|
|
|
| Fredag 24 april 1998 |
 En sekund över midnatt är Kaba fri – mot polisens vilja
Kaba säger att han är från Elfensbenskusten. Kommissarien (N'Guessan) säger att han inte tror honom. Han tror att Kaba är från Guinea. Det tror också den chaufför från svenska ambassaden som är med vid förhandlingen. De påstår att Kaba har erkänt det för dem, på ett afrikanskt språk. Det säger Kaba att han inte har gjort. Lennart Pettersson bestämmer sig för att tro på uppgifterna och fortsätter sin Kaba-turné till Conakry i Guinea för att där försöka snacka in Kaba. Nya flygbiljetter köps. I Guinea blir polisen först upprörd över att svenskarna saknar visum. Sedan undrar de varför de skulle ta emot en kille helt utan papper och helt utan förvarning. ”Jag har inte tid med sånt här trams. Försvinn” Enligt Kaba säger chefen för passpolisen i Guinea: – Om ni har så mycket pengar i Sverige att ni flyger runt med afrikaner hit och dit är det er sak. Jag bryr mig inte om ifall ni åker runt hela Afrika med den här killen. Här kommer han inte in. Jag har inte tid med sådant här trams. Försvinn! Lennart Pettersson säger: – Det är inte ett ovanligt problem i Afrika. Myndighetspersoner där kan så att säga reagera mot vita män som kommer och förklarar hur saker och ting står till. Resan hem går via Dakar och Paris. Kaba är åter fånge på X-huset.
– Det finns inget som helst skäl till att hålla honom i förvar här, säger X-husets föreståndare Anna Wessel. Men det är inte personalen på X-huset som beslutar sådant. Det gör polisen. Och Lennart Pettersson fyller omedelbart i en ansökan om beslut för fortsatt förvar av Kaba. Lennart Pettersson säger sig nu veta att Kaba ”ljuger om sin nationalitet”. Detta anger han som skäl för att Kaba ska hållas fortsatt inlåst. – Jag är säker på att Kaba är från Guinea. Jag har uppgifter som tyder på det, säger Lennart Pettersson.  Vad är det för uppgifter?– Det behåller jag för mig själv. Kaba är fortfarande ett ärende. Kaba säger att det verkar som om du gjort det till din livsuppgift att avvisa honom. Kommentar?– Ja, han tror det, men jag har hela skrivbordet fullt med sådana där. Kaba är inget speciellt fall, ett typiskt Afrikafall skulle jag säga. Avsaknaden av folkbokföring i de här länderna ställer till problem, säger Lennart Pettersson. Kaba har nu suttit inlåst i åtta månader. Han börjar frukta att han aldrig ska komma ut. – Jag har accepterat att Sverige inte tar emot mig, jag har insett att Elfenbenskusten inte tar emot mig. Men jag kan inte acceptera att jag därför ska sitta inlåst, säger Kaba. Läkaren Jesus Orrego på Carlslunds flyktinghälsovård skriver ett läkarintyg där det konstateras att Kaba lider av ”reaktiv depression” och har uttalat ”suicidtankar”. En natt i december gör sex flyktingar hål i tegelväggen på Carlslund och flyr. Kaba blir erbjuden att följa med. Han säger nej. – Det skulle bara försämra min situation. Då skulle jag ge dem en anledning att hålla mig inlåst. Nu har jag bevisat att jag inte är flyktbenägen. När polisen ska fatta ett beslut om att hålla Kaba inlåst ytterligare två månader har personalen på X-huset beslutat sig för att agera. Inte mot lagen, men efter lagens bokstav (och på sekunden). Beslutet om en ny förvarsperiod på två månader måste meddelas senast klockan tolv på natten den 19 januari 1998. Annars finns inte laglig grund att hålla Kaba inlåst. Personalen kollar klockan. En sekund efter midnatt öppnar de dörrarna för Kaba. – Det var en nödvändig humanitär handling, säger en i personalen som vill vara anonym. I dag är Kaba en man utan land För sent ringer polisen och meddelar att beslut fattats att Kaba ska förbli i förvar på X-huset. Samma eftermiddag ringer Kaba och meddelar polisen att han finns hos en vän han lärt känna på Carlslund. Han kan inte längre anses flyktbenägen. I dag bor han hos en ny kompis i Borlänge. Kaba är i dag en man utan land. I Sverige får han inte vara. Hans hemland, vilket det vara må, vägrar ta emot honom. – Jag känner mig skyldig för att jag kostat Sverige så mycket pengar. Det var inte min avsikt. Det är pinsamt och jag skäms, säger Kaba. Jan Helin
Afrika tur och retur - flera gånger 1. Maj 1997. Kaba smyger ombord på en lastbåt i Abidjan, Elfenbenskusten. Han håller sig gömd i sju, åtta dygn tills fartyget anlöper Göteborgs hamn. 
2. Maj 1997. Transport till Stockholm. Kaba söker politisk asyl, låses in i förvar, men får avslag.3. 17 juli 1997. Kaba deporteras till Abidjan. En polis och en person från kriminalvården följer med på resan. 4. 18 juli 1997. I Abidjan vägrar passpolisen att släppa in Kaba. Svenskarna får ta med sig Kaba hem till Sverige igen. 5. September 1997: Beslut om avvisning till Ghana. Polisen Lennart Pettersson ansvarar för resan. Ombord på flygplanet på Arlanda blir Kaba våldsam. Planets kapten vägrar att låta honom resa. Transport tillbaka till förvaret i Stockholm. 6. November 1997. Ny transport till Abidjan, Elfenbenskusten. Även nu är det Lennart Pettersson som håller i deporteringen. Inte heller denna gång släpps Kaba in i landet. 7. November 1997. Passpolisen i Abidjan tror att Kaba är från Guinea. Lennart Pettersson bestämmer sig då för att köpa biljetter dit. 8. November 1997. Färden går till Conakry i Guinea. Även här blir det tvärstopp. 9.November 1997. Via Dakar och Paris förs nu Kaba tillbaka till Sverige där han hamnar i nytt förvar. 10. 19 januari 1997. Kaba släpps ut från förvaret i Stockholm. 11. Januari 1998: Kaba reser till en kamrat i Borlänge, där han nu bor. Läs mer - alla nyhetsartiklar ur dagens Aftonbladet: |
Fortsättning från 
Jag är rädd för mig själv. Jag är labil