  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Tua, håll dig borta från mitt liv – annars pissar jag på ditt skrivbord
Den här veckan har de mig på förstasidan, bland annat, och de ljuger lika friskt. De låter påskina att de har pratat med mig, de låtsas att jag talar ut om ryktena om en romans mellan mig och näringsminister Björn Rosengren. Det här känns så bisarrt att jag, faktiskt, för en gångs skull, känner mig alldeles mållös. Jag kan inte, som Regina Lund, säga upp bekantskapen med bajstidningarna: jag har ingen bekantskap med dem, har aldrig haft någon. Jag har aldrig sagt ett enda ord till en skvallerjournalist, jag har aldrig någonsin bjudit in någon form av press i mitt privatliv, jag berättar aldrig vad mina små barn heter, jag går aldrig på kändisfester eller premiärer (utom när någon god vän gjort filmen eller pjäsen). Regina Lund skrev i sitt öppna brev att hon bestämt sig för att aldrig gå i polemik med skvallerpressen, men att hon fått nog. Tidningen hade kränkt henne över alla gränser, hon kände sig tvungen att säga ifrån. Jag har funderat rätt rejält innan jag bestämde mig för att skriva det här. Jag tycker egentligen också att man ska stå över sånt som skvallerpressen håller på med, men samtidigt säger journalisten i mig ifrån. Man beter sig inte som de här skvallergubbarna gör. Jo, ett rykte har cirkulerat om mig och näringsminister Björn Rosengren i ett par månader, att vi skulle ha någon form av förhållande. Ryktet har nått mig från kollegor på redaktioner både i Stockholm, Göteborg och Malmö och måste alltså anses vara väl spritt. Vanliga hederliga redaktörer på riktiga tidningar har undersökt ryktet, kommit fram till att det är grundlöst och sedan lagt ner det. Men inte skvallertidningarna. De skriver ut hela skiten, låtsas att de pratar med mig och låter sedan påskina att alltsammans är sant. Vad är sant, då? Jo, jag har träffat Björn Rosengren en gång, på presskonferensen då han avgick som TCO-ordförande för snart sju år sedan. Sedan dess har jag aldrig sett honom, utom på tv. Hur detta bisarra rykte har kunnat uppstå har jag inte den blekaste aning om. Antingen måste det bottna i ett missförstånd, eller så vill någon antingen mig eller Björn Rosengren väldigt illa. Själva ryktet struntade jag egentligen i, det var för skruvat för att tas på allvar, men när tidningar tar upp det slår ilskan till. Sånt här är det allra värsta med att vara en offentlig person, enbart därför att det drabbar min familj. Den enda gång jag på allvar ångrat att jag började skriva böcker var när några lärare gav sig på min dotter för något jag skrivit. Den förtvivlan man känner i sådana stunder är bottenlös. Jag ringde flickans rektor och storgrät, bad att han skulle säga åt sin personal att lämna mitt barn i fred. Därför vill jag bara säga en sak till skvallerblaskorna: Jag har aldrig bjudit in er i mitt liv. Ni har inget där att göra. Håll er borta därifrån. Till alla er som brukar köpa skiten: Tänk på att ni bidrar till att lögner och illvilja sprids, att människor far illa och att journalistikens trovärdighet urholkas. Och till Tua Lundström, chefredaktör för Se &Hör: Du tyckte inte det var så jävla kul när folk från Robert Aschbergs redaktion grävde i dina sopor och förföljde dig i september 1998. Det gick så långt att du ringde polisen, du tyckte ju att det var så obehagligt att en reporter från TV 3 förföljde dig. Tänk på det. Och om du någon gång, på något sätt, skulle skada någon av mina vänner, barn eller andra anhöriga, då ger jag dig samma löfte som min förlagskamrat Jan Guillou en gång gav till en annan skvallerkärring: Då ska jag pissa på ditt skrivbord. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
