  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Homo Mobilus på äventyr i vardagen
Vissa dagar blir tillvaron mer absurd än andra vilket inte vill säga lite i en tid då tusentals kossor bränns på bål över hela England samtidigt som jag själv trasslar in mobiltelefonens handsfree-snöre så hårt runt rattstången att bilen inte går att styra. Homo Mobilus, den mobila människan, är i allt väsentligt ett sagoväsen som konstruerats för att tjäna som illustration till olika annonser för moderna tekniska prylar. Ständigt i rörelse men ständigt uppkopplad och därför kapabel att ta beslut och utföra sitt arbete i de mest varierande situationer. I verkligheten funkar det inte. I verkligheten lyckas man snurra telefonsladden fyra varv runt rattstången eftersom man ska veva ner rutan och hantera en parkeringsautomat samtidigt som man ställer in radion och lägger i ettan. Som värsta international businessman. Sen bär det av till Ica och nästa kollision mellan idealbilden och verkligheten. Det är mobiltelefonen igen. Jag vet att min fru har läst in ett meddelande som berättar vad som ska handlas, och slår därför numret till min ”meddelandeservice” för att lyssna av inköpslistan samtidigt som jag freewheelar fram mellan hyllorna. Det känns interaktivt och modernt - i tre sekunder. Sedan dör batteriet och jag står invid cornflakesen och försöker gissa vad det var hon ville ha. Det går enormt dåligt. Jag minns inte en enda sak. Med andra ord befinner jag mig inne på Ica utan att veta varför. Det är en jobbig känsla. Försöker en gång till att nå fram till meddelandet i telefonen, men den dör igen. Jag är på väg att ge upp och åka hem, men måste först ut ur affären. Köerna är långa, och jag kan inte leva med tanken på att stå framme vid kassan och förklara att jag inte handlat någonting utan bara gått runt i affären en stund. Satsar i stället på att gå mot enkelriktat, bakvänt genom ingångsgrinden. Måste dock först stå och se naturlig ut i väntan på att någon ska behaga komma in, och därmed släppa ut mig. Till slut händer det, och jag nästan springer mot utgången. Hejdar mig i steget. Man är väl en viking. Jag vägrar ge upp, och uppbådar därför telefonens sista krafter i ännu ett försök att nå min fru. Hon svarar på första signalen och jag skriker: ”Batteriet-dör-säg-snabbt-vad-jag-ska-handla!” Hon är kvicktänkt och greppar läget direkt. ”Mjölk-folie-tandkräm-C-vitamin-kaviar-välling-knäckebr-” rabblar hon och sen dör telefonen igen. Jag tokantecknar på ett bortkastat kassakvitto och går tillbaka in i affären. Lugn igen, men inte längre Homo Mobilus. Jag plockar den ena varan efter den andra. Stannar en stund vid köttdisken för att av ren fascination betrakta och reflektera över utbudet. Delar av döda djur prydligt inslagna i hygieniska portionsförpackningar; för ögonblicket känns det inte mycket mer attraktivt än en Icon-aktie. Men vi ska äta C-vitamin på rör i stället, för min fru vill bloddopa sig i protest mot en begynnande pestinfluensa och jag tycker det är gott med ett glatt brusande glas emellanåt. Hur jag än navigerar genom butikens irrgångar står det dock ingen vitamin att finna. Framme i kassan förklarar expediten: ”Nej, vi har tagit bort C-vitamin ur sortimentet. Vi hade inte råd att ha den kvar. Folk stal som korpar, hela lådor med brustabletter.” Vadå, för att liksom knarka, eller? frågar jag aningslöst. 
”Nej, för att sälja. Till andra affärer, du vet små servicebutiker och så.” Fortfarande helt förbryllad packar jag ner varorna och åker vidare. På vägen hem Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
