  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Resa till Kanarieöarna – det är inte rättvist
Det var redan i slutet av augusti som vi klev in på resebyrån och sa som det var; efter den totalt genomblöta sommaren var vi tvungna att ha något annat att se fram emot. Tjugo minuter senare var saken klar. Lägenhetshotell, pool, paraplydrinkar, olästa deckare, glada barn och brunbränd fru fanns plötsligt som en morot att fixera under den långa resan genom det eviga regnets höst. Ska det bli skönt, frågar ni? Är påven katolik, svarar jag ironiskt halvvägs ombord på planet söderut. I samma ögonblick drabbas jag av två starka känslor som slår emot mig från varsitt håll: 1. Why me, Lord? 2. Mmm – men julen då? Jaha, det är ju just typiskt att man inte bara kan njuta ohämmat utan att först svettas i tagelskjorta. Det är som om själve Luther står där och checkar in oss på flygplatsen, strängt uppfordrande och tydligt ifrågasättande vår resa. Och med vilken moralisk rätt anser sig min herre få kliva ombord på denna flight, frågar han. – Vadå? Jag, ja – jo, vi har jobbat väldigt hårt under hela hösten och barnen har varit duktiga i skolan och sommaren var ju inte så himla bra, försöker jag lamt (jag är alltför överraskad av hårdheten i hans fråga). Minsann, minsann, säger Luther med ett beskt leende. Min herre menar alltså att bara för att vädret varit temporärt ogynnsamt står det min herre fritt att kompensera medelst en veckas vistelse vid en serviceintensiv semesteranläggning. Är min herre bekant med begreppet rättvisa? Har min herre hört ordet uteliggare? – Jo, ja, det är klart. Klart jag vet att det finns orättvisor i samhället, och att många människor i Sverige har det jäkligt jobbigt fastän det är högkonjunktur och så. Jo, det vet jag – men menar du att vi därför inte ska åka till Kanarieöarna? Har min herre hört mig föreslå en så drastisk åtgärd, säger Luther med högdragen min. Självklart icke. Avsikten med denna konversation är endast att göra er medveten om er privilegierade status, samt att understryka att det minsann inte är alla som är så lyckligt lottade. Hur förhåller sig min herre till möjligheten att i julens hägn verka för ökad gemenskap mellan generationer som förenas av blodsband? Jag fattar knappt vad han menar innan han går loss igen. Det finns många äldre för vilka julen är ett av få tillfällen att umgås med barn och barnbarn. Men dessa relationer väger kanske lätt i min herres värld? väser han. (Här börjar dottern gråta medan sonen rycker mig i ärmen och viskar: ”Pappa, får vi inte åka?” Min fru stirrar med blicken som betyder: Bit ifrån nu, din jävla mes.) – Min gode herr konduktör, säger jag i ett försök att matcha Luther med hans egna grepp. Jag har fullt klart för mig det fundamentalt orättvisa i att vissa kan åka till Kanarieöarna medan andra måste tjuvåka på spårvagnen. Så är emellertid vårt samhälle beskaffat, och jag tänker inte låta det förstöra vår semesterresa. Våra släktförhållanden kan ni aptera rektalt. Var vänlig checka in vårt bagage. (Jag är darrig i benen, men min fru ler uppskattande.) Luther ler också. Sardoniskt. Utan ett ord klistrar han remsorna på våra väskor och räcker över boardingpassen. Under flygningen försöker jag skaka av mig den obehagliga konfrontationen vid incheckningsdisken, men det går dåligt. Luthers ord tog styggt. Inte ens en saftig förmiddagsgrogg i luftrummet över Paris lyckas döva den allt starkare känslan av dåligt samvete. Smolk skvalpar bland isbitarna. Här sitter jag med en underbar familj på väg till sol, bad och vila. Kvar därhemma ligger uteliggare i drivor i ett samhälle där klyftan mellan ”the haves and the have not’s” vidgas allt fortare. Kvar därhemma sitter släkt och vänner i gemenskap och glädje runt ömsesidig värme och tindrande barnaögon – men utan oss. Så fort vi kommit fram till hotellet ställer jag mig i lobbyn och börjar telegrafera pengar till olika välgörenhetsorganisationer så att dom ska orka med att bära de stackare som staten tagit sin hand ifrån. Sen ringer jag hem till släkt och bekanta. Jag snyftar och gråter av ruelse. – Hej, här är 25 grader varmt. Det är hemskt. Jag ångrar mig. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
