  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Många har åsikter om kombinationen homosexualitet och föräldraskap. Sällan är uppfattningarna särskilt väl grundade. Positionen handlar mer om egna känslor än om sakkunskap. Citatet är hämtat ur en ledare i Dagens Nyheter för en dryg vecka sedan. Och påståendet är alldeles riktigt. Faktum är nämligen att vi inte vet hur barn upplever det att vara söner eller döttrar till föräldrar av samma kön. Något litet vet vi om hur barn upplever sin situation som söner eller döttrar till homosexuella föräldrar. Men praktiskt taget ingenting om hur den familjekonstellation fungerar som blir aktuell ifall homosexuella får rätt att adoptera barn.Familjer med föräldrar av samma kön existerar i Sverige. Homosexuella par har på olika sätt tagit saken i egna händer och gjort barn själva med hjälp av insemination i hemmet eller surrogatmoderskap. Detta är emellertid en såpass ny företeelse att barnen ännu inte har hunnit bli tillräckligt stora för att kunna vittna inför forskningen. Desto fler unga finns som har pappa och mamma i vanlig ordning men som i huvudsak vuxit upp hos en förälder som efter separation inlett ett homosexuellt förhållande. Ungdomar ur sådana familjer ger, enligt en undersökning gjord av forskaren Karin Zetterqvist Nelson vid Linköpings universitet, högst varierande bilder av vad de upplevt – från starkt positiva över neutrala till starkt negativa erfarenheter. Det innebär att vi inte kan dra några säkra slutsatser om homosexualitet och föräldraskap ens i fråga om dessa mindre ovanliga familjebildningar. Med stöd i den beläsenhet jag anser mig äga i ämnet psykiatri och barns personlighetsutveckling tycker jag det är viktigt att de som ger sig in i debatten uppmärksammar skillnaden mellan de två grundkonstellationerna: A) att vara barn (juridiskt, socialt, institutionellt) till två människor av samma kön; B) att vara barn till en mamma och en pappa som existerar i ens referenssystem även om man i praktiken lever med två homosexuella vuxna. Naturligtvis är jag benägen att hävda att den senare situationen är mer ”normal” och därmed ”bättre” än den förra. Men kanske jag ska vara försiktig med att hävda det. Kanske gör jag det för att det känns så, inte för att man vet att det är så. Men jag tror jag har fog för påståendet att utgångsläget är olika för de två barnen – det utgångsläge som trots allt har betydelse för identitetens grunder hos den lilla människan som ska bli stor. Vi vet att mamma och pappa har olika roller i det lilla barnets liv och att just olikheten, spänningsfältet, spelar sin särskilda roll i barnets tidiga livsorientering även om många andra omständigheter har minst lika stor betydelse. Barn har genom århundradena vuxit upp i olika familjemönster. Men jag är osäker på om just det fundamentala med det tvåkönade föräldraskapet som varandets fundament har ifrågasatts förut. Som sagt var har homosexuella par sedan en tid tillbaka börjat skaffa sig barn ”på egen hand” oberoende av om samhället sanktionerar deras föräldraskap genom att också godta adoption. Det är självklart deras rätt att göra. Dels vore det principiellt fel att utfärda påbud om vad som i detta hänseende får ske och inte ske i vuxna människors sängkammare. Dels vore regler omöjliga att övervaka. Att barn blir till på omvägar i homosexuella relationer innebär dock inte att samhället ska löpa linan ut och godta adoptioner. Åtminstone borde de här nya familjebildningarna få växa en tid och bidra med barnens erfarenheter. För 20–30 år sedan var vi i vår fördomsfrihet förvissade om att adoption av barn inte var märkligare än att få egna barn och att det inte heller innebar någon skillnad för barnen.I dag vet vi betydligt bättre. Att adoption ställer stora krav på föräldrarna och att det är speciellt att vara adopterad. Mot den bakgrunden kanske vi ska vänta litet med att skapa konstellationen adopterad av homosexuella föräldrar. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
