  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Åh, vad bra du fixade det där, kvittrade jag häromdagen bakom ryggen på fastighetsskötaren. Han låg på alla fyra i mitt badrum och rensade avloppet. Reste sig så med ett flin. Gned höften som klämts mot badkarskanten. Åh, pep jag på nytt sedan han även skruvat fast badrumsskåpets gångjärn. Sedan stängde jag ytterdörren efter honom och tänkte att: hjälp, ett sådant fjån jag kan vara, okay, han är en hygglig kille, men detta invanda kvinnokutter från ryggmärgen? Jag hade kunnat greja avloppet. Bara jag hade haft en sådan där sugmojäng med träskaft. Så varför leka hjälplös? Kanske för att jag inte alltid vill kunna allt. Ibland får jag för mig att något gått förlorat när kvinnor och män inte kan mötas i beundran över varandras färdigheter. Detta är svårt att sätta ord på. Det handlar nu inte om min lilla fåniga föreställning för fastighetsskötaren. Jag tänker på besvikelser, och på tomrum.Jag känner en kvinna som säger att hon inte längre vet vad hon ska med en man till. Att hon inte saknar en. Utom möjligen när hon ska byta påslakan. Andra säger sig snarare behöva lite hjälp mellan lakanen. Att inte ens det är så enkelt. För att inte säga hopplöst. De säger att det ”inte finns några män”, inte på krogen och var ska man leta seriöst – på bussen? Det är sedan länge ett mysterium för mig: var finns männen? Jag menar allvar. Så många kvinnor i min omgivning lever ensamma. De är självständiga, utåtriktade, roliga, rara, kloka och till och med snygga. De tycker inte att livet står och faller med männen. De står bra på egna ben. De som vill bli mammor fixar även det själva. Ensamstående kvinnor med skinn på näsan och god ekonomi köper sig ett barn.Se här – en ny trend. Att adoptera som ensamstående har länge varit möjligt, men det har ansetts att de kvinnorna (och enstaka männen) bör nöja sig med barnen som annars skulle bli utan föräldrar, de stora, svarta eller handikappade barnen. Nu finns Kina, svaret på ensamma, vita västerländska kvinnors barnlängtan. Kina godtar utan vidare ansökningar från ensamsökanden och levererar friska småbarn. Kina-mammorna kommer att bli ett begrepp, är jag övertygad om. Än så länge mest ett storstadsfenomen. Men i växande. Uppgifter från adoptionsorganisationerna skvallrar om en 50-procentig ökning på bara ett år. Socialsekreterare är kluvna till inströmningen av kvinnor som är omkring 42 och söker medgivande att adoptera. De möter kloka, vidsynta, kapabla mammor, men två föräldrar är för det mesta bättre än en och vad ska man säga om 20 år till alla svenska kinesiskor som undrar varför de inte fick även en pappa? Kinamammorna har slutat leta och bestämt sig; jag gör det själv. Jag lägger 120 000 på att bli mamma. Kan själv. Behöver ingen. De har underkänt den svenske mannen, och de gör rätt. Jag bara undrar var den nya trenden står för. Släpp loss en svensk Susan Faludi att studera oss i motsvarande fyra år, tack. Jag har suttit många resultatlösa nätter med kvinnor och vänt och vridit på det faktum att männen, de goda kamraterna och ömsinta älskarna, är en sådan bristvara. Könsrollerna måste ändras, men är exempelvis vi 50-talister en mellangeneration, vi som underkänt en gammal könsroll och måste stå över medan en bättre är under uppväxt? En kvinna jag känner påminner om Ingmar Bergmans ord: ”Det finns inga vuxna män, bara pojkar, och kvinnan måste välja vilken man hon vill leka med.” Jag hör ofta kvinnor tala om sina män som rara och lite fåniga sällskapsdjur. Männen är normen, männen har makten. Men lite löjliggjorda på hemmaplan. Lika illa tycker jag om att höra kvinnors önskelista på män, som om han kunde KRAV-märkas, för vad händer då med kärlekens väsen, det ömtåligaste, att bli tagen i anspråk, och var står vi alla när kvinnor inte behöver män? Inte ens för att rensa avloppet. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
