Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
MÅNDAG 11 SEPTEMBER 2000
 
 

– Skå-Gustav hade aldrig tid med oss

Staffan Lamm minns sin barndom med sorg. Hans pappa – Skå-Gustav Jonsson – vigde sitt liv åt barnen men glömde bort sina egna. ”Jag trodde allt var mitt fel när pappa övergav oss”, säger Staffan Lamm. På lilla bilden syns Staffan tillsammans med sin syster Annika och föräldrarna Esther Lamm och Skå-Gustav Jonsson.
Foto: SOFIA EKSTRÖM

Förespråkade fri uppfostran
Gustav Jonsson var barnpsykiater och tidig förespråkare för fri och antiauktoritär barnuppfostran.
1947 skapade han barnbyn Skå på Färingsö väster om Stockholm och blev snart ”Skå-Gustav” med hela svenska folket.
Hans verksamhet har framför allt påverkat institutionsvård av barn och den allmänna inställningen till tvång och våld i uppfostran.
Han skrev bland annat böckerna 222 Stockholms-pojkar (tillsammans med
A-L Kälvesten), Det sociala arvet, Att bryta det sociala arvet, Flickor på glid samt Spiken i pianot.
Gustav Jonsson dog 1994.

Sonen Staffan avslöjar pappans svek i ny bok
Skå-Gustav Jonsson vigde sitt liv åt barnen.
  Men sonen Staffan ger en annan bild i en ny bok där han skriver om pappans svek.
  – Gustav hade tid för alla – utom sina egna barn, säger han.
  
Journalisten Staffan Lamm, 63, minns sin barndom med sorg. Trots att han beundrar sina föräldrar och det arbete de uträttade kan han inte förlika sig med känslan av att ha blivit övergiven och ratad.
  Och det var inte förrän långt upp i vuxen ålder som han slutligen förstod att han inte var galen.
  – Mammas ständiga oro för att jag skulle bli schizofren fick mig själv att tro att jag var tokig, säger han.
  Staffan Lamm föddes 1937.
  Hans pappa var läkaren Gustav Jonsson, som senare blev världsberömd för att han grundade barnbyn Skå, och mamma var Esther Lamm, läkare och psykoanalytiker.

Bytte ständigt skola
  
I skuggan av den europeiska nazismen slogs de radikala föräldrarna för den tänkande individen som inte lät sig styras. Det var en kamp mot förstelnade könsroller, kvinnans rätt till yrkesarbete och fri barnuppfostran.
  – Min uppväxt var ett experiment efter en manual som inte stämde. För mig innebar det bara otrygghet, säger han.
  Föräldrarna arbetade mycket och Staffan flyttades ständigt runt mellan olika skolor, olika ställen att bo på och olika vuxna att vara beroende av.
  På somrarna inackorderades han ofta hos avlägset bekanta ute på landet och otaliga var de gånger som han fick bo hos mormor och morfar.

Många besök på barnpsyk
  
Moderns oro för sinnessjukdom gjorde att Staffan tvingades till upprepade besök på barnpsykiatrisk klinik.
  Än i dag minns han med fasa den så kallade aggressionsbehandlingen då personalen höll fast honom och retade upp honom tills han fick ett utbrott. Det skulle få Staffan att komma i kontakt med och förstå sina känslor.
Är boken en slags uppgörelse med dina föräldrar?
  
– Ja, på sätt och vis. Eller åtminstone med en tidsstämning. Jag känner stor sorg och bitterhet samtidigt som jag inser att de knappast kunde ha gjort annorlunda.
Har du förlåtit dem?
  
– Jag trodde att jag skulle kunna försonas genom att skriva boken. Men det blev inte så mycket med det, tvärtom har det gjort mig mer sorgsen än jag trodde.
Vilket var svårast i din barndom?
  
– Mammas oro för att jag var galen och pappas svek när han övergav oss barn. Jag trodde att allt var mitt fel.
Hur har det påverkat dig som förälder?
  
– Jag har försökt att vara mycket med mina barn. Men jag har nog också behandlat dem en hel del
utifrån Gustavs och Esthers idéer om barnuppfostran.
Är du orolig för hur boken ska bemötas?
  
– Ja, jag är rädd för att få samma behandling som Jan Myrdal. Jag vill inte skada någon samtidigt som jag vill berätta den lille pojkens historia.
Fotnot: Staffan Lamms bok heter Boken om mig, Norstedts förlag.

Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER