Tyck till om Anders Westgårdhs kolumn

Under de 25 år som jag haft både körkort och frigång har jag förundrats över de så kallade vägkrogar som med ojämna mellanrum kantar vägarna i det här landet. Normalt brukar irritationen ebba ut strax efter att de värsta gastrit-anfallen är över, och alldeles för snabbt har man förträngt den mänskliga förnedring man nyligen blivit utsatt för. Men nu är måttet rågat. Med fett. Med fantasilöshet, torftighet och apservice.

  Upplevelsen som föranledde detta mitt utfall gick under benämningen ”grillbit” och salufördes för 69 kronor. Att jag valde just grillbit berodde på att det var långt till nästa civilisation och det verkade vara den minst djävulska anrättningen på menyn som Gud glömde. Jag borde ha nöjt mig med knäckebröd - om inte det portionsförpackade smöret runnit i den höga rumstemperaturen. Jag kunde ha tagit en salladsbuffé - om det fanns någon. Jag kunde ha ätit enbart kokt potatis - men alltihop var redan uppstekt, uppstekt, uppstekt till förbannelse i en Lützen-dimma av vidbrända livsmedel på det evigt fräsande stekbordet där Grill-Britt regerade med en serviceintelligens som knappt översteg utomhustemperaturen. Men jag var dummare ändå, för jag tog grillbit.

Tallriken innehöll: cirka 22 pommes frites, ett gram isbergssallad, två skivor gurka. Och så grillbiten: ett obestämbart grått, cirkelformat men dubbelvikt föremål ungefär i storlek av en gammal singelskiva. Ovanpå det grå okända tronade cirka en deciliter gulbrun massa. Jag sneglade upp mot menyn och identifierade det som ”beanase”.

Försiktigt tog jag en tugga av det grå och kunde först inte avgöra om det tillhörde djurriket, växtriket eller tredje riket. Sakta men säkert gick sanningen upp för mig; grillbiten var tillverkad av malet och utkavlat kött från något slags djur. Eventuellt kan det ha varit en överkörd grävling som man skrapat upp ute på vägen.

Svenskar klagar inte. Svenskar låter maten tysta mun, även om det faktiskt skulle vara grävling där på tallriken. Det är därför vi har de vägkrogar vi har, med obegåvad och lättstekt bukfylla i stället för riktig mat. Men alla ni som under semestern rullar runt på vägarna; det finns ingen anledning till att ni ska svälja den friterade förtreten bara för att ni är på genomresa och råkar vara hungriga. Särskilt synd är det om alla yrkeschaufförer som under decennier invaggats i uppfattningen att det bara finns fet och stekt mat här på jorden. Vägkrogarnas kolesterolutbud är inget annat än ett utdraget mordförsök på vägens riddare. Givetvis finns det undantag, vilket framgår i till exempel den utmärkta guideboken ”Vägarnas mat”, men eftersom detta är ett generaliserande påhopp så håller vi oss till majoriteten. Det är där de flesta av oss hamnar när magen kurrar.

Nu vet jag att informationschefer vid Rastahusen och vad allt dom nu heter är i full färd med att vässa pennorna för att formulera ett motangrepp där dom berättar om hur fint, fräscht, friskt och välbalanserat deras utbud egentligen är. Men spara på blyertsen. Det är ingen idé. Jag har rätt. Det är fett, ensidigt och dåligt. Sätter man dessutom priset i relation till kvalitén (vilket är tämligen normalt) snackar vi highway robbery. Och det kommer bara att bli värre. Nyligen gick nämligen två av de värsta exponenterna för undermålig vägmat samman i ett bolag, som i sin tur fjärrstyrs från ett internationellt imperium.

PULS Tonårs- special med Marie från A-Teens  SPORT Nyförvärven som lyfter elitserien Delegaten som fällde Sydafrika har gått under jorden  NÖJE Mission Impossible- stjärnan Dougray Scott i stor intervju  KVINNA Hur vill svenska kvinnor njuta? Hallå tjejer - tyck till i Aftonbladets stora undersökning  VÄDER Sol eller regn? Så blir vädret på din ort

SENASTE NYTT/TELEGRAM Sverige | Världen | Sport | Ekonomi Nyhetsbevakaren – med automatisk uppdatering

Anders Westgårdh, kolumnist: Vägkrogen rågade måttet – med fett, fantasilöshet, torftighet och apservice