Dags att hitta ny demokrati

Tyck till om Liza Marklunds kolumn Läs mer av Liza Marklund

Ministrarna har det inte mycket lättare. En period i vintras var det särskilt tydligt. Under hela advent körde Svenska Dagbladets ledarsida något som kallades ”lucköppning”, en illvillighetens egen julkalender. Varje dag hackades en socialdemokrat i småbitar i den politiska debattens namn.

Så där höll man på. Om Mona Sahlin skrev man den 1 december:
  ”Det finns något både storslaget och lätt sjaskigt över henne. [...]närmast patologiskt slarvigt. Hon uppträder okonstlat och precis lagom illa klätt och pratar med sin något nasala röst, en slangig och grammatiskt inkorrekt svenska. En PR-byrå kunde inte ha hittat på ett bättre och mer säljande koncept.”
  Någon vecka senare körde denna tidning hårt med en Sifo-undersökning om ministrarnas popularitet och kapacitet. Den 6 januari fick finansminister Bosse Ringholm läsa att han var regeringens sämsta minister, ord som ”dålig”, ”usel” och ”sågad” användes.
  Jodå, jag vet att bevakningen av våra politiker är väsentlig för demokratin, makten ska givetvis granskas, yttrandefriheten är det viktigaste vi har.
  Men tänk er att själva vara den där människan – den usla, sågade, sämsta – på framsidan av Sveriges största tidning? Den idiotförklarade på ledarsidan? Hur står man ut? Hur orkar man? Vilka skyddsbarriärer tvingas man då bygga upp runt sitt eget psyke för att inte gå under helt?
  Naturligtvis är politikerna själva delvis skyldiga till det ökade politikerföraktet, och då tänker jag inte bara på de fifflande gubbarna i Gävle och Motala. Politikerna gör allt för att kräkas offentligt på varandra, på alla nivåer.
  Hör på sarkasmerna och överlägsenheten i allt från partiledardebatter till vanliga kommunfullmäktigesammanträden.

Jag tycker detta är ohållbart. Vi kan inte låta oss företrädas av människor som vi inte respekterar, men vi kommer inte att få några andra så länge alla fortsätter att hacka sönder dem vi har.

Problemet både med det bristande förtroendet för politikerna och medlemsflykten från partierna tror jag delvis beror på själva begreppet partipolitik.
Jag skulle själv gärna engagera mig i min egen stadsdel i Stockholm, driva frågor om skola och omsorg och fungerande kommunikationer, men jag skulle aldrig klara att ingå i en politisk organisation. Partipolitiken känns föråldrad, hierarkisk, sluten och förlegad. Ibland fixar jag inte ens att rösta, alla partier har åsikter jag aldrig kan ställa upp på.

PULS Snipp snapp snut – så var Oasis slut  HULTSFRED Följ festivalen på nätet  BOSTAD Så får du gröna fingrar. Rabatt eller balkong - här får alla råd av trädgårds- mästaren Bygg en pergola! Klicka, skriv ut och snickra!

Liza Marklund, kolumnist:
Dags att hitta ny demokrati