Tyck till om Jan Guillous kolumn

Min personliga erfarenhet av så kallade konsulter är ringa, det medges. Förmodligen gör sig konsulter särskilt illa inom just mina yrkesområden, som bygger på språkförståelse. Det måste vara svårare för konsulter att vinna gehör med sitt snömospladder bland journalister, författare och förlagsmänniskor som genast hör att konsulten inte vet någonting och inte har något att säga. Om konsulterna därför blir utskrattade av de anställda inom journalistik och förläggeri så blir de svårare för de företagsledningar som beställt konsulter att lyda deras råd (att sparka fler anställda och höja direktörslönerna).

   När Norstedts förlag en gång utsattes för en svärm konsulter fick vi alla särskilt roligt åt deras intelligenta iakttagelse att förlaget bara gav ut en spionroman om året, vilket var lönsamt, men därtill diverse poesi och debutantlitteratur som var mindre lönsamt. Konsulterna föreslog därför på fullt allvar att förlaget borde göra tvärtom, ge ut tio spionromaner om året och bara en poesibok. På så vis skulle man kunna sparka eller förtidspensionera fler anställda och höja direktörslönerna. Utskrattade konsulter är visserligen också dyra, men inte lika dyra som sådana som tas på allvar.

Nu finns det dessvärre politiska beslutsfattare med så lågt språkligt självförtroende att de inte vågar skratta ut dessa charlataner. Just politiker tycks särskilt mottagliga för språkligt bedrägeri och bland dem kan konsulter härja betydligt friare än på bokförlag och redaktioner.

Pockettidningen R har i sitt senaste nummer visat vad konsultplågan egentligen kostat oss alla. Mellan 1996 och 1998 köpte nämligen statliga myndigheter konsulttjänster för 44,5 miljarder kronor. Det motsvarar 45 000 årsarbeten.

Det budskap som konsulter predikar är enahanda om man översätter snömoset till normal, begriplig svenska. De anser att avskedanden är bra och kvalitetshöjande och att ledarna måste ha mer betalt eftersom de är de enda som representerar ett värde inom ett företag eller en organisation. Eftersom det är dessa ledare som är beställare av konsulternas tjänster så har de lättare att tro på denna högerideologi - för något annat än ideologi är det inte frågan om - än de som skall sparkas.

Det finns två omedelbara slutsatser att dra. För det första är det ytterligt dystert att denna bedragarverksamhet i skymundan kunde äta sig in i statlig och kommunal byråkrati. Det blev dyrt för skattebetalarna och värre än dyrt för de som skulle offras på det ideologiska sparkningsaltaret.

Att det således inte var Aftonbladet eller Rapport eller Ekot eller någon annan stor företrädare för mediaindustrin som kom med detta avslöjande är lika pinsamt som svårförklarligt. Om medierna i tid ingripit mot denna omfattande skojarverksamhet så hade många människor sluppit sparken, vilket varit bättre för vårt land. Dessutom är ju konsulter tacksamma att skildra journalistiskt eftersom de pratar så mycket skit. Det länder inte journalistkåren till heder att vi missat detta öppna mål.

PS. I min förra kolumn citerade jag en en text som jag påstod hade publicerats den 20 december förra året. Det var ett litet förargligt fel. Rätt datum skall vara den 20 september.