Tyck till om Anders Westgårdhs kolumn

8 juni år 2000 är en vacker dag i Göteborg även om vinden från havet känns aningen kall. Solen skiner, flaggor fladdrar. Fotbolls-EM står för dörren, nervösa brudpar förbereder de sista detaljerna och livet pågår.

  Pappan som inom kort ska svälla av stolthet genar över gräsmattan under de grönskande träden. Små svettpärlor bubblar i baknacken. Han lossar slipsknuten en aning men inte för mycket. Nyss har han svurit över de förbannade vägarbeten som alltid krånglar till det i trafiken. Likadant varje sommar. Förseningen är ändå under kontroll. Han vet att han förmodligen kommer att få parkeringsböter, men det spelar ingen roll. Den här dagen går inte att värdesätta i pengar.

Han har fortfarande andan i halsen då han banar sig väg in på skolgården. Hur ska han hitta sin fru i detta gytter av skrattande välklädda kvinnor och mormödrar med nylagt hår och den vita snyftnäsduken redan beredd i handen? Han snurrar ett varv och sträcker på vristerna för att bli lite högre. Trafiken på gatan utanför överröstas effektivt av skrattandet och glädjen på skolgården. Han registrerar inte den diskreta bussen i kriminalvårdens grå standardfärg som försöker ta sig fram bland alla lövade lastbilar med jublande studenter. Inte heller ser han mamman som snart ska falla ner i ett svart hål.

Sonen som just har blivit dömd till fängelse sitter mellan två stadiga häktesvakter i baksätet på folkabussen. Förmodligen är det ganska tyst. Han såg Lisebergstornet när bilen kom upp från underjorden. Han vet att det är sommar men det har ingen betydelse. Kommer inte att ha på mycket länge. Fortfarande tonåring är han på väg att lämna den här världen.

Dottern som precis ska börja leva som en vuxen professionell människa är så in i märgen lycklig att hon inte känner tröttheten trots de senaste dagarnas ändlösa festande. Nu är ögonblicket inne. För hon har tagit studenten, för hon har tagit studenten, för hon har tagit STU-DE-ENTEN, fy fan va hon är bra.
  Larmet i skoltrappan är öronbedövande när alla ska ut genom portarna för sista gången. Befriade skrik varvas med avskedskramar och glädjetårar. Efter tretton år i skolan är det plötsligt slut. Nu börjar vuxenlivet, rakt ut i en högkonjunktur och ett arbetsliv där akademiska betyg och skolning har ett större värde än någonsin tidigare, rakt ut mot en karriär som kan leda hur långt som helst. Det finns ingenting som talar emot framgång och ett gott liv. Känslan som bubblar i hela kroppen handlar om oövervinnerlighet.
  Fy fan va hon är bra. Hon står på trappan och låter solen skölja över hennes lycka. Som i ett rus hör hon sitt namn ropas i kör och nu ser hon skylten med det obligatoriska babyporträttet i absurd storlek. Bilden skymmer både bilen och kvinnan.

Mamman som snart ska falla ner i ett svart hål är på väg från rättssalen till spårvagnshållplatsen för sista gången. Dom fick 6-8 år. Hon fick livstid. På något sätt ska hon ändå ta sig tillbaka hem till lägenheten för att sitta i samma kök som där hon fick beskedet. Dörren till pojkrummet är stängd men inte låst. Sängen är bäddad men lakanen luktar ännu. Åtminstone vill hon tro det. På nätterna vaknar hon ibland av att han finns. Till slut kommer gryningen. Så är det kanske.

Nu är hon framme vid skolan och även om hon försöker undvika att titta på glädjen så sviker hennes ögonvrår. När asfalten plötsligt rämnar är hon beredd och nästan tacksam. Hon låter sig falla framstupa ner i den bottenlösa kylan. Hon är inte rädd för det har blivit en del av vardagen. Någon annan dag finns inte.