Tyck till om Kerstin Weigls kolumn

Rosa, rosa, rosa. Jag irrar runt i butikerna en förmiddag och ser att det är dags igen för den blekrosa kvinnan. Långa rader blusar i nyanser från smultron till lax. ”Jättefräscht på dig”, lovar en flicka och lydigt köper jag en ärmlös liten, liten skär grej som packas ner i en stor styv skrytpåse.
  Dags igen.

  På bussen hem ångrar jag mig. Jag minns en annan rosa tid, på tröskeln till 80-talet. Min rosa kjol hade volanger. Fullt så inställsamt är inte årets sommarmode, men ändå.
  Rosa...rosa!
  I en annan butik provar jag illskära glasögon med hjärtformade bågar och känner mig definitivt tillbaka på 80-talet. Då vi såg världen genom rosa glasögon.
  Världen är skär, igen.

Kopplingen är kanske inte glasklar för er alla? Rosa som förödmjukelsen (rosa trianglar satte nazisterna på bögar), och rosa som färgen på den här blek-sega lojheten vi lever i.
  Jag tänker på dagiskriser, på att ungarna mår skit, och på människans anpassningsförmåga och hur vi ska förklara hur vi riktigt stillsamt godtog allt det som hände.
  För varje år har resurserna krympt ihop lite till, och tänk så förstående vi varit, eller liksom inte orkat med, jag fattar inte riktigt.
  Okey, 14 barn i en dagisgrupp måste fungera.
  Hoppsan, blir det 18 barn nästa år?
  24 barn? Oj...?
  Jaså, kommunens budget ser så risig ut, då är det väl inget att göra..
  Undrar hur vi ska förklara läget. Vad ska vi säga barnen, att vi var drogade?
  Att vi hade munkavle?

Bara att skriva dessa rader känns...naivt. Lika barnsligt som att skriva: ”det är dumt att kriga”.
  Naivt eller ej, jag måste säga som det är: jag fattar inte. Lönerna stiger, konsumtionen ökar. Optimismen är stor kring den ”nya ekonomin”.

Det är inte läge för det gamla trista gnället. Den gamla kära slogan ”slakten på den offentliga sektorn” är förbrukad nu. Det måste till något mycket, mycket värre.

Det är avtrubbning som gör lyften av direktörslönerna möjliga. Dessa har pågått länge, länge.
  Minns ni Ulf Dahlsten?
  Det var han som fördubblade sin lön 1994 när Posten bolagiserades. Två miljoner om året fick han. En ”marknadsmässig” lön, hette det. Även dåvarande statsminister Carl Bildt tyckte den var oanständig.
  Dock: drygt fyra år senare fick nye vd Lennart Grabe tre miljoner i årslön utan att någon höjde ett ögonbryn.
  Nu vet vi att Lars-Eric Petersson har tjänat mer än tio gånger så mycket, nästan 100 miljoner kronor på tre år som vd i Skandia.
  Jag hoppas att inte motsvarande inflation gäller barnomsorgen - att det ska bli tio gånger värre innan någon gitter reagera.

Vi mammor svär på lekplatsen dit vi går efter dagis. Vi tror självfallet inte att makthavare i plötslig klarsyn ska förbättra och återställa.

Jag önskar att jag kunde känna mer entusiasm inför demonstrationen mot nedskärningar i skolan som äger rum i Stockholm på måndag. Ett föräldranätverk arrangerar den. ”Ta med plakat, namninsamlingar, megafoner, visselpipor, kastruller”, skriver de i en inbjudan. Är detta mitt enda maktmedel, att trumma på en kastrull?
  Men de kanske kommer allihop, alla unga mammor jag ser ute, de som blottar sårbara axlar i små, små rosa linnen. Notera att påfallande många även har även anammat ett annat mode - under de skira kjolarna bär de vida morska byxor.