Tyck till om Anita Goldmans kolumn

I dag för fjorton år sedan klockan 01.23.58, inträffade det som inte fick inträffa. Och till språket införlivade ännu ett namn som laddats med en ödesdiger symbolism. Tjernobyl adderades till Auschwitz och Hiroshima - namn som öppnade ordet ”mänsklighet” för nya betydelser.

   Om hur det radioaktiva materialet -- motsvarande 36 Hiroshimabomber -- spreds över världen hade jag inte tänkt skriva. Inte heller om de 200 byar som FÖR ALLTID kommer att vara avstängda på grund av strålningen, om cancern, om rädslan för att äta och för framtiden som spred sig över stora delar av världen, om brandmännen som kallades in att släcka reaktorsbranden och vars kroppar blev så bestrålade att de i sin tur blev livsfarliga och fick begravas i dubbla kistor, den yttre lödd av zink, om hur härdsmältan ännu sjunker och befinner sig strax ovan grundvattennivå och är en tickande bomb.

I stället hade jag tänkt att skriva om kärnkraftsspråket. Det är ett alldeles eget språk, med egna termer och proportioner och en egen moral. Ta till exempel siffrorna. Halveringstiden för plutonium 239, en av isotoperna i kärnkraftens avfall, är 24 000 år. En mycket liten del av ett milligram plutonium kan ge en människa cancer. 24 millennier är en tidsrymd som inte kan omfattas med förståndet, med den erfarenhetssfär som vi rört oss med hittills, med det som vi kallar historia, dvs den stora berättelsen om vilka vi är och vilka vi varit. I Bibeln står det att ”straffet för fädernas skuld drabba barn och barnbarn intill tredje och fjärde led.” Det kan tyckas hårt, men i vår tid har vi äntligen fått upp ögonen för den psykologiska sanningen i denna dom genom vår kunskap om hur barnmisshandlare själva misshandlats, hur andra och tredje generationen av förintelsens offer ärver traumat, osv.

Bibeln är överdrifternas bok. Adam blir 800 år, Noa lever i 500 år. Så tredje och fjärde led är egentligen rätt blygsamt. 100 år. Överblickbar. Kärnkraften innebär något kvalitativt nytt. Vårt medvetenhet tvingas sträcka sig mot en framtid som blir en otid. Ogreppbar. Så även vårt ansvar.

Alltså det berg av livsfarligt kärnavfall som ligger och väntar på sin lösning och som man ”hoppas” börja kapsla in år 2015, orsakar trots allt vissa samvetsbetänkligheter. Men nu - med transmutationen i faggorna -- känns det lättare, så bra att en lingvistisk nyordning genast är påkallad. Inte längre ”slutförvar” men dess lite otrevliga koppling till slutgiltighet och slutliga lösningar. Nej i stället det vackrare ”djupförvar”, med dess vackra mörka och mytiska associationer till ”havets djup”, ”djupa människor”, ”djupt känd sorg”.
  Låt oss på denna årsdag hedra det väldiga antal människor som drabbats av Tjernobylkatastrofen, genom att protestera mot de lingvistiska manipulaionerna. Låt oss ladda Tjernobyl med ödesdiger symbolism, en plats där något oåterkalleligt hände som borde förändra synen på vad ”framsteg” och ”ansvar” är. FÖR ALLTID.