Tyck till om Kerstin Weigls kolumn

Hippo är tillbaka. Jag och fyraåringen som tända ljus i soffan i 30 minuter. Man får tacka. Ett halvtimmesprogram. Det är vad televisionen bjuder små och stora hästflickor. Ett barnprogram i veckan och emellanåt ett sammandrag av de största evenemangen.

  Det är inte klokt.
  En halv miljon svenskar rider regelbundet, utan att det avspeglas i medierna. Efter fotboll är ridning största idrott. Frisbee och curling får lika stor uppmärksamhet.
  För att inte tala om handboll.
  Jag vet inte exakt var haken sitter. Men jag vet att ridning inte är ”riktig” idrott. Jag vet att min intervju med Maria Gretzler som kom fyra i OS-hoppningen i Barcelona 1992 inte ens blev en notis i Aftonbladet.

Då och då läser jag ett rop på krav om uppmärksamhet som liksom klingar avlägset och exotiskt, en pliktskyldig redovisning av en minoritet. Ett tantigt gnäll från en gödselstack.
  Jag var själv en gång en hästflicka. Sällan har jag tänkt på den tiden, och aldrig som en merit.

Kanske gick jag på dravlet om att hästtiden var en epok. Ett förpubertalt vägskäl. Så småningom ska de flesta av oss komma till sans, kliva ur ridstövlarna och in i kvinnorollen. (Mig veterligt slutar pojkar av olika skäl att spela fotboll, utan att tolkas sexuellt.)

Men Moa Matthis skriver medryckande om sig själv som återvändare. Hur hon nu kan rida utan att behöva känna sig granskad och kritiserad. Rida och våga säga utan skam: jag vågar inte.
  Hon beskriver välbehaget i det diciplinerade våld ridning kräver (”Använd spöt, visa vem som bestämmer” röt även min ridlärare) och hon funderar över hur det faktum att ridning en gång var en militär värld format synen på hästflickor. Har de setts som flickebarn som älskar djur, eller som små soldater som ska ”...drillas i konsten att uthärda, och aldrig sparka uppåt, bara neråt?”.
  Man kan undra.

Synd att kvinnorna med sin bok ändå missar en för mig central fråga: ridning som klassfråga.

Ridlektionerna hölls av ridhuschef Parmler efter mottot att den rädde var en loser. Och gissa om jag blev rädd. Efter en vild terrängritt där vi skulle ta hinder i leriga nedförslut visste jag att detta måste få ett slut.
  Nu håller ridning åter på att bli överklasssport, rapporterar min vän, som även hon är en återvändare.1971 betalade hon åtta kronor för en lektion. Idag kostar den 150-200 kronor.
  Det finns subventioner för barn men säg den ensamstående mamma som har minst femhundra spänn i månaden över.
  Dock: andra idrotter kan kombinera bredd med elit. Nyckeln är medierna. Utrymme i medierna betyder intresse betyder sponsring.
  Jag litar till återvändarna. Vi stammar ur den första breda hästflicksgenerationen och vi håller på att infiltrera makten, som författare, ekonomer, politiker - och kvällstidningskolumnister.