  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
I ett nedslitet gammalt kloster i Uppland finns ett. – Det går inte att ställa sig vid sidan om och titta på orättvisor och förtryck. Du måste själv ta ansvar, säger syster Marianne, 74, nunna i Alsike kloster. Sedan 1978 har klostret i Alsike varit en fristad för oräkneliga flyktingar som jagats av polis och myndigheter. De första flyktingarna kom 1978. Mitt i natten. De var turkar. Den natten förändrades livet på klostret. För att försvåra för myndigheterna försågs den turkiska familjen med grekiska namn. ”Grekerna” stannade i ett år. Sen fortsatte flyktingarna att komma. – Det fanns aldrig någon tvekan hos oss. Det handlade bara om att göra det rätta. Hon vet inte hur många flyktingar de haft hos sig, de har aldrig fört några anteckningar. Men inte alla tyckte att systrarna handlade rätt. Vid flera tillfällen klampade polisen in i klostret och släpade ut vettskrämda och förtvivlade män, kvinnor och barn. – En tolvårig pojke hade gömt sig inne i sakristian, honom tog de också. Inte ens de tyska nazisterna gav sig på klostren i Tyskland. Flyktingar har gömt sig på andra ställen också, men det är förhållandevis få som ställer upp. – Det fanns mer civilkurage förr, tror jag. Folk har fått det för bra. Vi är bortskämda, har ställt in oss i folkhemmet. ”Mod har inte behövts här” – Många människor vill bara ordna det så bra som möjligt för sig själva. Men framför allt så har vi inte haft något krig. Mod har inte behövts i Sverige på samma sätt som i många andra länder. Syster Marianne och systrarna i Alsike arbetar intensivt med andra flyktingnätverk. Verksamheten finansieras av hennes egen och syster Ellas låga pensioner. – Sen får vi en del privata bidrag också, inget annat, säger Syster Karin som bott på klostret i 22 år. I år har systrarna tagit ett sabbatsår. Det finns bara en rysk värnpliktsvägrare här, men telefonerna ringer hela tiden. – Vi måste fräscha upp stället. De som kommer hit är så nedgångna att de inte ska behöva bo i en nedsliten miljö. Det ska vara vackert, säger syster Marianne. Hon fyller 75 i år. Men talar piggt och ivrigt som en ung flicka. Hon hyser inga planer på att slå av på takten.
 Var sitter modet, drivkraften? I huvudet, hjärtat eller magen?– I hjärtat och huvudet, svarar hon. – Satt modet i magen skulle jag nog bara springa min väg.
1989 mördades 18-åriga Sara Vestin av sin före detta pojkvän, en flykting från Eritrea. Ett år tidigare hade Sara grundat den antirasistiska Fem i tolv-rörelsen. Hennes far Stig Wallin driver Saras livsverk vidare. – Jag behövde fortsätta där Sara slutade. Kampen mot rasism och främlingshat har blivit en insikt och ett slags sökande efter meningen med livet. – Sara var en stark, kompromisslös kvinna. – Hon stod upp för sina åsikter. Det är hennes arv till mig. Jag har ärvt kraften från mitt barn – och skyldigheten att driva hennes arbete vidare. – De som inte protesterar deltar i förtrycket och är lika delaktiga i det onda som sker som förövarna. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
”DET FANNS ALDRIG NÅGON TVEKAN”. Sedan natten när de första flyktingarna kom har syster Mariannes Alsike kloster inte varit sig likt. – Det fanns aldrig någon tvekan hos oss, säger hon. Det handlade bara om att göra det rätta. 
