Tyck till om Staffan Heimerssons kolumn

Fortfarande minns jag irritationen i min redaktionschefs röst: ”Vad fan sysslar du med, Staffan?”
  ”Vaddå?”
  ”Det kommer så mycket mysko prylar.”

  Jag var Bladets korrespondent i Asien. Jag skrev en reportageserie om ”De två Kina”. Mao Zedong hade dött. Fastlandskina hade brutit sig ur kulturrevolutionens mardröm. Jag tågluffade i det någorlunda öppna landet. Innan dess hade jag besökt ”det andra Kina”, Taiwan.
  Detta hände i brytningen mellan sjuttio- och åttiotalet. Jag var präglad av polariseringen i mitt svenska opinionsklimat. Jag hade läst Myrdals, Lagercrantz och Lars Gustafssons trosbekännelser till kommunism på Pekingvis, Maouniformer, folkkommuner och dagis på kinesiska. Pekingregimen stod för ”det godsinta”. Med konfrontationens världsbild var med automatik Taiwan därmed ”det ondskefulla”. Styrt av Kuomintang-juntan som naturligtvis var ”mot folket”. Hade inte Chiang Kai-shek, som hade dött några år tidigare, varit något i stil med general Pinochet? Definitivt en polisstat, va? Och om det ekonomiskt gick bra för landet måste det bero på ”skoningslös utsugning”.

Jag reste med två pass, ett för vardera landet. I passkontrollen i Taipei fick jag fylla i en omfattande inresehandling. Punkt 22 löd: ”Arbetsgivarens namn”. ”Ha”, tänkte jag, ”en smart reporter röjer varför han är i landet.” I stället för att skriva ”Aftonbladet” skrev jag ”STAB”, vilket varit en förkortning för Stockholms-Tidningen-Aftonbladet AB med adress Vattugatan 12. Med lite tur kanske det skulle tas för Svenska Tändsticksaktiebolaget och göra mig till en välkommen affärsman. På punkt 37 om ”resans syfte” fyllde jag i ”Export-import” och på frågan under punkt 43 om mitt ”företags huvudsakliga affärsområde” svarade jag: household equipment. Hushållsartiklar.

Jag tyckte mig få mina förutfattade meningar om Taiwan besannade, när bara en timme efter det jag checkat in på ett hotell telefonen ringde och en röst hördes: ”Good molning, Mistel Heimelson, I am Mistel Wang, jag hämtar upp er om en halvtimme och tar er till produktpresentation i vårt exportcentrum.”

Jag föregav förkylning för att lämnas i fred. Följande dag tittade jag mig om på gatan för att se, om jag var skuggad, när jag sökte upp några akademiker och tidningsmän för att intervjua dem. Jag skrev mitt reportage, flög till Peking, gömde undan passet med mitt Taiwanvisum och glömde snabbt bort vad som hänt i Taipei.

Men Taipei glömde inte. Jag hade på inresehandlingen skrivit att jag specialiserade mig på hushållsartiklar. Det taiwanesiska exportorganet distrubuerade mitt och mitt importföretags namn och adress till Taiwans tillverkare av hushållsartiklar.

Denna händelse fick mig att tänka på ett nytt sätt om Taiwan: ”Vad man än säger om taiwaneserna, de måste vara ena baddare på organisation. De tar chanserna. De har guts.”
  Intrycken bekräftades, när jag längre fram kom att göra ytterligare fyra-fem reportageresor till Taiwan. Det finns ett helsickes go i befolkningen, en flit, hetsighet och energi som gett dem världens bästa skolsystem, den största valutareserven och gjort landet till, näst Silicon Valley, det ledande området i datorutveckling.

Det var samma guts de visade, när de i veckan i sitt presidentval röstade bort sitt statsbärande parti, Kuomintang, och gjorde Chen Shui-bian till sin nye president.

Chens seger är en triumf för demokrati och mänskliga rättigheter. Den inger hopp för framtiden. Det finns nu ett demokratiskt styrt kinesiskt land. Taiwan, vars historia inte är särskilt sammanflätad med Fastlandskinas, har markerat sin särart. Det står pall mot Kinas krigshot.

På grund av rivaliteten mellan två politiska krafter, det en gång revolutionära Kuomintang och den extremradikala maosimen, har kineserna sedan trettiotalets början gått genom mycket elände.