  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
H ampus Hellekant får ursäkta men det var inte mycket i hans vittnesbörd inför Stockholms tingsrätt i går som gjorde något särskilt trovärdigt intryck. Men ett av hans påståenden tedde sig överraskande oemotsägligt: Hellekant framhöll att han och hans två medtilltalade i rättegången om mordet på Björn Söderberg tillhör en annan generation än poliser, åklagare, nämndemän, domare och journalister. Det är så sant som det är sagt. De här unga killarna, 21 till 24 år gamla, är den virtuella verklighetens första kolonisatörer, den första genuina internetgenerationen som är mer hemmastadd i cyberrymden och dataspelen än i staden Stockholm där de inte vet skillnad på röd tunnelbanelinje och grön. Och det har betydelse för deras sätt att tänka, fantisera, handla och värdera. Den saken stod fullkomligt klar i tingsrättens säkerhetssal i går. D et var ett gränsland mellan fantasi och verklighet biträdande chefsåklagare Eva Finné hade skakat fram ur Hampus Hellekants dator. Ett land fullt av täcknamn och kodord, lösen och kryptiska meddelanden, filer och register med namn och bild på förhatligt folk inskannade som fetischer att äga och hetsa emot i IT-världens halvverklighet. Jag tror att vi som är äldre har svårt att begripa hur det ser ut i skallarna på unga människor vars relationer byggts kring datorvärldens doft och smaklösa verklighetsimitation, kring chattandet med dess ansiktslösa, lätta men ofta också självsvåldiga kommunikation. Hampus Hellekant och hans två medtilltalade misstänks för att ha mördat Björn Söderberg av skäl som har med deras nazistsympatier att göra. Nu bestrider de alla tre såväl skuld till mordet som nazistsympatierna. Men säkert är att de alla tre har rört sig i en smått drömlik tillvaro av brödraskap som hyllar utvaldhet och somligas överhöghet över andra, en utvaldhet som också skänker dem rättigheter mot de ”svaga”. 
Så utan att ta ställning i skuldfrågan och ha någon säker uppfattning om vem eller vilka bland dessa sammansvurna det var som tog livet av Björn Söderberg tillåter jag mig att fundera över vad tingsrättsförhandlingarna berättade om de här unga nazianstuckna männens sätt att tänka eller kanske snarare vara.När Hampus Hellekant talar i rätten är det som om han hela tiden pratar mot bättre vetande. Han vet att allt han säger är så vagt att det inte talar till hans fördel precis. När han av ren självbevarelsedrift borde nämna namn på folk som kunde vittna till hans förmån så gör han det inte hänvisande till att han inte vill blanda in kamrater. Det finns något djupt irrationellt i alla de här tre pojkarnas sätt att bete sig när polisen väl har gripit dem och rättsprocessen har sin gång. I och för sig var de säkert alla chockade och förvirrade när de plötsligt till sin egen överraskning greps. Men irrationaliteten i deras försvarsmetod förefaller mig ha andra förklaringar, nämligen att de inte får ihop sina världar. D e får inte ihop den verklighetsliknande verklighet de levt i när alla filerna byggdes upp, när registren växte, när Söderberg utsågs till nagel i ögat och kampen fördes i nattliga samtal på nätet och det fruktansvärt konkreta som hände sedan: Björn Söderberg är död, polisen ställer utomordentligt närgångna frågor, åklagaren undrar om klockslag, rätten förväntar sig sammanhängande redogörelser.
De här pojkarna är inga förhärdade brottslingar med utstuderad lögnstrategi. De är förvirrade ynglingar som trevar runt i sitt havererade rollspel fullkomligt okunniga om vilken roll som nu borde exekveras. Så det blir litet av varje. Somliga är konsekventare än andra.Detta är ingen ursäkt för någonting. Det är knappt ens en förklaring. Det är en hypotes. Allvaret i denna hypotes understryks av att den ursprungliga nazismens illdåd byggde på ett starkt inslag av realitetsförlust. Den gången var det illusioner, krig och propaganda som fick människor att drömma allmaktsdrömmar och förväxla liv med död. I dag är det den virtuella verkligheten i vilken varken livet eller döden är på riktigt så länge ingendera rymmer ur burken. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
