Tyck till om Kerstin Weigls kolumn

Vid ingången till dagis hänger ett upprop från personalen och slokar med sitt förtvivlade budskap: ”NU får det vara NOG”, står det. Snart finns minst 21 barn på varje avdelning och ska hjälpligt hållas vid liv av tre frustrerade barnpassare. ”Nu säger vi NEJ” skriver de, men dagis öppnar varje morgon, för vad ska de göra?

 Lappen har suttit uppe länge. Jag vet inte om alla läst den. Dagiskrisen är inte den sortens nyhet, mer ett tillstånd. Det stora föräldraupproret uteblir. Konstigt nog. För det är fullständigt vettlöst alltsammans.
 Barnen är för dyra, får vi lära oss, det finns inga pengar.
 Samtidigt föds för få barn.
 Jag är mycket nyfiken på hur de som planerar vårt samhälle tänker åtgärda den sviktande nativiteten. Allt färre barn föds. Allt färre ska försörja allt fler. Men någon strategi finns inte.
 Vi behöver fler barn.
 Men barn får inte kosta.

Motivationskampanjen är kort sagt inte imponerande. Min äldsta hade 13 kompisar och tre personal på avdelningen som tvååring. Det var ett ansträngt läge, och som fyraåring förväntas hon trivas i en grupp på 22 ungar.
 På de mest behövande sparas också. Bara hälften av de 900 barn i min stadsdel som önskar sig sommarkollo får åka.

Bara innan de föds får barnen kosta. Svensk mödravård och förlossningsvård håller hög klass, och svensk sjukvård är rätt duktiga på att hjälpa människor bli med barn.

Se följande jämförelse:
 En vanlig födsel kostar (med mödravård och förlossningsvård) upp till 75 000 kronor.
 På de som vill få barn med IVF satsar samhället 220 000 kronor.
 På paret som får barn med adoption satsas 26 000 , i form av ett statligt bidrag som inte höjts på tio år.

En adoption kostar normalt 100 000 kronor, varav föräldrarna själva betalar 75 000 kronor. Med ett mer halsbrytande räkneexempel har samhället inga utgifter alls för adoptivbarn; föräldrarna betalar ju sin adoption med skattade medel. På 100 000 kronor har de betalat 30 000 kronor i skatt. Av detta måste staten betala tillbaka endast 26 000.

För en stor summa pengar (främst till administration av den svenska adoptionsorgansationen, men också avgifter i barnens hemländer) har jag lyckats bli mamma till två barn födda i en annan världsdel.
 Jag har köpt barn.
 Låt oss tala klarspråk om vad IVF, äggdonation, mikroinjektioner och adoption ska få kosta, vilka prisskillnader som är rimliga och varför.

För när barnen väl finns är det minsann ingen som generar sig för att tala pengar. Varje dagisplats, varje glas mjölk, varje leksak, är bokförda utgifter - som ifrågasätts.

Lappen har suttit uppe någon månad. Den har nu dolts under en annan lapp från personalen till föräldrarna: ”DET ÄR DAGS ATT BETALA 50 KRONOR TILL BÖCKERNA ”. Vi föräldrar betalar dagis som ska kunna låtsas att de ger våra barn en födelsedagspresent. Det är helt okey. Vi låtsas lite, för barnens skull. Vi betalar solidariskt.
 Hur länge ska vi vara solidariska?