  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
A lla vapen är tillåtna inklusive de löjliga. Så bara namnet borde ju räcka för en samlad EU-aktion. Vad är det för halvmesyr? Komma här och prata om nationell stolthet och patriotism när man inte ens kan ha ett normalt namn. För det heter väl för fasen inte Jörg! Det heter Jörgen. Hur skulle det se ut om vi plötsligt började kalla hederliga svenskar för Sixt, Torst, Mårt eller Öst? Det skulle inte se klokt ut. Folk skulle bli helt förvirrade, tappa omdömet och börja frottera sig med vilka idiotåsikter som helst. Klockan är strax efter fem när vi rullar genom södra Halland på väg norrut. Solen bottnar i havet och i radions Studio Ett går vågorna höga. Är det sossarnas fel att främlingsfientligheten frodas? Hur ska nynazismen stoppas? Göran Skytte frustar från en studio i Malmö. Programledaren i Stockholm tangerar falsett. Bilradion glöder hemtrevligt i skymningen. Och överallt denne Yuppie-Hitler med sitt ofärdiga namn. Jörg. Tacka vet jag Wolfgang Amadeus Mozart. Det var ett rejält namn och en bra österrikare. Han dog dock redan 1791, och i modern tid har Österrikes bidrag till den västerländska civilisationen varit starkt begränsat. Puch Dakota, wienerschnitzel och Arnold Schwarzenegger. Rangordna dem efter betydelse så kan du vara med i ”Vem vill bli miljonär?” Betrakta dem som en helhet så får du en vink om landets själ. Och förresten, innan jag glömmer det; alla ni där ute som åker omkring i familjebussen Chrysler Voyager och gnolar John Denver-låtar – är ni medvetna om var den bilen är tillverkad? I Österrike. Världen är vacker längs E6:an genom det långsmala landskapet. Mjuk, len och vacker ser den ut och inte mycket tyder på att den egentligen mest består av nazister och börsmiljonärer. Åtminstone är det den känsla som uppstår i samband med kraftig mediekonsumtion i dessa dagar. Små nassesvin och lyckliga spargrisar tumlar runt så till den milda grad att det mesta annat ställs åt sidan. Lyckligtvis har den verkliga världen fler dimensioner än så. Till exempel: mitt i det hänförande vackra omgivningar som fick Ulf Lundell att gå ner på knä och skriva ”Öppna landskap” hittar man två av landets fulaste ortsnamn, nämligen Berte och Asige. Nån måtta fick det vara på skönheten även i Halland. R isken med medias vällovliga överexponering (som jag nu spär på) är att den kan leda till utnötning och avtrubbning. Till slut blir artiklar och notiser om främlingsfientliga brottslingar lika alldagliga som trafikolyckor. En krock här, en nazidemonstration där. En dikeskörning, ett bögmord. Därför är det vad som brukar kallas ”en utmaning” för media och medborgare gemensamt att inte låta indignationen ebba ut i slentrian. Håll fradgan skummande, kriga mot dem som vill oss illa och glöm inte att framtiden aldrig får läggas i händerna på killar med stela högerarmar. Dom kan inte ens anförtros att hantera ett ägg. På fullt allvar kan jag säga att upptuktelsen av Österrike förmodligen är det bästa som kommit ur EU-parlamentet. Åtminstone stärkte det oss som är mer intresserade av humanistiska värden än banankvoter och odlingsbidrag. En ideologisk hygienstandard är under etablering, och alldeles oavsett vad man tycker om den överstatliga påtryckningen så är det ju utmärkt att den europeiska unionens kärnvärden får sig en rejäl knådning. F örfarandet kan och måste överföras på makronivå här hemma. En hemvärnsman som arrangerar nazistfest i en storsvensk bygdegård kan till exempel inte kommenteras så här: ”Från min sida måste jag nu ta reda på underlag för att besluta om den aktuella mannen är lämplig som hemvärnsman eller inte” (AB 1 februari). Han ska rullas i fjädrar. Det handlar snarare om huruvida hemvärnet är lämpligt eller inte. På väg genom Kungsbacka får Beenie Man bryta ut i bilstereon. ”Gospel Time” är en vilt svängande orgie i musik som kommer att brännas på framtidens bål om det vill sig illa. Jublande livsbejakande gemenskap med en kolsvart rastanigger i huvudrollen. Och sen, äntligen hemma där jag möts av dottern med det långa ljusa håret, friskt rosiga kinderna och glittrande blå ögonen. Oklanderligt klädd i nystruken uniformsskjorta. Jörg skulle gråta av lycka om han fick se henne. Men det får han inte, för deras vägar kommer aldrig att korsas. Hon säger: ”Pappa, får jag köpa lite godis hos Mustafa på väg till scouterna?” 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
