|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
Svensk partipolitik engagerar allt färre, medlemssiffrorna sjunker inom alla partier. Färska undersökningar visar dessutom att de allra flesta svenska statsråd inte bara är okända för den stora allmänheten, de får dessutom allt lägre betyg av de väljare som över huvud taget vet vad de gör. De flesta statsråd, som även är riksdagsmän, framstår som bleka doldisar utan utstrålning. En del skribenter ser ett stort hot mot demokratin i detta svenska ointresse för politik och politiker. Jag tror tvärtom. Jag tror att ointresset är ett sundhetstecken. Sverige mår ganska bra just nu. I det ögonblick det dyker upp stora och djupa motsättningar och problem, i det ögonblicket flammar också intresset för politik och politiker upp. Man kan också ställa sig frågan: Tänk om det är så att våra politiker helt enkelt speglar den svenska väljarkåren? Svenska folket väljer sina politiker för andra meriter än deras underhållningstalanger och för övrigt är det kanske inte bara politikerna som är tråkiga. Hur många färgstarka, karismatiska, livsglädjebubblande chefredaktörer, biskopar, företagsledare, landshövdingar, regementschefer och andra toppchefer finns det i detta land, personer som bara behöver öppna munnen för att det ska bli tyst i lokalen och publiken under skratt och tårar får insupa flödande visdomsord, kunskap och stärkande ledarskap? Hur ofta händer det? Politikerna var roligare förr. Det fanns en tid då svenskarna, precis som finländarna eller britterna, skrattade med och inte bara åt sina politiker. På Erlanders och Gunnar Strängs tid till exempel.Hur många roliga historier kan du om Göran Persson? Pierre Schori? Lars-Erik Lövdén? Om finländska politiker finns det massor med historier, som klassikerna om förre utrikesministern Ahti Karjalainen, som ansågs vara skral i engelska. En gång skulle han åka hiss, men kunde inte säga åttonde våningen, till hisskonduktören. Han sa i stället: Seven Up – one more! En annan gång var han på en fin middag och satt bredvid en vacker dam. Han blev genast intresserad och funderade länge på en öppningsreplik. Så sa han: I love you! Damen tyckte detta lät lovande, så hon replikerade snabbt: I love you too. Nu blev Karjalainen lätt panikslagen. Han tänkte så att svetten rann i pannan. Så fick han till slut ur sig: I love you three!Sådana historier berättas inte om dagens svenska politiker. Men om gårdagens. Vi hade en gång en utrikeshandelsminister som hette Gunnar Lange, alla karikatyrtecknares favorit. Han var så lätt avporträtterad. Han ansågs vara en skral talare. En gång var han på väg till ett stort politiskt kvinnomöte, där han skulle vara huvudtalare. Darrande inför uppgiften mötte han Gunnar Sträng, en man med både livbälte och hängslen och som därför alltid hade läget under kontroll. Lange bad Gunnar Sträng om råd. Sträng svarade genast: ”Börja med en rolig historia. Ta den här. Du blickar ut över kvinnorna och så säger du: Jag känner mig som shejken som kom inför sitt harem och sa: Jag vet vad jag ska göra, men inte var jag ska börja! Sen hör dom på vad du har att säga. Sanna mina ord!” Ett utmärkt råd och en bra historia, tyckte Lange. Han skyndande något uppmuntrad till sitt kvinnomöte. På något osäkra ben steg han fram och då han såg havet av förväntansfulla damer bleknade han. Men så kom han ihåg Strängs historia. Nästan. För han sa: ”Då jag ser er känner jag mig som shejken som kom in i sitt harem och sa: Jag vet var jag ska börja men inte vad jag ska göra!” Damerna såg mest förbryllade ut. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
