MÅNDAG 20 NOVEMBER 2000

pop Per Bjurman Därför kysste jag Håkan Hellström Somliga jublar fortfarande.   Andra spyr över att en tjocksmock som jag kunde utsätta den stackars söta poppojken för något så hemskt.    Jag kan bara säga att jag tyckte Håkan Hellström förtjänade en kyss.   Ja, det är såklart bara att erkänna.   I synnerhet som SVT:s Musikbyrån var på plats och tänker ha den stora vänligheten att visa eländet om några veckor.   När Håkan Hellström spelade på Nalen i Stockholm förra tisdagen stövlade jag plötsligt upp på scenen och gav honom en kyss.    På munnen.    Precis som den där killen på turnépremiären i Malmö.    Seemed like a good idea at the time, som dom säger i Amerika.    Jag tyckte just då och just där att det är för jävla trist att kritiker alltid ska stå längst bak med armarna i kors och hålla masken och vara blasé och avmätta och lagom oberörda.    Några timmar senare, under en sån där frukost när minnesbilderna sakta tar form och ständigt skickar nya chockvågor genom systemet, kändes samma tanke inte fullt lika klockren.    Det var, försökte jag intala mig själv, inte jag som gick upp på scenen. Orsaker till extas Ulf Lundell - Jag saknar dej (cd-spår/Emi) Johnny Cash - American III; Solitary man (cd/American/Sony) Sade - Lovers rock (cd/Sony)   Det var alla O.P Andersson Sushi Boy Freddy bjöd på under den väldigt långa middag som föregick Nalenbesöket.   Reaktioner?   Jotack.   Det är liv i luckan.   Några skriver och tycker att det var skönt och visar stor förståelse.   Men i gästböckerna på de mest inbitna popfansens hemsidor, Benno och Bomben, är jag nu ett vidrigt fetto som utsatt landets sötaste poppojke för ett oförlåtligt övergrepp.   Jag kan ha viss förståelse för de synpunkterna, även om jag kanske inte slår mig på knäna av glädje när jag hör dem.   Gjort är å andra sidan gjort.   Jag får stå för vad O.P Andersson gör med mig.   Han var ju fantastisk.   Han förtjänade en kyss.   Och han hade en härlig tunga ... I dag tycker jag Ulf Lundell kan förtjäna en grattishälsning.    Dels fyller han 51 år.   Dels har han med ”Jag saknar dej”, spår nummer tolv på nya cd:n, gjort sitt största mästerverk på femton år. Var nog lite för hastig när jag avfärdade Ainbusk-skivan.   Efter att ha läst en hyllning av en vän och kollega jag högaktar tvingade jag mig att lyssna igen och ... ja, jag hade fel.   Titelspåret klingar fortfarande svensk rockelit à la 80-talet i mina öron, men i övrigt är det en påfallande begåvad, snygg, emotionellt laddad och ovsensk skiva.   Förlåt min dumhet. Var jag verkligen på The Corrs i lördags? Jag hade givitvis inte druckit en droppe.   Ändå minns jag knappt ett ögonblick av konserten. Så kul är dom.