  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Bakom mången jazzbasist står hans bil och fru. Och hans barn. Vet du hur det är att vara son till en jazzbasist? Min pappa är en duktig kontrabasist som spelat med bland andra Toots Thielemans, Arne Domnérus och en aspackad Evert Taube. Han är väl som alla andra pappor, men med vissa egenheter: när vi är ute på stan går han lite bakom oss andra och hummar basgångar, han övar hela kvällarna - jag växte upp till ljudet av metronom-blippande och skalövningar (blipp-blipp-blipp/bom-bom-bom-bom-bom), han är en jävel på att värma upp burkmat, han köper bara kombibilar så att instrumenten får plats och han älskar sina kontrabasar. Han älskar sina kontrabasar så mycket att mamma brukar säga: - Börjar det brinna på natten bär han först ut basarna, sen väcker han mig. Men han är snäll och han är en bra pappa. Så det kunde ha varit mycket värre. Han kunde ha varit dansbandssångare. På tal om basister. Efter ungefär 15 år i den svenska jazzeliten ger äntligen Christian Spering ut sitt första album i eget namn, ”Pied á terre”. På plattan har Spering, tidigare medlem i Fredrik Norén Band och Encore, med sig några polare. Och vilka polare sen: saxofonisten Joakim Milder (måste vara en av Sveriges mest musikaliska människor, skriver rysarbra stråkarrangemang till landets popelit), trumpetaren Staffan Svensson, pianisten Anders Persson och trummisen Magnus Gran. Rena rama jazz-Grymlings, alltså. Christian Spering spelar så bra och så snyggt. Men det här är en sån där platta som inte räcker till. Man vill ha mer. Man vill se och höra live. Då, som först, släpps energin lös.
Mer bas. Kjell Jansson är också en svensk basgigant. Under början av 70-talet spelade han till exempel med gruppen Mount Everest. Sedan har han dykt upp bakom folk som Chet Baker, James Moody, Kenny Burrell och George Coleman. På ”A true swede” hyllar Kjell Jansson sin före detta trummis och gode vän Leroy Lowe som avled 1999. Det är vackert och fullt av liv. Bra platta. Mer bas. Jag har aldrig kommit överens med svenske superbasisten Jonas Hellborgs akrobatiska superbasspel. Det är ju imponerande, men inte min kopp te. Nya ”Good people in times of evil” ändrar inte min uppfattning, trots att jag hittar godbitar som ”Savitri” och ”Bhakti Ras”. |
Christian Spering - Pied á terre
(Amigo)
