|
|
|
|
|
Kvinnornas Reuben
...men det är en roll Sallmander helst vill slippa Kvinnornas man. Mot sin vilja. Reuben Sallmander, aktuell i tv-serien ”Längtans blåa blomma” vill inte att utseendet ska skymma hans skådespeleri. – Tidningar ringer och säger att jag ligger etta på deras lista. Vad ska jag göra åt det? Tv-tittarna fastnade direkt för SVT:s nya dramaserie ”Längtans blåa blomma”. 1, 6 miljoner svenskar tittade på första avsnittet. Handlingen utspelar sig i tidigt 1800-tal och den unga borgarflickan Betty, som spelas av Eva Röse, förälskar sig i greve Claes Ekencrona. Det är passionerat – och hopplöst. En serie för kvinnorna, visst. Men: – Det är flera snubbar som har kommit fram till mig i veckan och sagt att de tycker om serien. Egentligen är det väl lite jobbigt för killar att tycka om serien eftersom den är ur ett kvinnligt perspektiv. Men alla kan känna igen sig. Vilken kille har inte gråtit över en tjej? säger Reuben Sallmander som spelar greve Claes. Rekade på Armémuseum Sveriges Television ville ge en trovärdig bild av dåtidens Sverige. Dekoren, kläderna, händelserna, allt krävde stor research och en stor budget. Även Reuben läste på ordentligt innan han satte på sig uniformen. – Jag var på Armémuseet i Stockholm och träffade en man som kunde allt om kriget och om vett och etikett. Det var oerhört viktigt, bara att veta hur man hälsade och i vilken arm man skulle hålla damen, säger han. Mitt i denna perfektions-orgie, var kostymkreatörerna tvungna att modernisera en detalj på Reubens uniform. På 1800-talet var soldaternas skinnbyxor mycket tajta. Obegripligt tajta. ”Utseendet ska inte stå i vägen” – Det hade varit omöjligt spela om de var lika tajta som då. På bilder från den här tiden ser man att kvinnorna satt ner och männen stod. De kunde inte knappt sitta, skinnbyxorna satt som en smäck. Rumpan såg ut som en ärta, berättar Reuben och skrattar. Han och Eva Röse är höstens kärlekspar. Så är det. Men allt snack om utseende, att han skulle vara en sexsymbol, kvinnornas Reuben är han rätt trött på. – Man får massa olika epitet hela tiden. Vad ska jag göra åt det? Det är inte viktigt för mig, säger han. 
Tror du inte att det är en fördel att vara snygg som skådespelare?– Det kan vara en tillgång. Men det ska inte stå i vägen för ens talang eller eventuella begåvning. Reuben är en riktig stockholmare, en man som har levt hela sitt liv på Söder. När han var liten gick han på judiska skolan, en institution som har fostrat flera skådespelare och artister. Klasskompis med Jean-Pierre Barda – Jag gick i samma klass som Jean Pierre Barda. Vi var bästa kompisar. På roliga timmen på fredagar brukade han och jag mima till Boney M och Burt Bacharach, de var hans stora favoriter. Han ler åt minnena. Det där var inte hans musik. Egentligen ville Reuben bli operasångare. Tankarna på en karriär som skådis dök upp ganska sent, även om han bara var 20 år när han kom in på scenskolan. – Från början tänkte jag att scenskolan bara skulle vara en bra erfarenhet, en extra utbildning, när jag sedan sökte Operahögskolan, säger han. Han utbildade sig aldrig till operasångare. Men han sjunger fortfarande. – Jag tar både sånglektioner och uppträder. För ett tag sedan var jag med i en föreställning som hette ”In to the woods” på Södran i Stockholm. Den fick jättebra recensioner, bland annat i Aftonbladet. Även om han inte lyckades förverkliga opera-drömmen, är Reuben nöjd med tillvaron. Han har haft en lysande karriär, till skillnad från många andra skådespelare som kämpar för att få jobb. Förutom ”Längtans blåa blomma” är han även aktuell på Intiman i Stockholm, där han är med i Spanska flugan. 238 föreställningar har det blivit. Sådant ger rutin, ändå brottas han ofta med höga prestationskrav och tvivel. – Så är det alltid. Hur stavar man till nöjd? Varenda gång jag gör en ny roll, måste jag börja om från början. Och allt jag har är min kropp, min röst. Jag har ingen cello att spela på. Jag har bara mig själv att spela på. Och det där skapar en noja.
Måste vara jobbigt...
– Ja, och kolla hur skådespelare mår. Det är klart att det är påfrestande. För mig har det ändå blivit bättre med åren. Fast vissa säger att det bara blir värre och värre. Och så kan det vara för vissa. Jag har sett rutinerade skådespelare med 30–40 års erfarenhet som står och spyr i kulisserna innan de ska in på scen.
 |
