  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Tarmsjukdomen gjorde hans liv till ett helvete KUNGSBACKA. För sju år sedan låg Freddy Lund för döden. – Jag var nedslagen och domaren hade räknat till nio, säger han. Två alternativ återstod. Självmord – eller en sista, desperat chansning. I höstens omgång av ”Expedition: Robinson” är Freddy Lund, 42, från Åsa en av profilerna. Han arbetar som regionchef på Nino Lab, ett företag som säljer laboratorieutrustning. På fritiden är han aktiv och tränar bland annat ungdomar i boxningsklubben Dynamo Box i Kungsbacka. Dock. Det var mycket nära att den här texten aldrig hade skrivits. I mitten av 90-talet låg Freddy Lund för döden. Allt började 1992. – På hösten åkte jag in på sjukhus ett par gånger med svåra magsmärtor, berättar Freddy. I hans mage fanns allvarliga sammanväxningar. Läkarna på Östra sjukhuset i Göteborg opererade honom flera gånger för akut tarmvred. Men problemen återkom. – Det finns ingen svårare smärta än denna. Möjligen, möjligen kan jag jämföra den med brännsår. Men du kommer inte undan smärtan. Till slut svimmar du helt enkelt. Och sedan dör du, berättar Freddy. På vintern 1993 gav läkarna Freddy ett ultimatum: Ta bort hela tarmsystemet eller vänta tills forskningen kommit ikapp. Det första alternativet skulle innebära förtidspensionering och ett raserat liv. Det andra mellan fem och tio års väntan. – Det var botten på något vis. Döden var ständigt närvarande i mina tankar då, säger Freddy. Tarmsystemet helt utslaget I ett par månader låg han i sin sjukhussäng, i vad som närmast kan beskrivas som ett levande helvete. Närmare tio morfinsprutor om dagen höll smärtan på avstånd. Tarmsystemet fungerade överhuvudtaget inte. Freddy drabbades av fekala kräkningar, vilket innebär att han kräktes sin egen avföring. – Det var helt enkelt vidrigt, säger Freddy. Situationen var ohållbar, och han övervägde att ta sitt liv. – Mina tankar kretsade runt det. Jag insåg ju att det där inte var något liv att leva. Antingen så hade jag gjort slut på eländet själv, eller så tog jag chansen, säger han. Chansen hette Lena Holmdahl. I dag är hon docent och överläkare i kirurgi på Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Östra i Göteborg. Via kontakter i sitt jobb lyckades Freddy spåra upp henne. Och hon blev hans räddning. Ett desperat läge Lena Holmdahl hade vid den här tidpunkten inlett en ny forskningsverksamhet. De första experimenten hade gett positiva resultat – på råttor och kaniner... Nu var läget desperat. Därför gick Lena med på att försöka, och Freddy övertalade sina läkare att gå med på en operation. – Det gjorde de, men de fråntog sig allt ansvar, säger Freddy. I maj 1993 la han sig återigen på operationsbordet. En speciell tromboslösande medicin skulle nu hindra Freddys tarmar från att åter växa ihop. Men efter ingreppet tillstötte allvarliga komplikationer. Vätska började plötsligt att forsa ut i bukhålan. I tre dygn svävade Freddy mellan liv och död. Läkarna vågade inte ens flytta honom från operationsbordet. – Min fru och mina barn fick komma upp och ta adjö. Jag var massivt ryggmärgsbedövad, men vid medvetande. Jag kunde prata, säger Freddy. – Tillståndet var mycket kritiskt, säger Lena Holmdahl. Det vände på tredje dagen Men på den tredje dagen vände allt. Såret i bukhålan slöt sig. Efter tre veckor på intensivvårdsavdelning och två veckor på ett konvalesenshem var Freddy återställd. Under hösten 1993 började han åter att arbeta. – Många blir ju djupt religiösa efter en sån här upplevelse... Men för min del är jag bara tacksam för varje minut av mitt liv som jag lever fullvärdigt. Och när jag har det jävligt i mitt nuvarande liv, kan jag tänka tillbaks och känna ”fy fan, vad bra jag egentligen har det”. Man gnäller rätt mycket i onödan, säger Freddy Lund. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-725 2000 fax: 08-600 01 77 |
|
