|
|
|
|
|
Sedan kommer Kent att göra perfekta spelningar också som arenaband. Än så länge är de ”bara” väldigt bra. Eskilstunas finaste får skylla sig själva. De har skämt bort oss med makalösa framträdanden genom åren. Såna man aldrig glömmer. Såna som skakat om en längst in i fundamentet. Kraven blir därefter. Jag förväntar mig inget mindre än en direkt omvälvande upplevelse när de inleder sin första riktigt stora sport- och ishallsturné i ett fullsatt Lisebergshallen i Göteborg.Omvälvande blir det också. Ibland. ”Beskyddaren”, ”Kevlarsjäl” (med Bill Öhrström på bluesmättat munspel), ”En himmelsk drog” ”Ingenting någonsin” och ”Musik non stop”...det är fantastiska ögonblick. Där finns kraften, dedikationen, pondusen, tyngden och den där känslomässiga intensiteten som stoppar tiden och får åtminstone mig att sluta andas. Men vid premiären i Lund för drygt två år sedan lyckades de faktiskt upprätthålla den intensiteten från första till sista ton. Nu händer det att greppet om avtryckaren mjuknar. I ”Cowboys” till exempel”. Det är ett av de mer gripande ögonblicken på senaste skivan, men det finns en anings tvekan i framförandet på scen. Det totala patos som brukar vara Kents signum saknas. Jag noterar samma tendenser i ”Stoppa mig juni” och ”Berg & dalvana”. De är inte fullt lika mäktiga som på skiva. Att jämföra med ”Musik non stop” som växer åtminstone tio klasser och blir ett av kvällens verkliga monument. Det nya, stora formatet är näppeligen problemet. När det fungerar är kvintetten lika självklar i Lisebergshallen som på klubbscenerna. Det handlar snarare om att de där långsamma, suggestiva låtarna är svåra att spela. Det tar tid innan de sitter, innan de kan framföras med fullt självförtroende.
Då är det bara att spänna fast säkerhetsbältet. För när Kent är som bäst, då är Kent verkligen bäst. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-725 2000 fax: 08-600 01 77 |
|
