  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Mycket sorgligt, Laila Freivalds
Affären Freivalds är mer komplex än vad drevjournalistiken velat antyda. Hon sade ja till att omvandla sin lägenhet till bostadsrätt. Nästan alla boende i huset ville bilda en bostadsrättsförening. Som justitieminister har Freivalds emellertid velat försvåra omvandlingar av allmännyttiga lägenheter till bostadsrätter. Här krockar den offentliga moralen med den privata, vilket med rätta upprört allmänhet, partivänner och medier. Inget självklart val Men principer har också en tendens att krocka med verkligheten. I själva verket hade Freivalds, om hon skulle leva som hon lär, att välja på att flytta eller att bli sina grannars hyresgäst. Valet är inte alldeles självklart. Som fru och mamma har hon att ta hänsyn till andra och inte bara till sin egen goda partimoral. Den sortens komplikationer ryms sällan i den mediala logiken. I stället ska ministern jagas som vore hon en brottsling. Tv-reportrar slår på kamerorna och följer henne nästan in i hemmet. Varför? Vad nytt finns att säga? Kan de upphetsade reportrarna avslöja mer än vad som redan avslöjats? Att justitieministern hör till de mest mordhotade offentliga personerna och har starka skäl att freda sin privata sfär är inget som mediedrevet tar hänsyn till. Affärens fokus har rört moralen och inte det faktum att Stockholms bostadsmarknad är sjuk med akut bostadsbrist, svarthandel och astronomiska priser. Den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus överför i rask takt det allmännyttiga bostadsbeståndet i privata händer. Detta vill socialdemokraterna i Stockholm och regeringen sätta stopp för. Däremot finns det inget i den socialdemokratiska ideologin som säger att det är fel att äga sin egen lägenhet. Bostadskooperationen växte en gång fram ur arbetarrörelsen. Men visst, Freivalds levde denna gång inte som hon lärde. Hon hade på ett tidigt stadium kunnat markera sin motvilja mot lägenhetsförsäljningen för att sedan finna sig i ett majoritetsbeslut. Borde berättat från början Ur ett medialt perspektiv hade hon också kunnat sköta sig bättre. Hon borde redan från början ha berättat allt och förklarat sin handling. Men även om en minister gör fel har hon rätt att värna sin integritet. Det måste finnas gränser för mediernas intrång i en människas privata sfär. En offentlig person ska absolut tåla hård granskning. Men när upphör granskandet och lynchverksamhet tar överhand? Var går gränsen mellan publicistisk och inkvisition? Tillför hetsjakten något nytt eller har den bara underhållningsvärde? Förhoppningsvis kan Freivalds avgång leda till debatt om den politiska moralen och om den alltmer outhärdliga mediala moralismen.
|
|