Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKvinna
 
  

I morgon: Chatta med Marika
Lagercrantz klockan 12.00


Vilda Marika!
Satkärring på scen, lyckligt gift privat.
  Men Marika Lagercrantz skilsmässa var ett helvete.
  I en exklusiv intervju berättar hon om de vilda åren, drömmen om Hollywood och sorgen över att inte spelat på Dramaten.

FredrikVirtanen/intervju,
Andreas Lundberg/foto
På Teater Plaza i Stockholm. Thorsten Flinck har satt upp August Strindbergs ”Fadren” och spelar själv Ryttmästaren, fader till Bertha, make till Laura.
  Marika Lagercrantz spelar Laura. Satkärringen från helvetet, kvinnan som får sin man att misstänka att han inte är far till sitt barn, som försöker sinnesjukförklara honom, som saknar försonande drag.
  Eller?
  Marika Lagercrantz Laura säger samma repliker som Strindberg skrev 1887. Men satkärringen från helvetet är inte längre från helvetet. Bara från äktenskapet.
  Men det är kanske samma sak.
  - Laura är en grym människa, säger Marika Lagercrantz. Men jag kan förstå henne. Hon är inträngd i en situation som hon inte kan komma ur. Hon är trängd mot väggen - och det enda vi vet om mänskligheten är att vi inte blir större människor när vi blir trängda och misshandlade.
  - I Thorsten Flincks läsning av pjäsen har han tagit fasta på hennes enorma kärlek till den här mannen. Han väljer ju bort henne, han ägnar sig åt forskning och allt annat än att älska henne.
Känner du igen dig i Laura?
  - Ja. Det finns en inre sanning från många skilsmässor som jag känner igen. Den oerhörda förtvivlan man känner när ett äktenskap kapsejsar, det inre hatet.   Marika Lagercrantz var inte formellt gift med sin första man, Chris, det ansågs småborgerligt i teaterkollektivet Jordcirkus där de både arbetade och bodde.
  Men grälade som ett äkta gift par gjorde de.
  - Jag hörde aldrig mina föräldrar gräla. Det lärde jag mig av mitt första äktenskap, att inte vara livrädd när någon höjer rösten. Jag är inte rädd längre om någon skriker. Det tackar jag Chris för, säger Marika utan att mena det illvilligt.
  - Jag har kastat telefoner och betett mig.
Kan du förklara hur två människor som älskat varandra så mycket kan komma att hata varandra lika mycket?
  - ”Fadren” tar ju upp det där, ”hur gick det till? Du ville inte det här, jag ville inte det här, hur fan gick det till?” säger Marika och tolkar och citerar Strindberg.
  - I mitt fall var jag väldigt ung och omedveten om en massa saker, kunde inte skydda mig på ett adekvat sätt. Chris var också väldigt ung, vi var vildsinta, argsinta och relativt olyckliga (skratt). Det handlade inte om honom och mig, utan om vad vi bar med oss.
  Marikas nya man, Peter, barndomsvän sedan de tidiga tonåren, var också med i Jordcirkus.
  - Vi var vänner och han gick också genom en skilsmässa, så vi tröstade varandra. Men det var först när jag tog in Ingemar Lind som gästregissör på Jordcirkus som det small till.


Jag har kastat telefoner och betett mig
  - Ingemar satte hela tiden ihop mig och Peter på scenen, och pratade hela tiden om vilket otroligt samspel vi hade. Och vi skulle alltid göra kärleksscener, det tyckte vi var jättepinsamt, vi som kände varandra helt och hållet. Men så det small det till och så blev det, länge var det jättehemligt, vi vågade inte berätta det för någon.
Grälar ni mycket?
  - Det händer, vi pratar över huvud taget väldigt mycket. Vi diskuterar, diskuterar och diskuterar. Om man går på teater, konserter och sånt tillsammans kan man diskutera de sakerna sedan, då tystnar inte äktenskapet.
  - Jag tror att det är viktigt att gräla. Man kan inte gå runt och låtsas att allt är okej - för det är det inte! Man måste säga ifrån och visa vad man känner. Men man måste vara försiktig. Ibland kan gräl såra något fruktansvärt.
Vad gör man om man går över gränsen?
  - Då är det svårt att lappa ihop. Äktenskap kan gå sönder. Det går väldigt fort. Men jag tror på försoningen, jag tror att man kan bete sig illa och försonas. Men man ska veta att det är väldigt, väldigt svårt. Har man trampat på någon riktigt ordentligt kan man inte bara säga förlåt.
Hur klarar man en skilsmässa?
  - Oj, där har jag inga råd...verkligen inte. En skilsmässa är hemsk, fruktansvärd. Det enda råd jag har är: Gör det inte! (Skratt). Jag har aldrig hört om en skilsmässa som gått lätt.
  - Men i dag är vi väldigt goda vänner. Men det har varit jättetufft; jag är omgift, han är omgift - vad gör det här lilla barnet som plötsligt har två nya familjebildningar? Nä usch, det är inget bra. Inget bra!
Nu verkar du mycket lycklig med Peter.
  - Ja, men det är en skilsmässofamilj. Det är mina, dina och våra barn, en sån där modern familj. Det är få som har skrivit om vad det innebär. När vi flyttade till Skarpnäck 1984 var alla på Moas dagis gifta. 1,5 år senare var det bara två barn på det dagiset som hade föräldrar som var gifta. Och när jag var liten så hade jag knappt hört talas om en skilsmässa.
  - Jag tror att för att ett äktenskap ska överleva behöver man ett socialt nätverk, med mormor och morfar, farmor och farfar som är med och stöttar. Jag tror att det varit en brist på det i min generation. Jag tror att många som gifter sig och upplever det känner sig väldigt ensamma.
Han är också skådespelare. Är han avundsjuk på att du blivit mer framgångsrik än han?
  - Det är brutalt det här yrket, alltså, men han deltar med liv och lust i mitt liv. Som ett roligt äktenskap när det är kul, så är det. Men vi har haft det lyckligt på det sättet med vårt gemensamma barn, vi har turats om att arbeta så en av oss har varit hemma. När han var i Sundsvall i tre år så var jag hemma. Och tvärtom. På så sätt har arbetslösheten inte bara varit negativ för oss.
  - Vi är väldigt lyckliga med vårt gemensamma liv med allt vad det innebär. Livet är inte enkelt.
  - Jag har ett väldigt förtroende för honom, han har ett förtroende för mig och jag tror att våra barn har det för oss.
Hur är du som mamma?
  - Det får du fråga Moa om!
Det gjorde jag. Hon verkade tycka mycket om dig.
  - Ja, jag tycker så mycket om henne!
Var det svårt att vara mamma genom skilsmässor, kollektivboende och frilansarbete?
Marika Lagercrantz lärde sig att gräla under sitt första äktenskap. - Jag är inte rädd längre om någon skriker. Det tackar jag Chris för, säger Marika.
  - Det är en svår uppgift att vara mamma. Även om man inte säger nåt så vet alltid barn hur man mår, det går inte att ljuga. Jag måste för Moa och Alicia tycka att det är okej att vara kvinna. Det tyckte jag inte när jag var ung, jag tyckte att det var jättesvårt.
Vad var svårt?
  - Det var kanske svårt att vara mig! Men det var svårt att vara kvinna för man kunde inte gå på teater och man kunde inte gå på film. Antingen skulle man vara väldigt välsvarvad blondin och ha snygga, stora bröst - det hade inte jag - och då kunde man få vara med i en kvart tills hjälten bestämde sig för att rida ensam ut i soluppgången. Eller så kunde man vara en elak kärring på en bar nånstans. I teaterns värld kunde man ta livet av sig eller bli mördad. Det var liksom allt. Och så är det i stora delar fortfarande.
När blev du vuxen och klok?
  - När jag blev 30 ungefär.
Hände det något speciellt då?
  - Nej...eller...ja det är möjligt att det har ett samband med att jag träffade Peter.
Hur kändes det när Moa flyttade hemifrån i våras?
  - Jag hade fasat lite inför det. Jag grät floder, men nu tycker jag inte att vi har tappat kontakt. Nu förstår jag att det fanns en poäng, att hon inte skulle bo kvar. Det var helt rätt, hon ska inte vara med mamma och styvpappa, hon ska skapa sitt eget liv. Hon läser statskunskap på universitetet.
Från 1996 finns en bild på dig med några poliser och dottern Moa och styvdottern Filippa på rave på Docklands i Stockholm. Vad gjorde du där?
  - Jag ville kolla vad det var!
  Det såg rätt kul ut för du har på dig en svart päls.
  - Haha! Ja! Jag ville att de skulle veta vem som kom, klä mig som en medelålders dam så att de visste att det fanns en föräldrageneration som var där. Jag tycker att det är ett roligt uttryck: Känslan av att vara ung och få dansa hela natten - det låter fantastiskt kul.


Hasch var inte märkvärdigare än att ta en öl
De tar droger där.
  - Jaja...men de dansar i alla fall. Droger är alltid farligt, men de finns även på andra ställen än rave.
Har du använt droger?
  - Ja, men jag kan inte rekommendera droger, men de var också en del av 70-talet. Vi turnerade mycket i Europa från 1978 till 1986 och där fanns folk som rökte marijuana och sånt. Det var en sådan kultur. Man kunde komma in på ett café och så var det nån som bjöd på en kaka. Då lärde jag mig rätt fort att fråga vad det var i kakan. Det var inte så kul att äta en kaka med hasch i om man skulle ha föreställning. Människor gick under, men på den tiden var det inte märkligare än att dricka en öl.
  - 1986 gjorde vi en total hit i Amerika. Vi vann pris för bästa föreställning i San Francisco det året, vi fick fantastiska recensioner i New York Times.
  - När jag skulle ta emot det där priset på en stor och flott scen gjorde någon ett handslag med mig och när jag tittade i min hand låg där en liten påse med tvättpulver. Trodde jag. Men det var det inte. Det var kokain.
Var det kul att ta det?
  - Jättefarligt! Alltså riktigt livsfarligt. Kokain passar så perfekt in i det här samhället. Man blir snabb, man blir rapp, Kokain är en civilisationsdrog, du blir smart, du kan ordna bussar, hålla presskonferenser, osäkerhet finns inte... Men livet betyder ingenting. Ingenting. Och så går det upp på en sekund och så går det ner efter 20 minuter. Den bränner ut en.
  - Det är farligt. Jag är noga med att säga till mina ungar: Gör det inte, hamna inte där. Men om de ändå gör det - ungdomar testar ju grejor - och de upplever att det är en kick så kan förtroendet brista. Man måste berätta, precis som med spriten som krossar mycket fler äktenskap än narkotikan, att det kan vara roligt ibland. Annars blir det inte trovärdigt. Först då kan man förstå faran.
Skådisar lär supa mycket. Har du känt många alkoholister?
  - Ja jättemånga. Men mycket är genetiskt, sägs det ju i dag, och varken på mammas eller pappas sida har det funnits alkoholism. Det är tio gånger hårdare för dem som har det i släkten.
I din släkt har de däremot varit sinnessjuka. Är du rädd för att ärva det?
  - Jag tror att alla människor kan bli galna om de pressas tillräckligt hårt. Man måste vara försiktig med sig själv. Men att min farmor var manodepressiv kan ha handlat om miljön snarare än arvet. Hon kom från en riktig överklassfamilj, Hamilton, där många kvinnor gick under. De fick inte göra nåt, de fick inte jobba, inte diska eller laga mat eller ta hand om sina barn, ingenting. De behandlades som dockor, helt insnörda, inte bara i klänningslivet utan även emotionellt.
  - Och hela miljön...det är ett fruktansvärt människoförakt som har frodats hos överklassen, fasansfullt, äckligt. Det har såklart drabbat alla som de utsugit, men det har också drabbat deras barn. Om barnen klarat sig har de blivit samma föraktfulla typer som sina föräldrar.
Din pappa är kulturgiganten Olof Lagercrantz. Men vem är din mamma? (Börjar tala finlandssvenska)
  - Hon kommer från Finland, hon var hemmafru, hon tog hand om allt tills alla fem barnen var stora, jobb som kontorist på Gamla stans bibliotek och älskade varje sekund. Hon kunde ju allt.
  - Hon var pappas musa, på riktigt, hon läste allting han gjorde, alla tidningar, alla korrektur...60 år har de varit gifta nu. Privat älskar hon också att läsa så hon var så lycklig över sitt jobb på biblioteket.
De börjar bli gamla, är du rädd för att de ska dö?
  - Det är en realitet. Pappa är 89 och har varit sjuk länge och varje gång jag åkt bort så har jag tänkt att nu är det sista gången jag ser honom. Mamma har varit piggare, men nu är hon också anfrätt. Det är livets gång, men det kommer att bli så tomt. Jag pratar med dem varje dag, i alla fall mamma, pappa orkar inte alltid längre.


Drömmer om Hollywood - det gör väl alla
Du ska medverka i Colin Nutleys nya film. Ni blir tio kvinnor: Pernilla August, Helena Bergström, Lena Endre, Stina Ekblad, Ewa Fröling Suzanne Reuter, Marie Richardson, Gunilla Röör, Viveka Seldahl och du själv.
  - Ja vi har träffats och det är så himla kul för vi har ju nästan alla mött alla manliga skådespelare i det här landet, men vi har aldrig spelat ihop för det finns aldrig flera kvinnoroller. Männen har från Shakespeare till Norén alltid haft flera roller ihop.
  - Det här ska bli jätteroligt. Och jag tycker att det är typiskt att det är Colin som gör det. Det är en fin idé.
Den handlar bland annat om konkurrens mellan kvinnliga skådespelerskor. Känns det som att ni ska spela er själva?
  - Vi ska spela oss själva på det viset att vi spelar tio skådespelerskor som slåss om att få huvudrollen i en amerikansk storfilm, en nyinspelning av Drottning Kristina och vi ska alla göra audition med en amerikansk storstjärna.
  - Lena Olin har ju redan kommit dit, annars är det ju självklart hon också skulle varit med eftersom hon är en av oss. Men hon är ju redan där.
Drömmer du om Hollywood?
  - Ja det gör väl alla! Där räcker det att göra en enda film så kan man köpa lägenheter åt alla sina barn... haha. Men nu är jag för gammal.
Tycker du att någon av dessa tio är överskattad?
  - Det skulle vara jag då (ler).
  - Jag tror att alla sitter med skräcken att en dag bli avslöjad. Men, nej, jag har ju sett dem, alla är fantastiskt bra skådespelerskor, helt gudomliga tycker jag.
Men hade du tyckte att Lena Endre var kass hade du inte sagt det?
  - Men vem tycker att Lena Endre är kass? Det går inte att säga om någon av dem, tycker jag.
Är det mycket skitsnack också?
  - Jag tror att filmen ska bygga mycket på det. Men den eventuella skit vi kan snacka är ingenting mot vad de manliga regissörerna gör.
Vad är det bästa du gjort?
  - Jag arbetade ju som regissör i flera år, där finns det många saker jag är mycket stolt över.
Du slutade tvärt att regissera 1987. Varför?
  - Jag lämnade Jordcirkusen, förlorade mitt sammanhang. Jag skulle bara ta en paus och skriva lite mer. Och så längtade jag till scenen. Men 1986 fick jag en filmroll, och 1987 fick jag tre filmroller. Så lusten att regissera kom aldrig tillbaka eftersom jag förlorat mitt sammanhang.
Så du la av och blev filmstjärna i stället.
  - Ja, det är en mer klassisk roll för en kvinna. Man är inte pionjär där.
Du fegade ur.
Drömmen om Hollywood finns hos Marika Lagercrantz. - Där räcker det att göra en enda film så kan man köpa lägenheter åt alla sina barn.
  - Njae, jag trodde inte att jag skulle ha nåt mer att ge. Fegt? Ja kanske, men jag hade en väldig längtan att spela också.
Du har aldrig jobbat på Dramaten. Varför?
  - Fråga dem!
Är du sur för det?
  - Nej inte sur, men ledsen är jag.
Varför har du inte det?
  - Haha! Vill du ha den neurotiska svaret eller det verkliga? Den verkliga är att det finns väldigt många begåvade skådespelerskor i min ålder på Dramaten som varit där sedan de var unga. Jag har en annan bakgrund, jag spelade inte ungflicksroller på Dramaten, jag spelade på gator, ockuperade hus och var så himla arg.
Och det paranoida svaret?
  - Det vill jag inte berätta, för jag tror till och med att det är sant och det vill jag inte ska komma ut. (skratt).

arkiv Marika Karen Lovise Lagercrantz
Född: 12 juli 1954.
Bor: Villa i Bagarmossen, närförort till Stockholm.
Familj: Maken Peter Bergared, 45, styvdotter Filippa, 21, döttrarna Moa, 20, och Alicia, 10.
Yrke: Skådespelare.
Bana: Började som 6-åring på Stockholm stads kommunala barnteater Vår teater. Flyttade till Malmö, studerade mim och dans. Regissör på fria Jordcirkus. Film och tv.
Aktuell: Som Laura i Strindbergs ”Fadren” på Teater Plaza.
Längd: 174 cm.
Vikt: 59 kg.






epost: [email protected]
telefon: 08-7252330
fax: 08-56252805