|
|
|
|
|
Muren faller –
det är ju vansinne!
När vi åkte tillbaka till trakten av Lauenburg från Berlin fick vi höra nyheten i bilradion med en viss försening, därför att vi som vanligt lyssnade på kulturprogrammet, som sändes utan avbrott, och då den slutligen nådde oss är det troligt att jag, precis som tiotusentals andra utbrast ”Vansinne!” av glädje och skräck, skrek ”Det är ju vansinne!” och sedan, liksom Ute, som satt vid ratten, förlorade mig i tankar både på det förflutna och framtiden. Och en bekant som hade sin bostad och arbetsplats på andra sidan Muren och som vakade och alltjämt vakar över kvarlåtenskap i arkivet på Akademie der Künste, nåddes även han relativt sent av det osannolika meddelandet, som av en detonerande tidsinställd bomb. Enligt vad han har berättat återvände han svettig efter en joggingrunda i Friedrichshain. Inget ovanligt med det, för redan då ägnade sig även många östberlinare åt detta självplågeri av amerikanskt ursprung. I korsningen av Käthe-Niederkirchner-Strasse/Bötzowstrasse stötte han ihop med en bekant, som flåsade och svettades av samma anledning. Medan de joggade på stället kom de överens om att ta en öl tillsammans på kvällen, vilket de sedan gjorde i det rymliga vardagsrummet hos hans bekanting, som hade en säker anställning i vad man kallade den ”materiella produktionen”, varför det inte förvånade min bekanting att finna ett nylagt parkettgolv i sin bekantings våning; en sådan nyanskaffning skulle inte ha varit möjlig för honom själv, som bara vände papper på sitt arkiv och på sin höjd betroddes med att skriva fotnoter. De drack en pilsner, och en till. Senare kom Nordhäuser sädes på bordet. De pratade om förr i världen, om barnen som växte upp och om ideologiska barriärer vid föräldramöten. Min bekanting, som härstammar från Erzgebirge, där jag året innan hade gjort teckningar av döda trädbestånd inom det högst belägna vegetationsområdet, hade tänkt resa dit upp nästa vinter för att åka skidor tillsammans med sin fru, han berättade det för sin bekanting och tillade att han hade problem med sin Wartburg, vars fram- såväl som bakdäck var så slitna att de knappt uppvisade någon profil längre. Nu hoppades han kunna få tillgång till nya vinterdäck genom sin bekanting: den som i den reellt existerande socialismen kan få ett parkettgolv lagt privat vet också hur man kommer över specialdäck med beteckningen ”M + S”, som står för ”modd och snö”. Medan vi närmade oss Behlendorf, nu redan med ett glatt budskap i hjärtat, stod teveapparaten på, fast på lägsta volym, i min bekantings bekantings så kallade Berlinrum. Och medan de båda männen fortfarande pratade om däckproblemet över öl och snaps och parkettägaren menade att det i princip inte var möjligt att komma över nya däck annat än med de ”riktiga pengarna” men erbjöd sig att anskaffa förgasarmunstycken till sin gästs Wartburg – något därutöver kunde denne tyvärr inte hoppas på – lade min bekanting med en hastig blick på den stumma bildskärmen märke till att det tydligen visades en film i vars handling det ingick att unga människor klättrade upp på Muren och satte sig gränsle på dess välvda krön medan gränspolisen overksam åsåg detta nöje. När min bekantings bekanting hade blivit uppmärksammad på denna gärd av förakt för skyddsvallen sade han: ”Typiskt för västsidan!” Sedan kommenterade båda den pågående smaklösheten – ”Säkert en kalla-kriget-film” – och återkom snart till de problematiska sommardäcken och de ickeexisterande vinterdäcken. Arkivet och den därstädes lagrade litterära kvarlåtenskapen efter mer eller mindre betydande författare kom man inte in på. Medan vi redan levde i medvetandet om den kommande, den murlösa tiden och knappt hade hunnit hem förrän vi satte på teven, så dröjde det en stund till på andra sidan Muren till min bekantings bekanting äntligen tog de få stegen över den nylagda parketten och vred upp volymen på apparaten. Sedan inte ett ord till om vintersemestern. Det problemet skulle nog lösas av den nya tideräkningen, de ”riktiga pengarna”. Ner i magen med resten av snapsen bara, och sedan iväg till Invalidenstrasse, där det redan hade bildats en kö av bilar – mera Trabant än Wartburg – för alla ville till gränsövergången, som mirakulöst nog stod öppen. Och den som lyssnade noga fick höra att alla, nästan alla, som till fots eller i trabi ville över till väst ropade eller viskade ”Vansinne!” precis som jag själv kort före Behlendorf hade utbrustit ”Vansinne!” men sedan begett mig på tankeflykt. Jag glömde fråga min bekanting hur och när och för vilka pengar han till slut ändå hade lyckats komma över vinterdäck. Dessutom hade jag gärna velat höra om han firade årsskiftet 1989/90 i Erzgebirde tillsammans med sin fru, som på DDR-tiden hade varit framgångsrik i hastighetstävlingar på skridsko. För på något sätt gick ju livet vidare. Översättning: Lars W Freij
Publiceras med tillstånd av Leonard & Høier Litterary Agency, Köpenhamn
Fotnot: I somras gav Günter Grass ut en ny bok, Mein Jahrhundert, som består av ett hundra berättelser kring seklet. Den kommer ut på svenska på Bonniers förlag under våren 2000.
 Kulturens webredaktör Peter Holmlund Till toppen av sidan |
