|
|
|
|
|
Barn och jätte
En sensommarkväll kan man fortfarande stå vid hamnen i den medeltida, efter världskriget bit för bit återuppbyggda Östersjöstaden Gdansk – på tyska tiden Danzig – och känna som Günter Grass beskrev det i genombrottsromanen Blecktrumman: ”Det var en lugn sensommarkväll, klockorna i Altstadt bronserade som vanligt vid åttatiden himlen.'Üb immer Treu und Redlichkeit bis in dein kühles Grab' lät det från klockspelen, det var så vackert att man fick tårar i ögonen. Alla människor såg glada ut. Kvinnor med brunbrända barn, luddiga badkappor, brokiga badbollar och leksaksbåtar steg av spårvagnen som förde tusentals nybadade människor från havsbaden Glettkau och Heubude.” Men morgonen efter sommarkvällen öppnade en tysk pansarkryssare eld mot den polska garnisonen på andra sidan hamnkanalen i Danzig-Gdansk. Det var den 1 september 1939, andra världskriget hade brutit ut. Då var Grass, född i Danzigs tyska folkmajoritet, tolv år. När han tjugo år senare skapar Blecktrumman är huvudpersonen en Danzig-pojke som plötsligt slutar växa och hamrar sig igenom livet med sin leksakstrumma. Igenom kriget – de vuxnas krig – nazismen, diktaturen, ut på andra sidan i det nya Tyskland med alla dess minnen och förträngningar. Kanske kändes det extra för mig eftersom jag också var pojke i en tysk stad när kriget bröt ut. Jag kunde härma flyglarmets sirener så folk i vårt hus gick ut och stirrade mot himlen. Oskar, det eviga fast själsligt åldrande barnet i Blecktrumman, kunde slå på sin trumma så att de vuxnas skräckvärld kom i lite oordning och champagneglasen sprack i deras politiker- och officershänder. På baksidan av en svensk pocketutgåva av Blecktrumman har man citerat en recension av en numera avliden akademiledamot, Artur Lundkvist: ”Günter Grass diktar liksom i en förening av barn och jätte.” Grass har sidor där hans prosa blir fysisk och påträngande så att det drabbar hela ens kropp; efter Blecktrumman tar det till exempel emot att äta ål på ett tag. Magisk realist har han kallats och jämförts med sådana som Italo Calvino eller Vladimir Nabokov. Mest står han nog i skuld till Thomas Mann, tyskarnas tidige Nobelpristagare; men det gör ju alla tyskar som skriver romaner. Blecktrumman lär i olika översättningar ha sålts i fyra miljoner exemplar, filmatiseringen fick en Oscar. Gör man det numera obligatoriska testet och söker via datorns internet på namnet Günter Grass, blir det hundratals träffar. Från Frankrike, Italien, Finland och inte minst amerikanska universitet. Romanerna som följde efter Blecktrumman i vad som kallats Grass Danzig-trilogi – Katt och råtta, Hundår – blev aldrig så uppmärksammade. För en del har den livet igenom produktive och mångsidige Grass förblivit en enboksförfattare. Han var ändå etablerad som Tysklands främste vid sidan av Heinrich Böll, deras förre Nobelpristagare. Trots att Grass är tio år yngre har de grundläggande gemensamma erfarenheter; som alla tyskar som var med om kriget. Grass hann också kallas in som soldat, sårades en av de sista krigsdagarna och satt ett år i fångenskap hos amerikanerna. Där hade han turen att möta en demokratisk hållning och framför allt ett nytt sätt att skriva. ”Naziåren och krigspropagandan hade smutsat ner orden”, skriver den svenske kännaren Thomas von Vegesack – man kan säga att den tyska efterkrigslitteraturen föddes i amerikanska fångläger. Både Böll och Grass engagerade sig också utanför sitt skönlitterära arbete för att stärka den nya tyska demokratin. Det fick de lida för i finkulturella kretsar som i Tyskland anser att stora andar ska hålla sig för goda för sådant. Det fanns perioder – åren kring Willy Brandts regering, 1969–74 – då Grass politiska aktivitet överskuggade hans konstnärliga. Eller också var somliga av oss speciellt svaga för den sidan hos honom. För när har man sett en svensk författare i Nobelprisklass tala på socialdemokratiska valmöten? Jag minns honom från en valvaka i Bonn 1972. De fick upp hans alla kilon på ett bord, därifrån talade han så valrossmustaschen fladdrade. På socialdemokratiska partikongresser vankade Grass i korridorerna. Och omvänt: på svenska kongresser citerades boken han skrev om sin tid som en ovanlig sorts valarbetare, Ur en snigels dagbok. Romanerna han gav ut de åren – Flundran, Mötet i Teltge, fler till – kom nog orättvist i skymundan. Vi hade alla Blecktrumman att jämföra med. Det blir inget mer av Grass, skrev en del tyska kritiker förhoppningsfullt. Han blir ingen Gross-Schriftsteller. Men när Grass hösten 1997 fyllde 70, slog Tysklands i sådana här sammanhang mest inflytelserika tidning Die Zeit upp honom över hela sin förstasida, den där annars Kohl och Schröder brukat stå. Nu utnämndes Grass till deutscher Dichter, som man förr kallade Goethe och möjligen Mann. De blir gärna lite omåttliga tyskarna: det ska finnas en tysk diktare. Den tyska oenigheten om Grass, som alltid haft en mer politisk än estetisk laddning, spetsades till 1995 vid publiceringen av hans väldiga roman om Berlinmurens fall och Tysklands nya enighet; på svenska En invecklad historia. Landets argaste kritiker syntes på en tidningsbild riva boken i bitar. Omåttliga tyskar! som romanens huvudperson säger, en självtänkande vaktmästare från ett genom alla regimer överlevande ministerium i östra Berlin – han är inte olik vår Krilon i Eyvind Johnsons romansvit. Men för många – kanske framför allt utanför Tyskland – var den nya boken en upplevelse nästan som när man första gången läste Blecktrumman. En myllrande, ibland motsträvig, i längden rikt lönande och framför allt historiskt nödvändig berättelse. In och ut i Tysklands senaste hundra år som påverkat världen så mycket. Inklusive Sverige fast vi efter 1945 inte låtsats om det. (Sverige finns förresten med på ett hörn i boken – som leverantör av granit till Adolf Hitlers planerade men aldrig aktuella segermonument. Betalt tog vi ändå.) De tyska reaktionerna på boken visade att det fortfarande handlar om liv och död. Eller åtminstone heder och ära. Många uthärdade inte att Grass inte stod i givakt inför den tyska enheten med löftena från regeringschefen Kohl – i romanen kallad ”denna regerande massa” – att hela östra Tyskland skulle bli ett blomstrande landskap. Det var utmanande att som Grass skriva att enhetsdagen vid den fallna Berlinmuren mest var ”något för tv”, eller ännu hårdare: ”En vacker dag kommer man att önska att Muren fanns där igen.” Numera ser fler vad Grass – mitt i sina groteskerier och ironier, i sin trolöshet – tidigt varnade för. Nu har det åter hållits tyska val där inte minst besvikna östtyskar vänt sig från den socialdemokrati som Grass arbetade hårt för på Nobelpristagaren Brandts tid. Så man kan säga – klichéfullt men för en gångs skull sant – att priset till Grass ligger i tiden. I den tyska, europeiska eller mellaneuropeiska tiden. Nu har han just gett ut en ny bok som också delat kritikerna, men mer stillsamt, och blivit en framgång bland läsarna, särskilt i den av honom själv illustrerade praktutgåvan – Grass är ju bildkonstnär också. Mein Jahrhundert, Mitt århundrade, är hundra berättelser – en för varje år av 1900-talet – men också historiska rekonstruktioner och hans egna upplevelser. Verkar vara lite förlagsspekulation i jubileumsbranschen. (Smakprov ur den kommande översättningen finns här nedan.) Egentligen har han alltid skrivit sitt tyska århundrade, från Blecktrumman framåt. ”Det var krig och åter krig, med pauser däremellan”, säger i bokens slut, i 1999 års berättelse, en kvinna som ska vara jämngammal med seklet. Hon är Grass mors röst, hon minns hur han fantiserade och satte ihop historier som barn, nu är han över sjuttio och har gjort sig ett namn: ”Sluta med sina historier, det kan han inte.” Ja, det har blivit bättre i Tyskland, i gamla Europa: ”Bara det inte blir krig igen...”
 Kulturens webredaktör Peter Holmlund Till toppen av sidan |
