Cancer - då hamnar man längst ner
Cancerbeskedet är en omvälvande livsförändring, skrev Eva X Moberg i gårdagens artikel. Men cancer handlar om så mycket mer - i relationen mellan individ och läkarvetenskap kolliderar två skilda berättelser. Den sjuka befinner sig längst ned i vårdens makthierarki och blir utstött även i samhället och kulturen.

Tbc, påpekar Susan Sontag i Sjukdomen som metafor, ”symboliserade en tilltalande sårbarhet, en högt utvecklad känslighet”. Den tuberkulösa looken blev gradvis ett kvinnligt idealutseende, den bortskämda lyxhustruns meningslösa och dvalliknande tillvaro driven till sin spets, ett hårt korsetterat och flämtande litet jag. Skönhetsidealet har knappast förändrats - att dö ung och bli ett vackert lik är att föredra framför det obevekliga åldrandets förfulning, i reklamen signalerar avtärdhet och sjukligt utseende att tbc i viss mån ersatts av drogmissbruk och aids som romantiskt ungdomsideal.

Bilden av cancern är delvis annorlunda: istället för intensiteten får vi trögheten, det förstelnade och uppgivna. Den cancersjuke sjunker inåt och slocknar, magrar till ett gulaktigt skelett eller sväller upp av cortison och lugnande medel. Den cancersjuke förlorar sin kropp men i ännu högre grad sin själ och sina känslor, i synnerhet sin sexualitet - sex med en cancersjuk är i själva verket en frånstötande tanke i vår kultur. Den lungsjuke däremot visade alla tecken på en intensifierad, sannare sexualitet, själva sjukdomen tycktes erotiskt laddad: kvinna och grav i ett och samma depraverade famntag.
  Den cancersjuka kvinnan med sitt bara huvud och sina ärr väcker inga fascinerade fantasier. I bästa fall möter hon medlidande. I värsta fall skräck, äckel och obehag. Alla vet att cancer inte smittar. Ändå blir cancersjuka så ofta övergivna. Det är en ensam sjukdom, en bitter erfarenhet för många.

Som cancersjuk tvingas man ta plats i den komplicerade makthierarki som är läkarvetenskapens och den institutionaliserade vårdens - längst ned. Den kliniska synen på människor, det vill säga som sjuka objekt berövade sitt sammanhang och sin individualitet, upplagda i prydliga rader under läkarens överinseende, är en produkt av det tidiga 1800-talets rationella vetenskapssyn. Relationen mellan läkare och patient är ett extremt renodlat maktförhållande där sjukdomen, bortkopplad från det jag som upplever den, står i centrum.
  I själva verket utgör detta möte en omöjlig kulturkrock: berättelsen om mig själv och min upplevelse, hela den privata kontext som gör min sjukdom unik, kolliderar med den vetenskapliga medicinens generaliserande normer och statistiska människosyn. Sjukdom är en statistisk avvikelse från det normala, den matematiska normalitet som våra samlade kroppars genomsnitt har skapat - i sanning ett irrationellt monster! Hur stor chans har jag, doktorn? Hur många procent överlever en sådan här sjukdom?
  Hos antroposoferna i Järna upplevde jag för första gången under min sjukdom hur jag blev betraktad som en hel och mångtydig varelse med erfarenheter, möjligheter och - inte minst - en historia. Det är motsatsen till ett kliniskt betraktelsesätt. På köpet får man många dunkla föreställningar om sjukdomsorsaker och självläkning, då sjukdomens mystiska rötter ska sökas i det sociala sammanhanget eller i den mentala jag- och kroppsuppfattningen. Grundfrågan att finna svaret på var: ”Varför har jag inte kontroll över min kropp?” Mitt föreslagna svar - ”därför att jag har fått cancer?” - dög inte alls.

Antroposofin förenar flera olika medicinska system: det vetenskapliga, det alternativa och ett slags vardagsmedicin som syftar till att skapa en vårdande, läkande miljö i hemmet och familjerelationerna. En naturvetenskaplig syn på cancer utesluter frågor om mening, påpekar Karin Johannison. En mer holistisk syn ser cancer och andra avgörande livshändelser som ödesbundna och därför meningsfulla. Synsättet har fått stor spridning bland allmänheten och kommer till uttryck i fraser som: ”Har du tänkt på att det kanske var dags för en förändring i ditt liv?”, ”Du kanske skulle kunna betrakta det här som en möjlighet istället för ett straff” eller ”Det kanske inte var meningen att du skulle ta det där jobbet...” - ofta levererade i avsikten att trösta.
  Cancer måste också vara en av magins sista utposter inom medicinen. Magiskt helande kan handla om allt från kristaller och drömläkning till dans, terapi och olika sätt att, som på medeltiden, ”lura döden” genom att låtsas vara lycklig, aktiv och frisk, det vill säga vara en icke-cancerpersonlighet.

Cancermetaforens kanske starkaste uttryck handlar om miljön och vårt alienerade förhållande till naturen. Västvärldens destruktiva, konsumistiska livsstil är i sig ett slags cancer som sprider sig och ödelägger okontrollerat. Vinnarna i framtidsspelet blir de som har ekonomiska och politiska möjligheter att skydda sig och de sina mot miljöförstöringen. Här, som överallt annars, handlar det om att befinna sig på rätt sida om en mycket sträng gräns. De sjuka är på fel sida gränsen, de är infiltratörer och spioner i de friskas land - ständiga påminnelser. När jag precis hade fått reda på att jag hade cancer var min första impuls att fullkomligt lägga om matvanor och livsstil, jag blev vegan och i mötet med antroposofin reducerade jag dieten ytterligare: potatis, tomat, aubergine och paprika är så kallade ”nattskadeväxter”, svampens komplicerade organism gör den olämplig som föda... Alkohol, tobak, kaffe, fett, socker - allt sådant ska undvikas.

Jag fann en oväntad njutning i detta rigida kontrollerande av maten, kanske därför att det var ett sätt att bestraffa kroppen som hade skaffat sig cancer. Min ”vanliga” läkare har aldrig med ett ord antytt att dieten skulle kunna påverka sjukdomsförloppet - några medicinska skäl för veganismen fanns det alltså inte. Det var istället ett sätt att återta något av kontrollen och återknyta till den förlorade naturen, den sunda vildinnan inom mig själv.
  Ingen vet varför man får cancer, varför man tillfrisknar eller dör. På den onkologiska mottagningen pratar läkarna aldrig om utanförliggande orsaker eller sjukdomsskapande livsstilar, än mindre om ”mental” cancer. Sjukdomen behandlas empiriskt, utifrån statistik som visar på samband och effektivitet i spelet mellan kroppens immunförsvar och cytostatika, strålning eller hormonbehandling. De alternativa, holistiska synsätten odlas istället på behandlingsavdelningarna där sjuksystrar och biträden möter patienter som individer, var och en med sin förmåga och sina förutsättningar att hantera sjukdom. Uppfattningen att en vacker och rogivande miljö skulle kunna effektivisera behandlingen är till exempel numera en fullkomligt legitim tanke på sjukhusen.
  Folkmedicinska och magiska behandlingsmodeller sprider sig också inom hälsokost-, new age och hälsogurusvängen där väldiga summor är i omlopp och man alltid kan hitta någon representant som är beredd att bedyra att ”Hirs och kisel gjorde mig frisk!”, ”Musiken botade min cancer” eller ”Jag räddades av dr XX mirakelkur!”
  Tron på det slutgiltiga elixiret, universalmedlet och det stora miraklet är stark på cancermarknaden. Starkt religiösa känslor knyts till denna längtan, som ytterst handlar om att återvända från dödens gränsland.

Det är forskning som en dag kommer att lösa ”cancerns gåta” - och då har vi kanske också nått fram till ett medicinskt system som förmår omfatta de mest skiftande aspekter av sjukdomen och som syftar till ett helhetsläkande. När alla de föreställningar och tabun kring cancer som nu skrämmer och utdefinierar de sjuka har raserats är det hög tid för en ny syn på våra kroppar, våra sjukdomar och vår friskhet.

Eva X Moberg

Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Rör frågorna tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!