|
|
|
En kvinna med cancer blir dubbelt skyldig
Sommaren 1996 fick Eva X Moberg veta att hon hade drabbats av bröstcancer. Idag är hon inte helt frisk, men inte heller sjuk. Cancern präglar fortfarande livet men dominerar det inte i lika hög grad
Cancer är inte bara en sjukdom - det är en också en skrämmande symbol. Och fasor, tabun och fantasier kring cancer formar livet minst lika mycket som själva sjukdomen.
Man tycker att man borde förstå att någonting är fel, att kroppen på något vis skulle ge ifrån sig signaler om att den har blivit invaderad. Men sanningen är att man kan gå väldigt länge med växande tumörer och nät av metastaser utan att ha en aning om det. Det är en skrämmande tanke: att ha så bristfällig kontroll över sitt eget inre. Jag har i hela mitt liv försökt tämja min kropp med hård träning. Jag älskar att dansa, timmar i sträck, tills musiken blir ett med mina inälvor, med blodet och luften i mina lungor. Jag älskar monotonin och dånet av min egen andning inne i huvudet under milslånga springturer. Jag älskar den exakta avvägningen i varje sväng, blandningen av styrka och yttersta lätthet, i skidåkningen - att vara så stark, så fri, så frisk.
Min egen kropps svekfullhet drabbade mig hårt. Den blev plötsligt främmande för mig. Jag kunde inte längre tycka om den.
En spåkvinna på Reorientfestivalen, i vars tält jag tagit tillflykt undan regnet, varnade mig för någonting hemligt och växande som sög kraft ur mig. Hon sa också att ett träd skulle hjälpa mig, jag borde söka upp träden.
För mig var det ett abstrakt budskap - hon hade chansat på att jag i likhet med så många andra unga kvinnor, mammor i synnerhet, led av duktighetskomplex och försummade mina egna behov. Den mystiska hänvisningen till träd tolkade jag som att jag behövde åka upp till vännerna i Skogsnäs och varva ned ett slag, jag hade känt mig trött och sliten och liksom uppäten av krav. Men samtidigt hade jag precis fått jobb på Aftonbladet och ville gärna visa mig duktig så att de inte skulle ångra att de hade anställt mig.
Jag tror inte på tarotprofetior. Men min synska lillasyster hade lagt en stjärna för mig tidigare den våren och spått mig en lång och smärtsam vandring genom Måndalen, i mörker och ensamhet. Det klingade så olycksbådande att jag ryste. Det lät som en grym 30-årskris i vardande.
När jag väl förstod att det handlade om någonting betydligt mer konkret, om sjukdom, var jag lika oförberedd som alla andra, lika förvirrad och kränkt.
Jag hade upptäckt en stenhård knöl i armhålan. Dessutom kände jag mig svag och trött, blev liggande med illamående och plötslig feber.
Jag sade ingenting till någon om den hårda knölen. Blotta misstanken var så slutgiltig och skoningslös att jag inte vågade sätta ord på den. Om jag lät bli att tänka på den skulle den säkert försvinna.
Ibland har jag undrat om den där stenen kanske alltid hade funnits där, fördold, inbäddad i mjuka hudveck. Tillräckligt länge hade den iallafall legat där för att ha hunnit sprida ett fint nät av metastaser i mitt skelett, runt bäckenområdet och ned i höftleden på höger sida. Jag var invaderad i min varelse, ända in i det som höll mig uppe och rak.
Jag tyckte att jag alltid hade stått så rak. Jag kunde inte förstå varför jag skulle bli bestraffad för detta.
När jag fick beskedet på Huddinge sjukhus visste jag redan. Alla hade varit så konstigt tysta när jag var där och gjorde undersökningarna, jag hade uppfattat blickar mellan läkare och systrar. När jag började gråta var det ingen som tröstade mig, ingen som skämtade bort det.
Cancer. The big C. Sjukdomen, med stort och olycksbådande S, vars enda egentliga kännetecken är att den leder till döden genom en mörk skog av lidande. Att man nu för tiden kan bota väldigt många cancersjukdomar, att världen trots allt är full av människor som har haft cancer, har märkligt nog inte förändrat bilden nämnvärt.
Jag har fortfarande svårt att säga det, ordet. Oftast talar jag just om ”sjukdomen”, innan sjukdomen, på grund av sjukdomen, den här sjukdomen jag har. Ibland, dock, kan jag lite elakt roa mig med att slänga fram ordet i ansiktet på någon uppenbart skrämd människa, kanske för att hennes rädsla provocerar mig.
Susan Sontag skrev 1978 en rasande essä om myterna kring cancer, Sjukdomen som metafor.
”Sjukdom är livets nattsida, ett tyngre medborgarskap. Alla som föds innehar dubbelt medborgarskap, ett i de friskas rike och ett i de sjukas.” Så börjar Sjukdomen som metafor, med en dualistisk bild av två världar sida vid sida, en för vinnarna och en för de fördömda.
Kampen mot cancer har en våldsam, närmast krigisk terminologi: Kroppen är invaderad, kolonialiserad., man försöker mobilisera dess försvar, sätter in motattacker, cellgiftsbehandlingarna är ett slags kemisk krigföring. Strålbehandlingarna får en att känna sig som Luke Skywalker i Stjärnornas krig.
Cancermetaforen, som symbol för okontrollerad tillväxt, mutation, invasion från yttre rymden eller ett slags förkroppsligat förträngt omedvetet, människans krig mot naturen, utnyttjas till bristningsgränsen i vår moderna kultur. Arkiv X, intressantast i tv under 90-talet, använder sig ständigt av cancersymbolik för att uttrycka skärningspunkter mellan teknik och humanitet, kropp och universum, makt och individ. Cancer är vår tids stora sjukdom även rent metaforiskt, och spekulationerna kring cancerorsaker och (än värre) ”cancerpersonligheter” liknar de filosofiska resonemangen kring vår moderna tidsålders problem. Cancer är en excessernas sjukdom, samtidigt som den är förträngandets - den får cancer som inte förmår uttrycka alla delar av sin personlighet. I det stora jagförverkligandets tidsålder är det en kardinalsynd att förtrycka delar av självet, i synnerhet de delar man inte kände till. Konst, musik och närhet till naturen påstås ligga bakom mirakulösa tillfrisknanden. Bernie S Siegel propagerar i Kärlek, medicin och mirakel för mirakulös självläkning med hjälp av kärlek och positiv affirmation. I Mozarteffekten tror Don Campbell att ”musikens oanade kraft” kan bota cancer.
Många läkare antyder att det bara är den personliga viljan som kan bota cancer: ”Nu är det upp till dig” är en fras jag fått höra flera gånger. Endast den som verkligen vill leva, och som är beredd att offra mycket för att få göra det, kan bli frisk. Susan Sontag talar om ”Viljans sjukdom”, i en tid då viljelöshet betraktas som en ytterst allvarlig brist i en människas karaktär.
På Vidarkliniken, antroposofernas sjukhus i Järna, berättade min läkare att hon med statistisk exakthet kunde ringa in en ”bröstcancerpersonlighet” efter bara några minuters samtal. Det handlade alltid om ”duktiga” kvinnor som konsekvent åsidosatt sina egna behov och intressen till förmån för andra, som ”bränt ut sig” och förbittrats. I bakgrunden fanns nästan alltid skilsmässor eller andra förluster. Cancerns placering i brösten visade också att sjukdomsorsaken i grund och botten var en skadad kvinnlighet. Amning och barnafödande kan enligt samma slags tankar utgöra skydd mot cancer, medan aborter främjar cancertillväxt.
Den terapi som erbjöds mig handlade om att lära mig uttrycka min kvinnlighet på ett sant sätt, konstnärligt, lågmält och milt. Jag målade akvareller som de inte tyckte om, lärde mig spela cello vilket uppskattades och dansade oändligt mjuka, eurytmiska rörelser som skulle återknyta själen till kroppen. Jag var kort och gott väldigt duktig. Igen.
Frågan är vilken kvinna som inte skulle kunna få denna stereotypa bild av modern ”karriärkvinnlighet” att passa in på sig själv. Skulden ligger latent i våra medvetanden: försummar vi våra barn, vår man, oss själva? Har jag verkligen rätt att ta plats i det offentliga livet på det här viset?
En kvinna med cancer blir på så sätt dubbelt skyldig - och hennes egen kropp gör uppror och bestraffar henne.
Till skillnad från tbc, cancerns föregångare som kulturell metafor, är cancer en alltigenom skamlig och förnedrande sjukdom. Den lungsjukes symtom var kulturella ideal, cancerns symtom är bestraffande. Cancerpersonligheten är viljelös, självförtryckande, okvinnlig, oälskad, alienerad. Sjukdomsförloppet är än mer alienerande, förfulande,jaget trängs undan, svulstigheten tar över. Eftersom sjukdomen fortfarande är så mystisk söks orsakerna till både insjuknande och tillfrisknande i det mystiska: Den överlever som vågar blicka inåt, som de sa på Vidarkliniken.
Den som inte överlever har alltså inte vågat, inte förmått, inte haft vilja nog. Kampen mot sjukdomen ses som rent mental, närmast andlig, och den som ”besegrar” sin cancer blir ett slags helgon vars schamanistiska seger fungerar som ställföreträdande återknytning till allt det som vi moderna människor i en industrialiserad värld tycker oss ha förlorat: naturen, intuitionen, lugnet, skapandet, vår sanna kvinnlig- eller manlighet.
Förmodligen kommer det att visa sig, precis som i fallet med tbc, att svaret på ”cancerns gåta” är någonting mycket konkret fysiskt och behandlingsbart, som en bakterie eller ett virus. Förhoppningsvis kommer då alla de förtryckande och skuldbeläggande myterna och fantasierna kring cancer att förpassas tillbaka till det medeltida mörker där de hör hemma.
Eva X Moberg
Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Rör frågorna tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!
|
|
