Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKultur
Fredag 29 maj 1998
 

Sundmans dubbelspel


Per Svensson
Frostviken: Ett reportage om Per Olof Sundman, nazismen och tigandet
Bonniers

När jag läste litteratur på universitetet vid mitten av 60-talet var Per Olof Sundmans böcker som mest hyllade. Det var berättelser vilkas poäng var att vi inte kan veta något om varandras inre hemligheter. Personligen fann jag dem outhärdligt tråkiga.
  Men framåtsträvande kamrater skrev trebetygsuppsatser om böckerna med den i kulturlivet mäktige författarens välsignelse. Snillrika teorier spanns om vilka gåtor som kunde dölja sig bakom de agerande personernas tystnad. Den enda upptäckt jag själv gjorde via Sundman var Örnulf Tigerstedt, den märklige finske nazistpoeten som Sundman till sina uttolkares förbryllelse gärna citerade. Ett lärorikt exempel i den litterära ondskans historia.
  Mitt nästa möte med Sundman, det enda personliga, var då han höll föredrag för en studentförening efter succén med Ingenjör Andreés luftfärd 1967. Som sin intention angav han att han velat skildra hur västerländsk teknikoptimism, ”ingenjörsmänniskan”, kommer till korta mot naturen och bara skapar elände. Jag slogs av hur hans tankar liknade mellankrigstidens bruna bondeideologi hos Fredrik Böök, som jag då var sysselsatt med i ett annat sammanhang.
  Men att det skulle kunna finnas ett samband mellan det och Sundmans flört med Tigerstedt föresvävade mig aldrig.
  Sundman fortsatte sin karriär och var kring 1970 landets mest hyllade författare. Han valdes in i Författarförbundets styrelse, Svenska Akademien och riksdagen och ansågs trolig som borgerlig kulturminister.
  Men han tystnade som skribent. Senare förlorade han sina förtroendeposter, blev bitter och bortglömd.
  Vid sin död 1992 var han en icke-person, en gåta som det inte verkade särskilt spännande att försöka läsa.
  Allt det ändrades med en artikel i tidningen Arbetaren 1996 där journalisten Jonas Fogelqvist visade att P O Sundman haft ett förflutet som mycket aktiv ungnazist under kriget.
  Om denna pikanta skandal och de frågor den ger upphov till har Per Svensson nu skrivit boken Frostviken - Ett reportage om Per Olof Sundman, nazismen och tigandet.

Någon enstaka gång kan jag tycka att vi får veta onödigt mycket om Svenssons mödor med bokvagnen på biblioteket och hälsotillstånd under arbetet. Och ”gossekarl” i Sundmans brev är inget nazistiskt hälsningsord utan ren och skär jämtländska. Men som helhet är det en rappt skriven, fascinerande, skrämmande och tankeväckande studie ända från den hiskeliga omslagsbilden av Sundman som ung naturfascist med torshammare om halsen till de tragiska slutscenerna ur den åldrade, ensamme mannens liv.
  Per Olof Sundman har plötsligt blivit vad han aldrig tidigare varit - en spännande författare. Ett instruktivt psykologiskt fall av den art som han själv ville bannlysa ur litteraturen. Tomrummet, som var hela hans konstnärliga idé, har plötsligt fyllts.
  Själva historien är förstås rätt banal. Tillsammans med fotografen Christer Strömholm, blivande riksdagsmannen Bertil Rubin och andra engagerar sig Sundman i det antisemitiska, antidemokratiska ”Nordisk Ungdom” med starka band till Nazityskland. Sundman gör ett kort gästspel som finlandsfrivillig vid Hangö under fortsättningskriget. Han grips av polisen 1943 för olaga vapeninnehav och medlemskap i en ”beväpnad nazistisk liga” och upprätthåller ännu en tid efter kriget kontakten med de gamla kompisarna från stormtrupperna.
  Sedan beger han sig till fjällvärlden, blir pensionatsägare i Jämtland och kommunalpolitiker i bondeförbundet. Målmedvetet arbetar han sig under 50-talet in i de rätta litterära kretsarna, debuterar och dyrkas. Hans litterära gimmick att aldrig skildra personers inre, deras tankar och förflutna slår som sagt som åskan hos tolkningslystna akademiker vid den tiden. Trots antydningar är det emellertid ingen av de auktoriserade uttolkarna som anar vad som ligger bakom alltihop.
  Alla tänkbara litterära priser kammas hem med Ingenjör Andreés luiftfärd. Alla tänkbara hedersuppdrag följer.
  Och sedan den trista utveckling vi nyss berört.
  Det är här det börjar bli verkligt spännande.
  Hade tystnaden och nederlaget samband med hemligheten?
  Hur ska man se på Sundmans ungdomssynder och dubbelspel?
  Det sista först.

Vi begår alla dumheter, men att ha varit nazist är faktiskt, trots att det för ögonblicket är chict att påstå motsatsen, något speciellt. Särskilt vad gäller vanliga sympatisörer. En bödel är alltid en bödel, men en sympatisör bör bedömas efter vad han sympatiserar med. Den som blir kommunist vill i första hand åstadkomma social rättvisa, inte arbetsläger. En katolik vill ha himmelriket och den kristna etiken, inte i första hand inkvisition och kättarbål. Men en nazist blir det just för att han vill låta mörda en viss sorts medmänniskor. Det är faktiskt skillnad.
  Men å andra sidan. Vi förlåter rätt lätt Ingmar Bergman hans ungdomsdumheter, särskilt som han själv erkänt och beklagat saken. Vi försöker förstå hur Knut Hamsun kunde hamna så fel. Vi kan rentav använda den läskige Tigerstedt till något nyttigt. Han ljög åtminstone aldrig.
  Per Svensson är inne på saken i boken. Varför teg Sundman? Han hade säkert blivit förlåten. Men bara som författare. Det hade inte gått som politiker. Knappast ens som kulturbyråkrat. Sundman var maktfantast och intrigör. Boken innehåller ganska vidriga manipulationer via Akademien. Till exempel för att så långt möjligt undvika att belöna Lars Gustafsson efter förtjänst!
  Den makten hade varit förlorad om saken kom ut.
  Det jag personligen undrar vid läsningen av Svenssons intressanta bok är om den ändå inte gjorde det.
  Många fler måste ha vetat. Men man skyddar varandra i de riktigt fina kulturkretsarna. I det längsta. Man har aldrig fel. Däremot handlade det politiska systemet antagligen diskret och blixtsnabbt när man fick syn på saken. Varför kickades Sundman plötsligt från centerns riksdagslista 1978?
  Kanske var det en samling rätt lättade politiker och akademikolleger som samlades för att begrava Sundman i tysthet 1992? Borta för alltid ur politiken och litteraturen med sina skelett orörda i garderoben.
  Men nu är han tillbaka.
  Som en sämre människa. Men en avgjort intressantare författare och historisk figur.

Göran Hägg


Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Har du frågor som gäller tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!