  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
”Er fisk bereder mig stora bekymmer och sömnlösa nätter. Det är fruktansvärt frusterande . Jag kan inte låta bli att sörja över att mjukdelarna inte tillvaratagits.” Fisk, sömnlöshet, mjukdelar, vad är detta? Det händer att man får en bok i näven som tvingar fram en revideringen av själva nyttan med läsandet. Det är när man sugs in i berättelsens stora blå, som i Tidernas fisk - jakten på kvastfeningen av Samantha Weinberg. Tro mig. Är det något jag kan så är det fisk. En av mina bästa vänner är en gammal harr som står och lurar bakom fjärde stenen i Testeboån. Vad kan sägas om Weinbergs text? För det första är den totalt genrelös och påminner lite om en annan fiskbok, Torsk av Mark Kurlansky. Den går att läsa som en populärvetenskaplig rapport om den dödförklarade fiskarten Latimeria chalumnae, eller havstofsstjärten, eller kvastfeningen. Den är också ett stycke vetenskapshistoria med lärda anvisningar till forskningsområden som paleozoologi (studerar fossila djur och deras utvecklingshistoria) och iktyologi (fisklära, systematiserar fiskars utseende, beteende och ekologi). Men samtidigt en briljant text som tangerar både reseskildring, biografi, äventyrsroman, brittisk kolonialism och – faktiskt – sökandet efter livets upphov: Var det så här människan såg ut innan hon ställde sig på bakbenen? Är kvastfeningen den felande länken som fick hela världens darwinister att skippa efter andan? Det är julafton 1938. En kvinnlig museiintendent i en liten sydafrikansk stad får syn på en konstig fisk i en trålfångst. En halvmeter lång med stålblå fjäll, självlysande ögon och märkliga ”åror” till fenor. Men fisken hinner avlida och ruttna och kvar blir bara skinn och ben. Kring julafton 1952 är det dags igen. New York Times slår upp nyheten på första sidan: ”Förhistorisk fisk fångad”. Tre dagar senare tillkännager New York Herald and Tribune ”Kapplöpning i luften för att rädda död fisk”. Dawn i Karachi utropar: ”Felande länk funnen!”. Plötsligt hade kvastfeningen och Comorerna hamnat på världskartan. Julafton 1991 händer det igen. En japansk trålare har dammsugit det hajrika sundet mellan Mozambique och Madagaskar och funnit en dinosaurieliknande fisk som kaptenen fryser ner och överlämnar till naturhistoriska museet i Maputo. Juletid 1998 drabbas världen åter av kvastfeningshysteri. Marinbiologerna Mark och Arnaz Mehta Erdmann tar ett djupt andetag och dyker ner i en klippig, vulkanisk miljö. Utanför Manado i Celebessjön mellan Borneo och Filippinerna hittar de FISKEN. ”Vi simmade bredvid kvastfeningen med rep i handen. Vi slogs av hur vacker den var – den såg ut som om den var klädd i en gyllene rustning. Den simmade mycket lugnt och verkade inte rädd. Då och då tog den en klunk vatten. Den påminde om en spansk dansös när den viftade med fenorna som med en volangprydd kjol”. New York Times följer upp: ”Urtidsfiskens andra hemvist funnen. Fisk till salu var 360 miljoner år gammal!”. E-post går iskytteltrafik. Kvastfeingssajter öppnas. Iktyologiinstitutionerna världen över får korrigera sina felaktiga teorier att fisken endast lever i en isolerad koloni utanför Comorerna. Bokens styrka ligger i skildringen av människorna kring fisken. Alla dessa hjältar med fisken i sina hjärtan och på hjärnan. Först har vi den plikttrogna intendenten, som insvept i ockrafärgad dimma julen 1938 får en telefonsignal som ska ändra hennes liv. Filmen Borta med vinden ska snart upp på biograferna i USA. Hitler hotar Centraleuropa. Då en fisk från en svunnen tid plötsligt hälsar på och ger Marjorie Courtenay-Latimer bekymmer. Först stirrar hon bara förbryllat på den. Den såg mer ut som en ödla. I några veckors tid letar hon formalin i halva Sydafrika utan att lyckas. Fisken ruttnar framför hennes ögon samtidigt som något säger henne att Charles Darwins Om arternas uppkomst och Människans uppkomst går miste om evolutionsprocessens kanske största mirakel. Var kvastfeningen denna lucka i släktträdet? Och han som samlade hatbreven från kalvinska afrikander och andra religiösa fundamentalister i galningspärmen: ”Visste han inte att Adam skapades år 4026 f. Kr?” För den kristna världen räckte det antagligen med vetskapen att det i havsdjupen vimlar av märkliga livsformer. Men att kvastfeningen Latimeria (efter Marjorie Courtenay-Latimer), skulle var av högre rang än t ex ”Dinosaurien från Endfield” eller ”Mammuten från Suffolk”, allt detta var bara för mycket. Teorin om apartheid och de vitas överlägsenhet över de svarta skulle få ett hårt slag om det gick att spåra människans utveckling tillbaka till kvastfeningen. Hans sociala liv och hälsa blev lidande för en fisks skull. Hans namn påminner om en whiskysort, JLB Smith och han levde som en barfotavetenskapsman hela sitt sjuttioåriga liv. Smith var fullständigt fisktokig, han publicerade drygt 500 artiklar om fiskar och han namngav 370 nya arter, fyra uppkallade efter hans hustru, Margaret: ”Jag har uppkallat denna ovanligt vackra fisk efter dig.” 1968 tar han en dos cyanid för att slippa depressionen över att han inte lyckats hitta en levande kvastfening. Bland folket kring fisken märks också äventyraren Eric Hunt, av kvinnorna beskriven som Errol Flynns dubbelgångare, affärsman i kaffe och kryddnejlikor i trakterna av Abessinien och Östafrika, och sportfiskeentusiast som samlade fula fiskar i ett privat jättakvarium . Hans Fricke flyr från Östtyskland 1975 för att på heltid bli kvastfenejägare utanför Comorerna. Nära vulkanen Karthala går han ner i miniubåten Geo och ser fisken ”med stora glänsande ögon, bred mun och vacker ryggfena som en antik solfjäder”. Platserna där berättelserna utspelas är som hämtade från 50-talets äventyrsböcker. Ett Zanzibar, Mayotte, Dzaoudzi, Antananarivo, Lourenco Marques, Fomboni... sjörövarnästen, okända korallrev och outforskade grottor. Det är givet att kvastfenelegenden skapar Hollywoodfilmer som Monstret i svarta lagunen. Hunt – på resa tillsammans med Anjouans fotbollslag! – hittade till slut en kvastfening åt Smith. Som i vanlig ordning låg sömnlös och tänkte på ”de förlorade mjukdelarna”. Problemet var att få hem fisken och enda lösningen var att chartra ett militärflygplan. Och här utspelas en av boken många bisarra samtal: – Ni vill alltså hämta en fisk i ett stridsflygplan? – Har jag hört rätt, en F-I-S-K – Ja, en fisk. – Ni menar en sån med fjäll? – Rätt uppfattat. – Tror ni verkligen att vår regering vill tro er? Kan ni inte komma på en bättre anledning till att starta ett krig? – Nej. Men även den gången segrade Smiths mani över förnuftet. Fisken skickades till en frysanläggning vid USA:S ambassad där den fick ligga intill liket av ett litet barn som dött i malaria. ”Oj, vad ful den är. Menar ni att vi såg ut så där en gång i tiden?”, sa premiärminister Malan, trots att han var djupt religiös med en fast övertygelsen att afrikaner härstammar från Adam och Eva. Men regeringen på Comorerna rodde hem en statussymbol tack vare fiskens politiserande inverkan. På sedlar och mynt trycktes vackra kvastfeningar. I Frankrike blev man sur och försökte göra fisken till fransk egendom. Av fjällen gjordes särskilda sandpapper som används när man ruggar upp innerslangen vid lagning av punktering. Taxichauffören som fick den stora äran att köra kvastfeningen från flygplatsen blev helgonförklarad. I alla skolor på Comorerna delades ut broschyrer med bilder där man förklarade vad kvastfeningen var för något och uppmuntrade barnen att gå hem och berätta för sina föräldrar. På så sätt fick landet ändra sin ”skapelseberättelse” som hittills utgått från legenden att kung Salomon gifte sig med drottningen av Saba på de fjärran öarna tusen år före Kristi födelse. Comorernas enda flygplan ställdes till fiskens förfogande – närhelst en kvastis fångades skulle den genast få eskort till närmsta djuphavsakvarium. Fynden, vad var de egentligen värda? Runt jul 1999 kommer de första DNA-analyserna från labben. Drygt 3000 genetiska koder undersöks vilka visar, naturligtvis, att kvastfeningen varken är en människofisk eller en felande länk. Den är bara en enkel tofsstjärt som levt ett undanskymt liv i 350 miljoner år, en högst egenartad fisk med en egen specialisering. Och medan ryktena kring kvastfeningen fortsätter – en tysk grevinna utvecklade nyligen teorin varför kvastfeningar av silver har tillverkats i fjärran länder, och förklarade att hon fått kunskapen genom elektromagnetisk strålning – så simmar fossilet lugnt omkring därnere. Antagligen bör man lämna den ifred. För ingen kvastfening har hittills överlevt traumat att bli fångad. |
