  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Hakkorsets gissel
Böcker har sina öden. Liksom historieskrivningen och allmänna minnet. Det hjälper inte att vinna nobelpris och skrivas in i litteraturhistorien. Den politiska korrektheten skapar sin egen bild av verket. Så till exempel: Nu var det bokmässa i Göteborg. Surr och sorl, samtal, diskussioner och därtill öppet gräl i Park Avenys bar med en av de ädlare själarna om den nu tjänande västliga tolkningen av FN-stadga och mänskliga rättigheter i Natos och EU:s nya krig. Det heta mot Jugoslavien och det kalla mot Syd. När jag kom upp på hotellrummet vid tvåtiden på morgonen hade jag gått Södra vägen i natten och funderat. Ja, nu var åter som när jag för snart femtio år sedan sökt diskutera Stockholmsappellen och tysk återupprustning med den förra generationen ädla själar. Allt går igen! Nu satte jag mig i länstolen med en whisky och soda och läste en stund i Thomas Manns sista dagbok, den från januari 1953 till juli 1955. Jag ville med hjälp av hans ord låta decenniet återuppstå runt mig. Han liksom Chaplin och Brecht hade flytt till Europa från McCarthys USA. Åttio år gammal blir han där i texten men knappast gubbe. Jag läser hans upprördhet över Washingtons nya politik, hans avsky inför vitvaskandet av Hitler-politiken och smutskastningen mot Roosevelt och hans motvilja mot den kväljande följsamheten i den officiella västeuropeiska pressen. Så var det. Jag minns det ju själv. Dagboksupplagan är bra. Den är fullständig och så ordentligt kommenterad med äkta tysk akribi att kommentarerna tar dubbla utrymmet mot själva texten. Inge Jens har gjort ett grundligt arbete. Men... På sidan 327 läser jag att fredagen den 18 mars 1955 har Thomas Mann antecknat: ”Skandal på skandal. I Västtyskland undertrycks Russels bok om nazismen.” På sidan 736 förklarar så utgivaren i en lång kommentar att detta är helt fel. För något sådant finns inget belägg i dåtida press. Men Thomas Mann hade helt rätt. Russels bok skulle undertryckas 1954/55. Det var en stor internationell skandal. Men så nedtystad i det officiella att den nutide utgivaren ingenting kan veta och därför blandar samman den andre baronen Lord Russel of Liverpool; Edward Fredrick Langley Russel, med den tjugo år äldre tredje greven Russel; Bertrand Arthur William Russel. Så här ligger det till: Lord Russel of Liverpool var högt dekorerad officer och militärjurist; sedan 1934 verksam inom brittiska arméns rättsväsende. Han var högste juridiskt ansvarige för krigsförbrytarrättegångarna i den brittiska ockupationszonen i Tyskland åren 1946 till 1951. (Det rörde sig om sammanlagt 356 rättegångar mot mer än 1 000 krigsförbrytare.) Protokollen hade publicerats. Men materialet var så enormt omfattande att få hade möjlighet att ta del av det. Därtill kom vad Sir Hartley Shawcross, den brittiske chefsåklagaren, framhållit i sitt öppningsanförande vid Nürnbergrättegången. Illdåden var så fasansfulla att många inte ville tro dem. År 1954 beslöt Lord Russel därför att ”bereda envar läsare möjlighet att förskaffa sig en sanningsenlig och riktig uppfattning” om de tyska krigsförbrytelserna under andra världskriget. Hans bok blev en juridiskt kylig och helt ohygglig läsning. Forskningen under det halvsekel som nu gått har gett vissa nya fakta och sidobelysningar men Lord Russels bok är fortfarande både auktoritativ och en av de bästa sammanfattningarna av Hitlertysklands förbrytelser. Lord Russel bröt inte mot några av sina ämbetsförpliktelser. Han skrev inom gällande formella ramar och han hade diskuterat uppläggningen med den högste militäre riksåklagaren när han började arbetet. Verket var enbart faktiskt. Redogörelsen byggde helt på offentliggjorda bevis och dokument som var allmänt tillgängliga. Han använde inget internt material han läst i tjänsten. Han kom inte med någon polemik. Avsikten var att på ett för allmänheten tillgängligt sätt redovisa ett mycket omfattande material. Men den 27 juli 1954 ställdes han inför valet att omedelbart lämna statstjänsten – och förlora all pensions- rätt – eller stoppa utgivningen. Den brittiska regeringen krävde att boken undertrycktes. Lordkanslern, justitieministern, gav skälet: ”Det sätt på vilket materialet presenteras /.../ blir ett stöd för den opinion vilken är mest kritisk mot politiken att medelst återupprustning eller på andra sätt, ge Tyskland en möjlighet att utöva inflytande på världens affärer.” Lord Russel svarade att regeringens försök att undertrycka skriften grovt kränkte yttrandefrihetens princip. Han tog därför avsked för att kunna publicera boken. The Scourge of the Swastika, ”Hakkorsets gissel. Kort historik över de nazistiska krigsförbrytelserna” kom ut. Times Literary Supplement hyllade Lord Russel för sanningsenlighet och korrekthet och Kingsley Martin i New Statesman & Nation ansåg att den borde vara pliktläsning i alla tyska skolor. Dock lyckades kampanjen mot den. I Adenauers Tyskland undertrycktes den och i Sverige kunde boken komma ut blott på Arbetarkultur; det kommunistiska partiets förlag. Ty Lord Russel visade på två förhållanden som ännu i dag – i synnerhet efter den tyska återupprustningen – av taktiska skäl döljs: Dels att det inte var en fråga om det tyska folket som helhet: ”Ingen förnekar att det bland tyskarna fanns många, som endast motvilligt gav efter och i det längsta vägrade acceptera nazisternas lärosatser och program. Om så inte varit fallet, skulle varken SS, SD eller Gestapo ha skapats.” Men dels också att det inte bara var en handfull antisemitiska nazister som var brottsliga utan att det rörde sig om själva de tyska herrarna och att ”Det tyska överkommandot och generalstaben kan inte komma ifrån sitt ansvar.” Inför Nürnbergdomstolen hade den brittiske chefsåklagaren Sir Hartley Shawcross påpekat att Tredje riket i kallt blod låtit mörda lågt räknat tolv miljoner män, kvinnor och barn. I domen hette det därför om just den tyska krigsmakten: ”Sanningen är att de aktivt deltog i alla dessa brott eller stillatigande och instämmande bevittnade begåendet av brott i större skala och under mer upprörande former än världen någonsin tidigare haft olyckan att uppleva.” För oss på vår kant, antifascister och vänster, betydde hans bok mycket. Det var nämligen precis så som Lordkanslern fruktat. Runtom i Europa arbetade vi mot Tysklands återupprustning. Vi hoppades på ett enat, demokratiskt och alliansfritt Tyskland. Lord Russel gav oss argument. Ungefär samtidigt som Thomas Mann skrev om Russels bok läste jag själv boken i tåget på väg till Berlin där vi då hade en europeisk ungdomskonferens mot den tyska återupprustningen. Den 30 augusti 1954 hade varit en segerdag. Då hade den franska Nationalförsamlingen med 319 röster mot 264 och 12 nedlagda gått emot det Europafördrag under vilket Tyskland skulle kunna återupprusta. Tre dagar därefter slog Adenauer tillbaka mot Frankrike i en lång intervju för The Times och passade samtidigt på att brännmärka Lord Russels bok och hävda Tysklands rätt att åter rusta. Adenauers och Washingtons kampanj lyckades. Vi förlorade den gången. Lord Russels bok har skjutits undan i glömska och Tyskland är åter den starkaste makten i sitt enade Europa och driver dess politik österut. Just därför borde Hakkorsets gissel ges ut på nytt.
Jan Myrdal
|
