  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Hugo Claus, ständigt Nobelprisaktuell, hör inte till dem som ängsligt snålar med sina litterära uttryck. Han befinner sig ständigt på alla arenor samtidigt. Det är ett förhållningssätt som bäddar för en viss ojämnhet. Den nya romanen Ofullbordad förfluten tid utgörs från början till slut av ett långt förhör med den mordmisstänkt bokhandelsmedhjälparen Noâl Catrijsse. Fasansfulla scener rullas så småningom upp. Det vi möter är anpassade vardagsmänniskans metamorfos till monster, borderlinemänniskans oförutsedda förvandling till mordmaskin. Eller är det så oförutsett? Här finns ett grundproblem med berättelsen. Catrijsse är nämligen inte vilken ”Svensson” som helst, han anses som lätt förståndshandikappad, en roll han själv gått in i. Han hånas och trakasseras på jobbet, han förödmjukades av sin hustru. Att något till slut brister framstår inte som särskilt förvånande, även om formerna för revolten är chockartade.
Detsamma gäller egentligen för en annan inblandad i denna härva: den till Algeriet utvisade bordellmammedottern Judith, som kommit hem för att hämta det hon anser rättmätigt tillhör henne.I förbigående blir många trådar hängande i luften, till exempel ett barnporrspår som aldrig utvecklas och leder ut i intet. Den här boken känns som en enaktare för två personer, nödtorftigt maskerad till roman. Men som drama håller den inte heller, eftersom styrkeförhållandet mellan de två är etablerat från början och aldrig ändras. Det hela rör sig snarare om en till drygt 150 sidor utmanglad ”talk out” hos terapeuten (=den pensionerade kommissarien Gilbert Blaute) är en fullödig berättelse. Trots pregnanta bilder av småborgerlig inskränkthet och mordscener à la splatterfilm: Hugo Claus kan bättre än så här. Gunder Andersson |