  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
John Peter Nilsson har roligt i utställningshallen Det är sällan som man skrattar och ler i konstens salonger. Men det gäller inte Bigert & Bergströms och Carl Michael von Hausswolffs samarbetsprojekt på Norrtälje Konsthall eller Anna & Bernhard Blumes foto- och textverk på Index. Båda utställningarna innehåller svart humor, i Norrtälje på gränsen till slapstick. Bigert & Bergström & Hausswolff behöver ingen närmare presentation. De kan luta sig mot en lång både svensk och internationell uppmärksamhet. Men kanske just därför känns deras samarbetsprojekt upplyftande. För det är två ovanligt lekfulla och kul verk de kokat ihop; en ljud- och objektinstallation samt nio videosekvenser på mellan 30 sekunder och 1 minut var, ihopklippt till en videoloop. Båda ”utan titel” och gjorda i år.
Det är absurt så det förslår. Monotont och ganska meningslöst. Men publiken verkar glad? Och jag också. Det är något befriande över verken, inte olikt till exempel dansken Peter Lands videor som gör misslyckandet till en skön konst. I synnerhet i de tres videoverk skymtar man hjärtliga skratt och genuina rädslor i de olika slapsticken. Verket är avväpnande, opretentiöst och väldigt roligt. På ett tilltalande sätt verkar de säga att man med väldigt enkla medel kan få tillvaron att le. Utan något direkt syfte eller mål. Det är lågmält och sympatiskt. Anna & Bernhard Blumes humor är mer köttslig. De visar både det äldre verket Natürlich från 1984 och det nyare Princip grymhet från 1996-98. Inte olikt Bigert & Bergström & Hausswolffs videoverk utför Blumes ett slags slapstick eller performances framför kameran. Fast inför en stillbildskamera och deras aktioner är både mer blodig och mer svart i sin karaktär. De båda är födda 1937 och har anknytning till Joseph Beuys och Fluxusrörelsens intresse för lekens allvar, för konstens möjligheter att koppla samman politik med humanistiska värden utan att knäppa betraktarna på näsan. På Index möts man dock av ganska hårdkokta bilder; deras ansikten och kroppar är förvridna och i källaren ackompanjeras bilderna av väggtexter som ”Det blödande köttet är saken självt”, ”Att leva är endast en mer komplicerad form för att vara död” med flera. Men trots bildernas brutalitet andas de en absurd humor. Det är så överdrivet (i synnerhet i relation till väggtexterna) att effekten blir motsatsen; ett slags stiliserad splatterfilm, en karikatyr på lidande, på att vända in och ut på själen. Som en parodi på tysk romantik. De båda utställningarna på Norrtälje Konsthall och Index ger ett schysst perspektiv på konsten (och livet). Ska man skratta eller gråta åt människans belägenhet i en absurd tillvaro? Bigert & Bergström & Hausswolff & Blume & Blume gör både och. |
