  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Den verkliga
faran med
Jörg Haider
JAN MYRDAL om Europas nya högerspöke Att Göran Persson och den socialdemokratiska regeringen i Sverige så entusiastiskt sluter upp kring EU:s ingripande mot Österrike finner jag lika fascinerande som när Frank Baude och KPML(r) kräver förbud mot nazister. I båda fallen är upprördheten begriplig men handlandet obegripligt. Om partiförbud införes i svensk lag tas Frank Baude i fängsligt förvar och Proletären stänges av polisen den dag lagen träder i kraft. Det vet var och en. EU:s av Göran Persson hyllade nytolkning av folkrätten (Kosovo och Österrike) innebär att om Göran Persson och den svenska socialdemokratiska regeringen börjar föra en politik i enlighet med partiets grundsatser och principer då skulle han bryta mot ”värdegemenskapen” och Sverige drabbas av kollektiv EU-bestraffning. Fast skillnaden mellan Baude och Persson är att Baude nog faktiskt menar vad han skriver när han kallar sig marxist-leninist men att Persson inte drömmer om att i regeringsställning föra en socialistisk politik. Ja, Haider bör diskuteras på allvar. Hans parti är nu det största arbetarpartiet i Österrike. Socialdemokraterna, ÖSP, har blivit ett minoritetsparti vars kvarvarande arbetarväljare röstar av plikt och vana – men utan entusiasm. Så ser det ut inom hela Europa. Kolla Umeå! Väljarna röstade på vänsterpartiet för att säkra skola, vård och omsorg. När det talet lett till en rimlig valseger och dessa väljares representanter belönats med plats vid beslutsborden börjar de omedelbart genomföra nedskärningar och försämringar. Så är det ju i våra länder. Sådan är politikens villkor inom gällande spelregler. Det finns skÄL till att Sverige inte har ett parti som Haiders. Men det är praktiskt; har inte ett dyft med något särskilt svenskt demokratiskt sinnelag att göra. Om Bert Karlsson inte haft olyckan Wachtmeister bredvid sig (en konstig greve kan aldrig få verkligt folkligt svenskt stöd) och om han vertagit ett par skickliga organisatörer med hårda nypor från Timbro eller kanslihushöger (jag kan lämna namnförslag om så är) att hålla töntarna i schack då vore hans parti nu i vart fall större än alla småpartierna tillsammans. Den som inte inser det har inte rört sig i det verkliga Sverige, det utanför maktens och medias korridorer.
De har oavsett sina emblem administrerat staterna i enlighet med marknadens krav. De har gjort sig av med den traditionella borgerligt demokratiska kontrollen över penningpolitiken och lämnat all makt direkt åt bankirerna. När det sedan blivit ont om pengar i statskassan har de sålt folkens gemensamma egendom – pissat i byxorna för att värma benen. Möjligtvis kan man säga att de ibland varit mer försiktiga i följsamheten mot marknadskrafterna än sina motparter i spelet om taburetterna – de konservativa/liberala/kristligt demokratiska. De har bättre följt rådet från den CIA-lierade Soros som varnat för att ett alltför extremt marknadsberoende skapar ett farligt politiskt bakslag, en back-lash som det nu heter på korrekt politisk svengelska. Och korruptionen däruppe! Kleptokratin! Kohl! Spelet om östtyskarnas oljebolag! EU-kommissionen! Svensk kommunalpolitik! Det stinker i överhetens europeiska korridorer som en gång i solkungens Versailles. Det är detta dubbla svek som ger Haider politiskt stöd. Hur han kommer att sköta statens affärer får vi se. Av Kärnten och regeringsprogram att döma blir det bara mer av samma slag. Om inte... Här bränns det. Om inte Haider verkligen är fascist nämligen.
Invandrarpolitiken? Den är ju just den socialdemokratiska politik som Österrike genomfört, som Blair genomför, som ”Festung EU” står för. Haider säger i klartext vad de andra gör i praktiken. Man kan beskylla honom för att inte hymla lika mycket som de. Men inte mer. Att han talat om olika europeiska regeringar som mutkolvar och odugliga och korrupta? Men så är det ju. Den europeiska politiken (Belgien, Frankrike, Italien, Tyskland för att bara ta några exempel!) är just lika smutsig som Tredje republikens på trettiotalet och Weimarrepubliken på tjugotalet. Medvetet väljer jag dessa exempel. Ty just de skandalerna bidrog till att ge Hitler – och Pétain – folkligt masstöd. Bidrog; ty det verkliga stödet fick de båda på annat håll. Jag skall förklara och börjar med marskalk Pétain ty honom talar man inte om. Våren 1941 hade han ett massivt folkligt stöd i Frankrike. De kommunister och gaullister som stod hans politik emot var en liten och ännu isolerad minoritet. (Någon större upprördhet över den senare Riom-rättegången mot de forna makthavarna kan inte spåras och inte
Fascismen i sina olika uppenbarelser använder terror men om den blir socialt effektiv som den tyska (och inte mest teatralisk som Mussolinis) skapar den sig också därmed ett massivt folkligt stöd. Märk att det tyska folket inte vände sig mot Hitler förrän sommaren 1945, då under den allierade ockupationen efter det totala militära nederlaget. Nu brännmärker alla Europas officiella politiker Haider för att han uttalat att den tyska nationalsocialismens arbetsmarknadspolitik var föredömlig. Han utmålas som koncentrationslägerförespråkare och slavarbetsapolog. Om inte rentav som folkavlivningsteoretiker. Det är möjligt att Haider är allt detta och att politiken i en österrikisk Haiderstat skulle ta sig också dessa uttryck. Men det har han inte sagt. Det som åstadkommit den stora upprördheten bland Europas politiker är att det Haider mitt i den nuvarande ekonomiska, politiska och moraliska krisen i Europa sagt om Hitlers arbetsmarknadspolitik under trettiotalet är sakligt korrekt. Där uppstår det stora hotet ... om nu Haider också verkligen är fascist. Ty vad som i den nuvarande hollywoodiserade historieskrivningen ljugs bort är att Hitler som år 1933 inte hade en majoritet bland tyska folket med sig redan två år senare fått en överväldigande majoritet bakom sig. Om detta har jag skrivit många gånger. Den insikten var nämligen i min barndomsomgivning av en så katastrofal innebörd att jag aldrig glömmer den. Den 13 januari år 1935 genomfördes allmänna, fria och hemliga val under internationell kontroll i Saar. 97.9 procent av de röstberättigade röstade. Av dessa röstade 90.36 procent för Hitler; för omedelbar anslutning till Tredje riket. Det hade funnits ett alternativ i valet; att skjuta upp återföreningen i väntan på en demokratiserting i Tyskland och under mellantiden behålla de borgerligt demokratiska fri- och rättigheterna i ett fristående Saar. Det stöddes av alla dåtida liberala demokrater, av socialdemokrater och kommunister och av snart sagt hela den internationella opinionen bland författare, konstnärer och andra intellektuella. Koncentrationslägren var kända, inte bara i Tyskland; de beskrevs i tidningar och böcker och på möten. Till och med jag kände till dem som sjuåring i Sverige! I Saar fanns icke en enda väljare som inte kände till lägren, som inte visste att borgerliga demokrater, socialdemokrater och kommunister fängslades, att kommunister avrättades med bila, att judar förföljdes. Och att Hitler i juni 1934 helt utan domstol och lag rensat upp bland de oppositionella i de egna leden och i kallt blod mördat dem. Därtill kände man till alla de småskuret reaktionära åtgärderna mot kvinnornas likaberättigande, mot yttrandefrihet och tryckfrihet och visste hur kulturlivet lamslagits. Dock röstade nittioåtta procent bland nittio procent valberättigade – folk som tidigare röstat borgerligt demokratiskt, socialdemokratiskt och kommunistiskt – för Hitler. Hur kom det sig? Hitlers arbetsmarknadspolitik ger svaret. Efter den sena Weimartidens elände (som förknippades med socialdemokrati och vänsterborgerlighet) var det ett nytt Tyskland. Full sysselsättning. Sociala reformer, trygghet, arbetarskydd och företagshälsovård. Hitlers arbetsmarknadspolitik och socialpolitik låg långt före det då i Europa gängse. I stort kan sägas att han genomförde reformer vilka motsvarade de som genomfördes av Per Albin i Sverige. Den som vill ha ytterligare bekräftelse på detta kan undersöka den frivilliga arbetskraftsinvandringen till Tyskland under Andra världskriget. Inte slavarbetarna alltså! Inte de deporterade! De miljoner arbetare från hela det ockuperade Europa – från Danmark och Kroatien som från Frankrike, Holland och Belgien – frivilligt (drivna av hunger och arbetslöshet som alltid i kapitalismen) sökte sig till Tyskland där det rådde arbetskraftsbrist. De fick samma lön som tyska arbetare och hade samma rättigheter och skyldigheter – med undantag för de tyska arbetarnas hustrutillägg, barntillägg, utbildningshjälp och begravningstillägg. Med hänsyn till hemresans längd erhöll de dock längre årlig semester än sina tyska kolleger. Först efter 1935 började vi (socialister och kommunister på den kant jag tillhör) sakta inse att den antifascistiska propaganda vi fört gentemot det tyska folket var felinriktad. Inte för att terrorn inte var verklig utan för att det är och förblir sant att först kommer käket och sedan moralen. Vi förmådde inte tydliggöra att den fulla sysselsättning och den trygghet som Hitler skapade åt den överväldigande majoriteten (de andra hamnade i läger, avlivades eller utsattes för pogromer – men de var just ”de andra”) skulle föra ut i det stora kommande kriget. Detta är faran med Haider. Om han verkligen är fascist då förmår han göra det som Persson och Blair inte vill och inte förmår inom gällande regler; hålla löftena. Men på ett sätt som skulle ge oss all anledning att med Predikaren varna för att de onda dagarna nalkas, de år vi inte finner behag i.
 Kulturens webbredaktör Maria Fornstedt Till toppen av sidan |
Haider säger i klartext vad Blair och de andra gör i praktiken. Man kan beskylla honom för att inte hymla lika mycket som de. Men inte mer.