|
|
|
|
|
Sture Lauhrén, 86, ringde världens första mobiltelefonsamtal. Telefonen vägde 40 kilo och tog upp halva bagageutrymmet. Nu, nästan 50 år senare, ringer han från en nalle som väger 93 gram. Det här är historien om den fula ankungen som blev en svan.
Sture ringde första mobilsamtalet Den 3 december 1950 är ett datum som ingenjör Sture Lauhrén, 86, aldrig kommer att glömma. Sanningens minut var kommen. Skulle den sensationella kolossen i bagageluckan verkligen gå att ringa med? Skulle år av förberedelser ge resultat? – Det var fantastiskt spännande, berättar Sture Lauhrén när Aftonbladets reporter träffar honom. Mobiltelefonen var monterad i en av telegrafverkets bilar som sakta rullade fram längs Vasavägen på Lidingö i Stockholm. Ingenjör Lauhrén slog telefonnummer 23 90 00 till Fröken Ur. Det fungerade. – Då var han lycklig, vill jag lova, säger Stures fru Disa Lauhrén, 84.
Tillsammans med frun Disa åkte de runt i Stockholm och ringde alla de kände, trots att det var strängt förbjudet att ta upp privata passagerare i statliga telegrafverkets bilar. – Men det här var ju så spännande att man inte kunde låta bli, säger Sture Lauhrén. Överallt väckte den märkliga uppfinningen stort intresse, amerikaner och japaner kom till Stockholm för att titta. På radion skojade Stig Järrel om den otroliga biltelefonen. Och Disas föräldrar trodde att de hade blivit alldeles tokiga när de kom rullande till deras hus på Tvärvägen i Sollentuna. – Vi såg mina föräldrar stå i fönstret samtidigt som vi pratade med dem i biltelefonen. ”Ser ni nu att vi kör in genom grinden?”, men de trodde knappt sina ögon. ”Nu har flickan blivit tokig” hörde jag dem säga till varandra, säger Disa Lauhrén. – Alla reagerade likadant, och tyckte att det var mycket märkvärdigt. Fem år senare startade ”System Lauhrén”, det första helautomatiska mobiltelefonsystemet i Stockholm och som var i drift ända till 1968. Sändarstationen låg i anslutning till Lidingö vattentorn, och lokala nät etablerades i både Stockholm och Göteborg. En mobil utrustning med installation kostade 7 500 kronor, på den tiden lika mycket som för en ny personbil. Snacka om yuppienalle. – Men det var ju rena stenåldern det vi höll på med då, säger Sture Lauhrén i dag. Kolossen som Sture Lauhrén ringde det första samtalet i från tillverkades bara i ett 70-tal exemplar som abonnerades av direktörer med gott om pengar. Det täckte hela efterfrågan. ”För överskådlig tid får man nöja sig med att hoppas på biltelefonmöjlighet i större städer samt utmed våra viktigare huvudvägar”, rapporterade Telegrafverkets tidning ”Verket och Vi” 1951. Men detta vara bara kronan på verket. Mobiltelefonens historia började långt tidigare än så. 1920 fantiserade den ambitiösa tidskriften ”Vetenskapen och Livet” om mobiltelefonen; som en slags verktygslåda i en rem, en telefonhjälm om huvudet och en telefon i handen. Tidigt på 30-talet gjordes försök vid Enskedepolisen i Stockholm med radioförbindelser på motorcykelpatruller, men resultatet blev dåligt. 1933 startade försök med polisradio i Göteborg under ledning av den dynamiske polismästaren i staden, Ernst Fontell, som insåg att tjuvarnas framfart gjorde att polisen inte kunde hålla jämna steg. Några år senare rullade fem polisbilar i Göteborg och nio i Stockholm omkring med polisradioanläggning. Man kunde dock bara prata med varandra en åt gången. Om det finns något gott att säga om andra världskriget är det att den tekniska utvecklingen fick en skjuts och behovet av trådlös kommunikation uppmärksammades. I slutet av 40-talet beslutade Telegrafverket om en försöksverksamhet med biltelefon. Civilingenjörerna Ragnar Berglund på radiobyrån och Sture Lauhrén på tekniska byrån fick uppdraget att utforma ett sådant nät. 1950 lyckades Lauhrén ringa Fröken Ur från bilen, och televerket, som nu hade moderniserat sitt namn, beslöt att gå vidare med en biltelefonanläggning i Stockholm och en i Göteborg. Allmänheten fick stifta bekantskap med nymodigheten på ett flertal utställningar. En nymodighet som hädanefter kom att kallas ”mobiltelefon”. Vid slutet av 1956 fanns 19 installerade mobiltelefoner i Stockholm och åtta i Göteborg. Utrustningen ägdes av televerket och hyrdes ut för 375 kronor i kvartalet plus 1 750 kronor i inträdesavgift. 1969 började man inse mobiltelefonins möjligheter på allvar. En utredning tillsattes för att undersöka om det gick att skapa ett gemensamt, nordiskt mobiltelefonsystem. Projektet fick namnet NMT, Nordisk Mobil Telefon, men tiden var inte mogen för ett så omfattande system. I stället infördes en tillfällig manuell lösning som var beroende av telefonister som prydligt satt intill varandra på särskilda betjäningscentraler och kopplade fram samtalen. Systemet användes under tio år och hade som mest 20 000 abonnenter i Sverige. När NMT 450, det första gränsöverskridande mobiltelefonnätet i världen, introducerades 1981 i de nordiska länderna var det ett stort steg i mobiltelefonens historia. Utrustningen var fortfarande dyr och klumpig. Enheterna satt fastmonterade i bilar, vägde tio kilo eller mer, och kostade runt 20 000 kronor. Det var inget för privatkunder utan lockade mest till sig företagsledare som ville skryta med stora antenner på Mercans tak. Men trots att NMT var ett projekt för de nordiska länderna var det i ett helt annat land som premiären skedde, nämligen Saudi Arabien. 1977 fick Ericsson ett prestigefyllt kontrakt på ett mobiltelefonsystem för de tre största städerna i Saudi Arabien. Efter många diskussioner kom man fram till att NMT 450 skulle passa. I kontraktet ingick också att Ericsson skulle leverera 8 000 mobiltelefoner á sju kilo styck som installerades i kundernas bilar. I samband med kontraktsskrivningen hade Saudi Tel en presentation av företagets egna modeller i olika varianter. Några var guldpläterade, och det fanns till och med en som påstods kunna spännas fast på en kamelpuckel! Ericssons personal på plats stötte på oväntade problem. Trots noggrann planering hade de missat att de flesta som skaffade sig en dyr mobiltelefon i Saudi Arabien hade bilar byggda i pansarplåt, och plåten skyddade inte mot middagssolen. Hettan nådde snabbt infernaliska höjder vilket gjorde att telefonernas knappar började smälta. Ericsson fick snabbt ta fram en ny design. 1986 kom NMT 900-systemet. Det var tänkt i första hand att avlasta den täta trafiken i storstäderna men efterfrågan blev så stor att man utökade nätet till hela landet. Telefonerna blev mindre och fungerade utan stora fastmonterade enheter. Ericsson lanserar sin Hotline-serie. De första modellerna såg ut som mindre väskor och vägde närmare 3,5 kilo. – Det kändes som en revolution. Vi trodde verkligen att vi nått gränsen för hur liten och lätt en mobiltelefon kunde bli, säger Per Körner, produktchef på Ericsson. Det teknikfixerade Ericsson började motvilligt acceptera att här det inte räcker med tekniskt kunnande – vi måste lära oss marknadsföring. För att peppa medarbetarna såg Flemming Örneholm på Ericsson till att lanseringen blev något de sent skulle glömma. Inför personal, press och återförsäljare rullades ett magnifikt badkar med massor av badskum in. Ur skummet reste sig Flemming helt näck med en Hotline i sin uppsträckta hand. Och försäljningen slog alla rekord med hjälp av en annonskampanj, där Harry Hotline – en tuff, Indiana Jones-aktig affärsman – ringer viktiga telefonsamtal från olika världsmetropoler. 10 000 Hotline-telefoner tillverkades. Ett år senare kom den första ficktelefonen som vägde ett kilo och såldes för 30 000 kronor i sin enklaste form. Standbytiden var sex timmar för ett batteri och man kunde prata i högst 30 minuter. N>ästa jättekliv i utvecklingen kom med det digitala systemet GSM som introducerades 1991. Det började bli allt vanligare att privatpersoner skaffade sig en egen mobiltelefon. Och den riktiga boomen kom 1992. Då fick Comviq och Europolitan tillstånd att starta egna mobiltelefonnät. Konkurrensen om abonnenterna gjorde att kunderna raggades med billiga telefoner. 1993 mer är tredubblades antalet sålda mobiltelefoner på bara ett år, från drygt 200 000 till långt över 600 000 stycken. Sedan dess har mobiltelefonens explosionsartade utveckling bara fortsatt. Första halvåret i år såldes 1 750 000 mobiltelefoner! Globalt sett är 1997 det första året någonsin som fler människor blir mobiltelenät-abonnenter än ansluter sig till de traditionella telenäten. Mobiltelefonerna blir allt mer packade med teknik, och Nokia säljer världens första allt-i-ett-kommunikationsverktyg, Nokia 9000 Communicator, som kan skicka fax, skicka e-post och koppla upp sig på internet. Fickkontoret är här. 1999 blev året när man bestämde sig för att trycka ner internet även i mobiltelefonerna. Plötsligt började alla prata om wap (wireless application protocol). Försiktigt vänder och vrider Sture Lauhrén på Ericssons allra senaste skapelse som släpps till våren, waptelefonen R320 på 93 gram. Den känns så lätt i handen, och ser så modern ut tycker han. – Den är jättefin. Lite annat än vad vi höll på med. Mycket har hänt sedan han ringde det där samtalet 1950, saker han inte ens kunnat fantisera om. – Det är inte klokt vad de hittar på. Fantastiskt, säger han förundrat. Mobiltelefonin har förändrat världen. Den fula ankungen har blivit en svan. epost: it@aftonbladet.se tips: 08-7252396 fax: 08-56252837 växeln: 08-725 20 00 |
