Aftonbladet debatt: Biografin om Jovan Rajs ger fel bild

-

Kontakta debattredaktionen
debatt@aftonbladet.se

Irene Beertema, redaktör Karin Magnusson, debattchef Karin Lindblom, redaktör Anna Andersson, redaktör

Logga ut

Tipsa oss 71000

Logga in Skapa inloggning Tipsa Aftonbladet Aftonbladet Shoppa

MÅNDAG 2011-12-19
Startsidan

Debatt
- Debattskolan
- Krönikörer:
- Martin Ezpeleta
- Rebecca Weidmo Uvell
- Elin Grelsson
- Bloggar:
- Jan Helin
- Redaktionens länktips

Aftonbladet Debatt

Follow @ABDebatt

Biografin om Jovan Rajs ger fel bild

Regeringsrätten avslog på onsdagen den så kallade allmänläkaren och obducentens ansökan om att beviljas resning för att få tillbaka sina läkarlegitimationer.
I går skrev Maria Wilhelmsson, redaktionssekreterare på Moderna tider, att media spridit lögner om de åtalade i styckmordsrättegången. Hon kritiserade bland annat en biografi om rättsläkaren Jovan Rajs (”Ombud för de tystade”).
I dag svarar författaren, Kristina Hjertén von Gedda, och tar avstånd från boken som hon skrivit tillsammans med Jovan Rajs.

Jag har under våren kontaktats av journalister, som ställt frågor kring min författarroll i boken ”Ombud för de tystade”. Detta är mitt svar.
Hösten 1998 föreslog jag Jovan Rajs att jag skulle skriva en bok om hans liv, ett slags biografi. Jag hade sökt honom några år tidigare i hans egenskap av rättsläkare, jag behövde hans synpunkter på hanteringen av Marita Pentinmäki, som polis och rättsläkare ansåg hade mördats och styckats av sin fästman. Vi hade många och långa diskussioner om livet och döden och allt däremellan. Ur våra samtal föddes idén att skriva en bok om Jovans liv i Jugoslavien och Sverige. Jag skissade på hur boken skulle kunna se ut, vi presenterade idén för Dan Israel på Norstedt och arbetet kunde börja.

Avsikten med biografin var att skildra Jovan Rajs dels som privatmänniska, dels som rättsläkare och det var ju som sådan han var känd i Sverige. Vi diskuterade länge vilka av alla fall som passerat hans obduktionsbord som bäst skulle kunna berätta något om hans sätt att arbeta och också vara begripliga för en läsare utan kunskaper i rättsmedicin. Att inte nämna Catrine da Costa eller Osmo Vallo var ogörligt.

Samtidigt var vi överens om att snäva in berättandet till att enbart skildra rättsläkarens arbete. Att Jovan Rajs haft kontroverser med kolleger i samband med just dessa rättsfall fick han återberätta med egna ord. Vem var mannen bakom rubrikerna? Det intresserade mig.
Researcharbetet pågick under hela 1999. Det hade framkommit under våra förberedande samtal att det fanns mörka och svåra minnen från krigsåren i Jugoslavien. Minnen, som delvis påverkade honom senare i hans yrkesval. Jag tillbringade många timmar med min bandspelare i Jovans tjänsterum under våren, intervjuer som kompletterades med hans egna på band intalade minnen. Vi talade mycket om hur det svenska materialet skulle presenteras. Catrine da Costa- och Osmo Vallo-fallen var fortfarande öppna sår och minerad mark. Hur närma sig detta utan att trampa fel? Detta visade sig inte vara helt lätt. Jag hade också en lista på de alla dem som hade någon anknytning till det svenska materialet och den listan var mycket lång. Jag valde först att intervjua Jovans doktorander om hans roll som lärare och handledare och hans familj i hans roll som far och äkta man. Poliser, åklagare och kolleger, vänner och fiender, ville jag spara jag tills jag läst på mer om de aktuella fallen.

Hösten 1999 gjorde vi också en researchresa till Jugoslavien för att besöka Jovans hemstad Zrenjanin och Belgrad. Jag gjorde där några intervjuer med personer som hade anknytning till Jovans krigsår men han själv kunde inte närvara. Jag ville därmed skildra Jugoslavien av igår - Jovans krigsminnen - och idag - att återvända till ett land, som åter levde i ett krigstillstånd. Efter ett år hade jag ett basmaterial, som jag började klippa, redigera och också skriva ut.
I början av 2000 fanns ett första råmanus som underkändes av Jovan eftersom några intervjuer inte framställde honom på det sätt han önskade, många av texterna från Jugoslavien av idag refuserades också, hans samarbete med sin underläkare - obducenten - var heller inte korrekt framställt, obducenten hade fått en för framträdande roll, han var ju bara en springpojke! Vi var också oeniga om hur hans egna intalade band skulle presenteras. Jag kände att min ställning som fri och oberoende författare var starkt hotad. Hela projektet höll på att haverera.

Efter en lång sittning med förlaget enade vi oss om att - eftersom Jovan insisterade på att texter ur hans intalade band skulle återges i jagform - all text skulle presenteras såsom Jovans text. Därmed slapp jag också ansvaret för materialet. Textavsnitt jag var väl medveten om var starkt ensidiga och skulle väcka protester hos dem som de berörde. Samtliga intervjuer utgick därmed. Jovan Rajs krävde också att få stå som förste författare, något som ytterligare markerade att jag - som andreförfattare - inte ansvarade för sakinnehållet. Jag tog heller inte ställning i de konflikter som många av Jovan Rajs sakkunnigutlåtande i domstol lett till. Det hade krävt att jag grundligt satt mig in i varje ärende, intervjuat alla inblandade parter, kort sagt bedrivit källkritik, som ett sådant skrivsätt hade krävt. Därför står Jovan Rajs ord oemotsagda i boken.

Eftersom Jovan Rajs inte har någon erfarenhet av professionellt författande, ville han heller inte förstå att ett slutmanus är ett slutmanus och att bokförlag ofta arbetar under tidspress, ett manus genomgår många reningsbad innan det trycks, Varje ytterligare tillägg eller förändring innebär merkostnader och merarbete. Det blev ändå många slutmanus bl a för att kapitlet om Catrine da Costa krävde uppdatering sades det. Till min stora förvåning upptäckte jag när boken väl var tryckt att man bakom min rygg tagit in text, som jag aldrig godkänt, än mindre skrivit. Nu finns exempelvis en dedikation till Banats judar som omkom under kriget och ett tack till Jovans hustru Dina Rajs, texter som inte kan tolkas på annat sätt än att ytterligare understryka att författaren är Jovan Rajs även om också mitt namn finns tryckt på omslag och försättsblad. Bilden av Jovan Rajs som Författaren har sedan förstärkts i press, radio och tv.

På en presskonferens, som förlaget bjöd in till i början av april fick jag tillfälle att berätta om hur boken kommit till och betonade då att jag inte stod för sakinnehållet p g a hur boken hade utvecklats. Bokens ord var Jovans och därmed svor jag mig fri från det ansvaret.

Hade vi däremot fullföljt den ursprungliga idén hade jag självklart kontrollerat alla källor och låtit dessa också komma till tals. Jovan Rajs uppfattning och uttalanden om sina kolleger är hans egna. Jag delar heller inte alla hans åsikter i de fall jag har någon kunskap.
Min ambition att skriva en biografi, som skulle ge läsaren fler sidor av Jovan Rajs än en, gick alltså i stöpet redan vid starten.
Självbiografier är sällan intressanta, de MÅSTE bli endimensionella, få författare har förmågan att se sig själva i flera dimensioner, texten blir platt och doftlös. Jovan Rajs komplexa och motsägelsefulla natur kan bara skildras utifrån, aldrig av honom själv. Vänner, släkt, kolleger, poliser, åklagare, domare, de åtalade, offren, alla de som mött Jovan Rajs i någon av hans många roller skulle kunna berätta sin historia. Det hade kunnat bli en bra bok.

Kristina Hjertén von Gedda
författare