MASSMEDIALT INTRESSE Inför Regeringsrättens behandling av läkarnas resningsansökan är styckmordsmålet åter aktuellt. Ikväll försöker SVT:s Uppdrag granskning kasta nytt ljus över rättegången. Bilden från 1988 då ”obducenten” fördes in i rättssalen.
Foto: AFTONBLADET/ DON TITELMAN

Medierna sprider lögner kring styckmordsmålet
Få rättsfall har varit så uppmärksammade som Catrine da Costa-fallet med påföljande styckmordsrättegång. Det har skrivits böcker om skuldfrågan och ärendet har flitigt debatterats i massmedia. Är läkarna skyldiga eller är det frågan om ett rättsväsendets haveri?
  I dagarna fattar regeringsrätten beslut om den så kallade allmänläkaren och obducenten ska beviljas resning för att få tillbaka sina läkarlegitimationer. Här skriver Maria Wilhelmson, redaktionssekreterare på Moderna Tider, om fallet.

Lördagen den 28 april ordnade Akademibokhandeln i Stockholm ett författarmöte kring boken ”Ombud för de tystade” (Norstedts förlag). Boken är en biografi om Jovan Rajs, professor emeritus i rättsmedicin, skriven av Kristina Hjertén. Som rättsläkare spelade Rajs en betydelsefull roll i det uppmärksammade rättsfallet Catrine da Costa, och verkade då för att få en av sina kolleger fälld för mord. Ett av bokens kapitel handlar om det.
  Regissören och författaren Marianne Ahrne inledde frågestunden i bokhandeln med att fråga varför Rajs inte tagit hänsyn till att en polisutredning 1999 avfört båda läkarna från misstankar om inblandning i kvinnans död och styckningen av hennes kropp. Jovan Rajs svarade att den nya polisutredningen inte tillfört något väsentligt. Ett orimligt påstående eftersom polisen konstaterat att da Costa levde efter pingsthelgen 1984, och åtalet mot läkarna uteslutande byggde på indicier kring denna helg.

Då journalisten och författaren Per Lindeberg, som granskat rättsfallet, begärde ordet förbjöds han av förläggaren Dan Israel att tala. Inga fler frågor om fallet da Costa fick ställas.
  Att Norstedts representant kan ge en journalist yttrandeförbud vid ett författarmöte i Akademibokhandeln är anmärkningsvärt. Men ännu mer anmärkningsvärt är det att Norstedts ställer sig bakom en bok där Jovan Rajs fortsätter att förfölja sin före detta kollega, den man som i massmedierna kallades Obducenten. Kristina Hjertén, bokens författare, var inte inbjuden till Akademibokhandeln men meddelade mig senare att hon inte kan stå för bokens sakinnehåll.
  Att ingen av dem som recenserat ”Ombud för de tystade” har tagit upp att Jovan Rajs fortsätter att anklaga männen för brottet, visar hur starkt föreställningen om läkarnas skuld lever kvar.
  De två männen frikändes 1988 från anklagelsen om mord, men i domskälet skrev rätten att ”det var ställt utom allt rimligt tvivel” att läkarna gemensamt och i närvaro av den ene läkarens 18-månaders dotter styckat kvinnans kropp.
  Männen kunde inte överklaga domskälet, som ju inte är en dom. Men dess konsekvenser blev fällande: formuleringen i domskälet ledde till att Ansvarsnämnden berövade läkarna deras legitimationer och beslutet fastställdes av kammarrätten 1991. Sedan dess lever männen isolerade och misstänkliggjorda. Ingen av dem har kontakt med sina barn, ingen arbetar.
Allmänläkaren fick goda vitsord under sin AT-tjänstgöring och tänkte sig en framtid som hudläkare. I Moderna Tiders juninummer berättar han om ett socialt liv som slagits i spillror. Rättsläkaren spåddes en lysande karriär inom sin specialitet men lever idag under mordhot och med skyddad identitet.
År 1999 återupptogs polisutredningen om fallet efter det att Per Lindebergs bok ”Döden är en man” (Fischer förlag & Co) kommit ut. I boken redovisar författaren en omfattande granskning av fallet: förundersökning, vittnesmål, rättegångsprotokoll och mediebevakning. Han har haft tillgång till tidigare hemligstämplat material och det som den första polisutredningen sållade bort. Lindeberg visar hur polis och åklagare tidigt bestämde sig för att läkarna var skyldiga, och hur polisen arbetade för att finna bevis för deras skuld i stället för att söka den som bragt kvinnan om livet. Han visar hur massmedierna bedrev en kampanjjournalistik som saknar motstycke i svensk massmediehistoria.

Författaren Hanna Olsson, f d sekreterare i den statliga prostitutionsutredningen, hade en avgörande inverkan på rättsfallet. Hon skrev en debattartikel på DN Kultur år 1988 som starkt påverkade opinionen. 1990 följde hon upp artikeln i boken ”Catrine och rättvisan” som fick ett översvallande mottagande.
  Hanna Olssons ”Catrine och rättvisan” är till skillnad från Per Lindebergs ”Döden är en man” ingen granskning av rättsfallet. Olssons självklara utgångspunkt är att männen är skyldiga till mordet och styckningen, och hon anlägger ett köns- och klassperspektiv för att förklara hur brottet kunde ske och varför. Hon ser det som ett uttryck för ett samhälle där människovärdet bestäms av social position och där de etablerade skyddar varandra. Hon ser mordet och skändningen av en prostituerad kvinna som den yttersta konsekvensen av ett patriarkaliskt klassamhälles latenta kvinnohat och kvinnoförakt. Läkarna används som det övertygande exemplet på denna tes. Hanna Olsson har skrivit en ideologisk bok och blev en feministisk förebild och hedersdoktor vid Umeå universitet.
  För att värna denna könsideologiska samhällssyn reagerade flera skribenter starkt emot Lindebergs bok när den kom ut. ”Döden är en man” uppfattades som kvinnofientlig.
  På grundval av den nya polisutredningens uppgifter om att da Costa levde efter pingsthelgen 1984 då männen påstods ha styckat kvinnans kropp, har männen begärt resning i legitimationsfrågan. Regeringsrätten ska meddela sitt beslut inom kort.
Flera i dag verksamma journalister och kulturskribenter var med och skapade historien om Obducenten och Allmänläkaren. Expressens skribenter Per Svensson och Leif Brännström deltog i hetsjakten på läkarna, med dåvarande chefredaktör Bo Strömstedt som ansvarig för den ensidiga bevakningen.
Lagom till Regeringsrättens behandling av läkarnas resningsansökan fortsätter Expressens kulturavdelning sin kampanj genom att ge utrymme åt frilansskribenten Kerstin Alfredsson (25/5) som hoppas att läkarna ska få avslag på sin resningsansökan. Liksom Jovan Rajs förstår inte, eller låtsas hon inte förstå, att polisen avfört läkarna från misstankar om inblandning i mordet på Catrine da Costa, och styckningen av hennes kropp. Att två nya förundersökningar inte lett till att någon annan kunnat bindas vid brottet femton år efteråt gör inte läkarna mer misstänkta än Alfredsson själv.
  Demoniseringen av framför allt rättsläkaren fortsätter. Människor som borde förstå bättre sprider historier som att ”Obducenten var i Marseille och köpte kranier. Olyckligtvis sprack påsen så kranierna rullade ut på flygplatsen när han skulle hem”. (En läkare berättar den för mig.) Eller att Obducenten serverade kokt människokött i salladen då personalen på patologen hade fest. Han satt och tittade på när de åt. (En kulturskribent står för historien.)
  Till synes mer harmlösa, men farligare då de inte lika enkelt kan passera som skrönor, är alla felaktigheter som presenteras som sanningar. Som att rättsläkaren tog livet av sin fru och själv obducerade kroppen. Att de båda läkarna umgicks. Att Catrine da Costa hade Obducenten som kund. (Det sistnämnda är ett vanligt påstående trots att polisen aldrig funnit något samband mellan läkarna och da Costa.) Alla dessa ryktesspridare bidrar till att omöjliggöra ett normalt liv för männen. Massmedierna har förvisso spelat en stor roll i hur fallet utvecklats, men frågan om männens framtid har nu domstolsjuristerna i sina händer. Det är dags för Regeringsrättens fem jurister att ta det ansvaret och bevilja männen resning i legitimationsfrågan. Får läkarna nej är det ett bevis för det svenska rättsväsendets haveri.
Maria Wilhelmson
Redaktionssekreterare på Moderna Tider


VAD TYCKER DU?
Vad säger du om massmediernas roll i styckmordsfallet? Dömdes läkarna orättvist?

Publicerad: ONSDAG 30 MAJ 2001