Det är inte narkotika som skapar knarkare

GE HJÄLP I TID Vi kan varken informera, skrämma, vårda eller lagstifta bort narkotikaproblemet. Däremot bör narkotikapolitiken fokuseras på den problematiska konsumtionen, där individer med negativa livserfarenheter i barndomen har fastnat i missbruket. Barn och ungdomar i farozonen måste få hjälp före första drogerfarenheten. Foto: BENGT KULÉN Vi kan varken informera, skrämma, vårda eller lagstifta bort narkotikaproblemet. Därför är det bäst att satsa alla resurser på att förbättra uppväxtmiljön för de barn och ungdomar som riskerar att bli problematiska narkomaner – och låta dem som knarkar bara för nöjes skull vara i fred, menar Ted Goldberg som forskat om narkotika i 35 år och publicerat flera böcker i ämnet.

1. Nyrekryteringen ska minska.
   Under 1980-talet hävdade många att nyrekryteringen minskade. Man påstod att allt bruk är missbruk och därigenom gjordes ingen skillnad mellan människor som använder narkotika enstaka gånger (rekreationskonsumenter) och individer som ger droger mycket hög prioritet (problematiska konsumenter).
  Sedan, med hänvisning till de årliga skol- och mönstringsundersökningarna (som mäter rekreationskonsumtion), konstaterades att konsumtionen sjönk mellan 1980 (då den svenska modellen började tillämpas på allvar) och 1989. Emellertid hade rekreationskonsumtion börjat minska redan under 1970-talets ”liberala” narkotikapolitik. Och under 1990-talet steg den till en högre nivå än innan den svenska modellen sjösattes.
  Siffrorna för problematisk konsumtion är än mer alarmerande. Under 1980-talet hade vi samma rekryteringstakt som på 1970-talet, cirka 800 personer om året. På 1990-talet ökade nyrekryteringen dramatiskt till cirka 1 900 personer per år.
2. Fler missbrukare ska sluta.
   Narkotikakommissionen vill satsa mycket på vård. Men målet att problematiska konsumenter helt ska sluta med droger har övergivits. I stället för total rehabilitering vill man mäta behandlingsresultat i förbättrad livskvalitet vilket är rimligt då vetenskapliga undersökningar visar att detta är vad behandling ger.

Kommissionen påtalar att rekreationskonsumtion ökar, att mycket av det förebyggande arbetet vi bedrivit varit verkningslöst, samt att ”metoder saknas för att bemöta dem som har ett begynnande missbruk”. Ändå kräver man mer resurser och ger därigenom intryck av att veta hur trenden ska vändas. Det saknas dock bevis för att sådan kunskap finns.

   3. Tillgången på narkotika ska minskas.
  Det finns gott om narkotika i Sverige. Av ekonomiska skäl har organiserade internationella brottslingar samt vissa regeringar, högt uppsatta militärer och terrorist-/befrielseorganisationer länge varit djupt inblandade i narkotikahandeln. Under 1990-talet har ändrad drogpolicy gjort narkotika lättillgänglig på kontinenten, och östblocket har fallit samman. Idag finns narkotika också i mindre svenska tätorter.
  Rimliga förslag om hur vi ska begränsa tillgången har inte kommissionen – förmodligen därför att uppgiften är omöjlig. I stället ägnar man mycket utrymme åt åtgärder mot droger i våra fängelser. Det verkar som om narkotikakommissionen reducerat målet att hålla Sverige fritt från narkotika till att hålla svenska fängelser fria från narkotika – något som hittills inte ens uppnåtts. Ja, inget av regeringens mål har uppnåtts. Tvärtom har läget försämrats på alla fronter.
  Den svenska modellen står huvudsakligen på tre ben:
förebyggande arbete
vård
restriktiv (repressiv) politik.

   På grund av 1990-talets besparingsåtgärder har repression blivit för dominerande skriver narkotikakommissionen och säger sig vilja återställa balansen genom att satsa mer på förebyggande arbete och vård. Emellertid föreslås en rad nya repressiva åtgärder: buggning, kräkmedel, inskränkningar i fångars rätt till permission med mera. I mångt och mycket är narkotikakommissionens linje samma gamla medicin – fast i större doser. Vad gäller förebyggande arbete har kommissionen så många och varierande förslag att alla läsare borde kunna hitta något tilltalande. I själva verket blottläggs härigenom grundläggande brister i betänkandet. Det saknas en tydlig begreppsapparat. Ibland likställs allt bruk med missbruk, men begrepp som tungt missbruk, sporadiskt missbruk, tillfälligt missbruk, begynnande missbruk, samt missbruk som varken är experimentellt eller tungt förekommer också.

   Det är bra att kommissionen uppmärksammar att det finns olika konsumtionsmönster, men eftersom begreppen varken är klart definierade eller konsekvent tillämpade får läsaren ingen hjälp med att förstå hur man ska hantera denna kunskap. Allt vi får är ett smörgåsbord av åtgärder – utan vägledning om hur de olika konsumtionstyperna uppstår och vilka metoder som ska riktas mot vad. Inte heller presenterar utredarna några teoretiska resonemang som skulle kunna ligga till grund för en diskussion om vilka åtgärder som bör prioriteras.
  Dessutom saknar kommissionen en klart uttalad och konsekvent tillämpad teori – fast man kan skönja att betänkandet grundas på den i Sverige rådande föreställningen att vem som helst kan bli problematisk konsument. Detta i sin tur bygger på teorin om att narkotikaproblemet primärt beror på att illegala droger är beroendeframkallande.
  Grundtanken är denna: när man börjar med narkotika bestämmer man själv om man vill ta den eller ej – men efter ett tag förorsakar drogen biokemiska förändringar i kroppen som försätter individens vilja ur spel. Utifrån detta synsätt riskerar alla, oavsett tidigare livserfarenheter, att förvandlas till ett slags robotar, oförmögna att styra sina egna handlingar. Därmed blir narkotikan i sig huvudproblemet och individens livssituation och erfarenheter mindre viktiga.

I verkligheten blir väldigt få människor problematiska konsumenter. Om vi tittar närmare på de 2–3 promille som blivit sådana har de oerhört negativa livserfarenheter i bagaget, långt före första drogerfarenheten. Det handlar exempelvis om fattigdom, föräldrarnas alkoholmissbruk, allvarliga konflikter i hemmet, frånvarande fäder, psykiska problem, misshandel, sexuella övergrepp, diskriminering, misslyckad skolgång och så vidare. Detta tyder på att problematiska konsumenter inte är rekreationskonsumenter som råkat bli beroende utan en särskild grupp med extremt svår bakomliggande problematik.

     Vi kan inte hindra att narkotika finns i landet. Vi kan varken informera, skrämma, vårda eller lagstifta bort narkotikaproblemet.
  Eftersom det är problematiska konsumenter som uppvisar den misär som förknippas med narkotika (självdestruktivitet, kriminalitet, prostitution, hepatit, hiv, för tidig död...) bör problematisk konsumtion få högsta prioritet.
  Hur vi kan se till att så få som möjligt växer upp under ovannämnda destruktiva livsbetingelser bör vara utgångspunkten för framtidens narkotikapolitik.