  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
När jag var barn på 1950- och början av 1960-talet sa vi ”tant” till vuxna kvinnor och ”farbror” till vuxna män. Vilken ”tant” eller ”farbror” som helst kunde skälla ut oss om vi gjorde något bus. Barn måste lämna plats för vuxna i porten och på bussen. Det var ingen tvekan om vem som bestämde över oss. I folkskolan fick alla barn samma moralkakor. Trots klassklyftorna fanns en tydlig vuxenhet. I dag suddas gränsen mellan vuxna och barn ut. Små barn lär sig läsa med hjälp av de vuxnas löpsedlar: ”VÅLDTOG SIN DOTTER”. Barn som inte talar eller umgås så mycket med sina föräldrar får genom egna iakttagelser i media en djupt karikerad bild av vuxnas beteende och moral. Deras begrepp om vuxenvärlden formas av såpornas, Disneys och reklamens fiktiva värld och TV- och dataspelens actiondramer. Tioåringen kan lätt surfa in på sadistiska porrsajter med förälderns dator. Många föräldrar orkar inte ägna tid åt sina barn. Högläsning och dialog förekommer i många hem alltför sällan. Flyttning hit och dit mellan frånskilda föräldrar, ”låtsasföräldrar” och halvsyskon komplicerar barns identitetsutveckling. Det betyder inte att de flesta vuxna struntar i barnen. Många föräldrar satsar en stor del av sin lediga tid på barnens läxor och fritidsaktiviteter. Klyftan växer emellertid mellan barns uppväxtvillkor i olika samhällsklasser. Aldrig har vi haft en sådan anstormning till den psykiska barn- och ungdomsvården som idag, aldrig har Bris hjälptelefon gått så varm. Många av dessa barn har arbetslösa eller hårt arbetande, lågavlönade föräldrar. Andras föräldrar är på olika sätt utslagna.Det finns också en grupp barn som står i vägen för sina välbeställda föräldrars karriär och därför lämnas vind för våg. Men de är i jämförelse inte så många. Föräldrar från överklassen sätter sina problembarn i privatskolor. Föräldrar från underklassen tvingas åse hur deras problembarn på grund av ”bristande resurser” i kommunala skolor obevekligt ställs utan individuell hjälp. Begreppet ”vi vuxna” har inte längre någon allmän täckning. Allra minst ”vi”. I mitten av 1970-talet uppstod med stöd av Läroplan 69 en rad alternativa pedagogiska rörelser. Jag var själv med om att starta Föreningen Aktiv Skola och Freinetrörelsen i Sverige. Suget efter nya sätt att undervisa var enormt. En grundtanke var att eleverna borde bestämma mycket mer över sitt eget skolarbete. Vi införde temastudier, slutade köpa fördummande övningsböcker och började använda skolböckerna mer flexibelt. Vi strävade efter att varva teori och praktik. De pedagogiska försök som genomfördes under 1970- och 1980-talet uppstod på klassrumsgolven. Men vissa av idéerna frodas ännu 25 år senare rätt vildvuxet hos skolmyndigheter, politiker och debattörer. Samtidigt har vi gamla ”revolutionärer” dragit egna pedagogiska slutsatser grundade på erfarenhet. Mycket som vi gjorde var bra, men inte allt. Många av oss är starkt kritiska till den nuvarande pedagogiska trenden. Orden samarbete och trygghet var mycket viktiga för 1970- och 1980-talets pedagogiska rörelse. Det har idag ersatts av individuella studieplaner och flexibilitet. En spegelbild av samhällsutvecklingen. En av de första saker jag tvingades omvärdera i min undervisning var emellertid det stora personliga ansvar jag la på mina 10-12-åriga elever. Mycket skoltid användes till individuellt arbete som planerades av dem själva. Det medförde två saker: 
Dels upplevde okoncentrerade elever med dåligt självförtroende och/eller svagt stöd hemifrån ofta att de misslyckades. De klarade inte av friheten, för de var inte tillräckligt trygga eller mogna för den. Den friheten blev i deras fall falsk.
Dels saknades tid för många gemensamma samtal och studier som behövs för att eleverna ska skaffa sig en nödvändig referensram av baskunskaper och allmänbildning. Att förstå grundläggande begrepp inom etik och matematik eller att reflektera över den historiska utvecklingen kräver både bundna studier och seriös dialog mellan lärare och elever. Sådant tar tid som konkurrerar med utrymmet för elevernas ”egen planering”.
Jag fann så småningom att det progressiva pedagogiska system jag försökte utveckla höll på att bli ett självändamål som hindrade mig från att nå de elever som mest av allt behövde mig – både som vuxen och som lärare. Jag började därför lägga ner mer energi på att försöka hjälpa enskilda elever att lyckas med skolarbetet och öka sitt självförtroende.Samtidigt kom jag att stå allt längre stunder framför klassen i dialog omkring saker som behövde redas ut och förklaras. Det kunde röra sig om konfliktlösning, matematiska problem, världshändelser, språklära, engelska uttryck eller texter som skulle läsas i SO-boken och som krävde en förförståelse av svaga läsare. Kanske blev jag sån där förkättrad katederpedagog? Har egentligen någon definierat detta moderna skällsord, som i den pedagogiska debatten okritiskt ställs emot den flexibla studiehandledaren? Den auktoritära katederpedagogik som vi bekämpade på sjuttiotalet har faktiskt inte många anhängare idag. Så vad menas? Allt handlar egentligen om lärarens människosyn. Bryr sig han eller hon om alla elever eller bara de välanpassade? Den lärare som får en verkligt stökig klass måste välja pedagogiskt förhållningssätt:
Å ena sidan kan läraren välja att styra upp eleverna med en fast och vänlig hand, som en god idrottsledare som kräver lydnad men samtidigt är lyhörd. Pedagogiken blir i en sådan grupp relativt lärarstyrd.
Lärarens roll är att vara undervisare och social ledare. Attityden till eleverna måste samtidigt inrymma respekt, humor och tro på deras resurser.
Å andra sidan kan det vara rent förödande om läraren blåögt hakar på de moderna pedagogiska strömningarna och överger sin ledarroll, släpper gruppen fri att ”forska” efter intresse och försöker reducera sig själv till blott och bart ”handledare”. Alla elever har rätt att få uppgifter som de kan lyckas med – även de som inte klarar att organisera sitt eget arbete.Det behövs etiska samtal och hjälp med konfliktlösning, intresseväckande och klargörande berättelser av läraren som ger förförståelse så de svaga läsarna klarar att fördjupa sig på egen hand. Det behövs också högläsning och uppmuntran till egen läsning av skönlitteratur. Många elever skulle vilja byta sitt arbetsbord mot en gammaldags bänk att pyssla om och inreda personligt. Många mår bra av en ordentlig och modern lärobok, ja till och med av en övningsbok (det finns faktiskt meningsfulla sådana idag). Vidare behöver barn som har svårt att hävda sig i läsämnena mer än andra få utveckla sina talanger i idrott, bild, slöjd och musik – ämnen som betraktas som rätt onödiga i dagens ”bildningsskola”. Hur tar ”skolans trendnissar” ansvar för de elever som inte passar in i deras flummiga system? ”Svaga” elever utgör ju besvärande hinder för den pedagogiska avveckling de vill åstadkomma. Specialpedagoger, skolpsykologer och kuratorer kostar mer än teknisk utrustning. Det går inte lika bra att skryta med en gammal specialfröken som med nya Pentium III-datorer. Barnets århundrade är över. Det blev ett kort mellanspel då barndomen sågs som en känslig period i människans liv som lägger grunden för hennes vuxna personlighet. Då utvecklingpsykologin fick oss att tro att barn är annorlunda än vuxna. Vi återgår nu till den medeltida synen på barn som miniatyrvuxna. Detta märks inte bara i reklam- och underhållningsbranschen. Det påbjuds uppifrån i skolans värld. Det flexibla barnet som brådmoget utformar sin egen utbildning är 2000-talets officiella ideal.Vi får en pedagogik för välartade medel- och överklasselever. Miljonförorternas, bruksorternas och de lågavlönade skilsmässofamiljernas barn gagnas inte. Och de som slås ut? Tja, den enes död, den andres bröd. So what? som man säger i Sverige nuförtiden. Kalle Güettler
lärare i 26 år, författare 
VAD TYCKER DU?Har vi en bättre skola i dag än på 70-talet? epost: debatt@aftonbladet.se tips: 08-725 2000 fax: 08-562 528 99 växeln: 08-725 20 00 |
|