Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetDebatt
SÖNDAG 11 JUNI 2000
 
  

Sverige satsar på krig – inte på fred

EN MILJARD KRONOR PER ÅR kostar den svenska Kosovobataljonen, skriver artikelförfattaren Jan Öberg och jämför med de tio miljoner som går till folkliga fredsrörelser.

Foto: AP

Vi är på väg mot en världsdiktatur och den en gång självständiga och kritiska svenska rösten har tystnat. De elva år som gått sen Berlinmurens fall är förlorade, vi har missat tidernas största chans att skapa en bättre värld, skriver Jan Öberg, fredsforskare i Lund.
Vad blev det av världen efter 1989? Vi hoppades på nedrustning och paktupplösning. I stället råder nu djungelns lag, där den starke kan bomba och låta bli att underteckna viktiga fördrag. Ett destruktivt USA dominerar ett expansivt Nato. Och Nato har av ledande alliansländer använts till att underminera FN som fredsskapare – i Somalia, Kroatien, Bosnien och nu senast i Kosovo.
  Sverige kritiserar inte längre aktioner utan FN-mandat och har ställt upp på Natos halsbrytande ”freds”-ockupation av Kosovo. Vår Kosovo-bataljon kostar ungefär 1 000 miljoner kronor per år. Att jämföras med vårt bidrag på 370 miljoner kronor till UNHCR, FN:s flyktingkommissariat. Till Jugoslavien (exklusive Kosovo) med 800 000 flyktingar ger Sverige i år 40 miljoner i humanitärt bistånd.
  Humanism tycks vara satt på undantag. I stället är det ”humanitär intervention” som gäller; renodlat militära företag, genomförda när motparten är tillräckligt liten och inte har kärnvapen, och där EU:s och Natos utomordentligt oklara militära relationer kan testas – tillsammans med nya, ständigt mera motbjudande vapen.
Sverige har slutat ha alternativa säkerhetspolitiska idéer som gemensam säkerhet och vapenfria zoner. Det har blivit tid för den Stora Anpassningens Politik (SAP).

  I stället för en genuin ”intervention”, ett visionärt civilt krafttag för att skapa en rättvisare värld som utgör grunden för global fred och som blev möjligt efter kalla krigets slut, ser vi raka motsatsen: nöden, fattigdomen och den sneda fördelningen av världens resurser och inkomster bara ökar i namn av ”globalisering”.
  Världen skall på sikt bli ett enekonomiskt system – även om detta tveklöst kommer att leda till diktatur på samma sätt som varje enpartisystem gjort.
  Man kallar fortfarande perioden för Efter Kalla Kriget – betecknande därför att det inte finns någon framtidsvision. Den borde rimligen döpas till Förspillda Möjligheters Period. Eller, i Sverige, Stora Anpassningens Period (SAP).

Den svenska Kosovobataljonen ingår i den internationella fredsstyrkan Kfor (Kosovo force) som består av 42 000 soldater från Natoländerna USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Italien samt mindre enheter från Österrike, Azerbajdzjan, Finland, Georgien, Irland, Jordanien, Litauen , Marocko, Ryssland, Slovakien, Schweiz, Ukraina och Förenade Arabemiraten.
Den svenska bataljonen består av 765 personer varav 28 kvinnor och byts ut varje halvår.
Huvuddelen av bataljonen är förlagd i byn Ajvalija strax utanför huvudstaden Pristina.
  Anpassning till vad? Vi kan rösta till riksdag och kommun men de avgörande, långsiktiga, besluten träffas i organisationer typ Världsbanken, Nato, EU, WTO, US State Department, Bilderberg, Davos och den Trilaterala Kommissionen där vi – ”We the People” – inte har något som helst inflytande eller insyn, där ingen är folkvald. Anpassning alltså, till strukturer där demokrati är ett främmande ord.
  
Klyftan mellan Sveriges retorik i tal och utredningar och vår praktiska följsamhet har ökat rejält. Flyktingar är något vi helst blir av med. Biståndet som andel av BNI (bruttonationalinkomsten) har reducerats. Någon egen analys av situationer som Kosovo har vi inte. Något alternativ till Nato diskuteras inte.
   Regeringen ställde fogligt upp bakom förhandlingsteatern i Rambouillet och det skvatt galna bombföretaget mot Jugoslavien förra året. Ingen på UD sade något annat än Anna Lindh, som tyckte att man inte skulle använda ”så stora bomber” – den morgon den svenske ambassadörens privata bostad fått ett par fönster krossade av en tryckvåg.
  Jag befann mig då i Belgrad och vill ödmjukt påpeka att Nato förstörde en del annat den natten, till exempel en kvinnoklinik i närheten av mitt hotell.
  Västvärldens katastrofala politik var ett verk av det internationella samfundets före detta socialister (som Solana, en gång i tiden ledande anti-Nato-aktivist), socialdemokrater (Cook, en gång aktiv i Konferensen för Kärnvapennedrustning, Blair och Nyrup Rasmussen), liberaler (Clinton, som undvek tjänstgöring i Vietnam), gröna pacifister (som Joschka Fischer), kristna (Knut Vollebæk) samt av amerikanska superpatrioter som flydde från Östeuropa en gång i tiden (Madeleine Körbel Albright, Zbigniew Brzezinski).
  I debatten upprepades ständigt de två intellektuellt torftiga argumenten att

allt hade prövats och USA:s och Natos politik var den enda möjliga

utrikespolitik i första hand bedrivs för att öka humanismen i världen.

  Kanske tiden är mogen för det som numera kallas ”reality check”?
  Fredsrörelserna kämpar för sin existens. Sverige är unikt genom vår tradition av stöd till folkliga rörelser. På säkerhets- och fredspolitikens område rör det sig för närvarande om ungefär 10 miljoner kronor per år – alltså ett par promille av kostnaderna för vårt förlegade, rent militära försvar och lite drygt en procent av vad vår Kosovo-bataljon kostar. Fortfarande är proportionerna mellan investeringar i fred och i krig huvudlösa – globalt och i Sverige.

Sammanfattningsvis: vi har missat vår tids största chans att skapa en bättre värld. Den enda vägen leder till en ständigt mer deprimerande, ohållbar situation.

  Borde inte frågor som rör freds- och säkerhetspolitik vara prioriterade i dessa speciella tider? Tydligen inte. Det finns flera tecken på att makten i Den Stora Anpassningens Period mest känner det besvärande med kritik, med alternativa fredsförslag och med rörelser och organisationer som tar retoriken om fred med fredliga medel, tidig varning, våldsförebyggande på allvar.
  Utan vare sig förvarning, förklaring eller daterat protokoll ströks i år organisationsbidraget på 300 000 kronor från UD till TFF – Transnationella Stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning i Lund – som jag är chef för.
  Vi har fått bidraget under nio år. Syftet har varit att vi och 15 andra institut, stiftelser och rörelser skall ha möjlighet till kontinuitet i det analytiska och folkupplysande arbetet. Det var också meningen att vi skulle bidra till debatt.
  
Maktens arrogans vill uppenbarligen tysta en oberoende stämma, som dessutom har inflytande långt utanför Sverige. Arton medarbetare till TFF runt om i världen uttalade sig kritiskt om Natos bombningar och om den av UD högt prioriterade preventiva diplomatins totala balkanska bankrutt under hela 90-talet.
  TFF har varit på plats på Balkan under hela denna tid: gjort konfliktanalys, åkt skytteltrafik mellan Belgrad och Kosovo, skapat dialog på såväl ledar- som folkrörelsenivå. Så tidigt som 1992 gav vi ut ”Förhindra krig i Kosovo”. Därpå har följt dussintals skrifter, hundratals intervjuar och artiklar. TFF:s material ligger nu på CNN:s hemsida.
TFF är det enda icke-statliga freds- och säkerhetsforskande centret i Sverige. Organisationsbidrag ges för att skapa kontinuitet och förutsättningar för en bred debatt om internationella frågor. För de 300 000 kronorna från UD har vi betalat hyra, kopiering, fax och telefon, webbplats, bibliotek och nyhetsbrev.

  60 experter och NGO-ledare ingår i stiftelsens globala nätverk. Insamlade medel går direkt till aktiviteter. Ingen vid TFF har anställning eller lön. Det är roligt att så mycken idealism och Gandhianism kan skrämma slag på byråkraterna i Arvfurstens Palats. Det ska vi fortsätta att göra.
  SAP hotar den demokrati, som ska ligga till grund för och försvaras av vår säkerhetspolitik. Det går inte att underminera mångfald och en bred debatt i avgörande frågor utan att till slut hamna i tystnad och enfald.

[email protected]
www.transnational.org

VAD TYCKER DU?
Är det rätt att Sverige satsar 1 000 miljoner om året på att hålla en bataljon i Kosovo medan de folkliga fredsrörelserna bara får 10 miljoner per år?

epost: [email protected]
tips: 08-725 2000
fax: 08-562 528 99
växeln: 08-725 20 00

   

 
  FLER DEBATTARTIKLAR