  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Svenska Helsingforskommittén för Mänskliga Rättigheter: Vem vaktar våra väktare? Den som övervakas behöver inte vara misstänkt för brott. Under 1998 övervakades 554 telefonabonnemang som tillhörde annan än den brottsmisstänkte. Tillstånd till hemlig avlyssning eller övervakning lämnas av domare på ansökan av åklagare. Ansökan består av valda delar ur polisens utredningsmaterial, och domstolsbeslutet finns färdigformulerat på åklagarens ansökningsblankett: ”Framställningen bifalls/bifalls ej.” Domaren behöver bara stryka över ett alternativ. Ombud som tillvaratar den misstänktes intresse saknas. Under 1997 och 1998 ansöktes det om 1 240 tillstånd. En (1) enda begäran avslogs, mindre än en promille av alla ansökningar. Det finns ingen praktisk möjlighet för den utsatte att få ett juridiskt felaktigt beslut omprövat, vilket strider mot Europakonventionen, svensk lag sedan 1995. En domare som bifaller en ansökan riskerar just ingenting. Ingen utomstående vet att beslutet fattas. Ingen kan kontrollera hur det genomförs. Det innebär att ingen oberoende instans kan ifrågasätta beslutets lämplighet. Men en domare som vägrar ge tillstånd riskerar att skapa missnöje hos polis och åklagare. Det är oundvikligt att personer i en sluten krets till slut anpassar sig till varandra. Faran är att det skapas ett dolt samförstånd kring vilka kriterier som krävs för ett tillstånd till hemlig avlyssning eller övervakning. Psykologin bakom denna hantering riskerar att leda till en tillämpning som är den motsatta till vad som ska gälla i en rättssal: domaren tenderar att fälla hellre än fria när underlaget för hemlig övervakning är svagt. Vissa tvångsingrepp som polisen använder sig av sker utan stöd i lag. Det gäller till exempel polisens användning av kroppsmikrofoner. Sådan utrustning används för att spela in samtal, för att skydda en infilt-ratör eller för att kontrollera att en infilt-ratör, som inte är polis, följer de anvisningar han fått. Rikspolischef Sten Heckscher anser att förfarandet inte behöver regleras i lag. Enligt bestämmelserna i Europakonventionen ska man dock inte kunna utsättas för statliga tvångsingrepp utan att förutsättningarna är reglerade i lag. Rikspolischefen tycks mena att konventionen saknar bindande kraft för det svenska rättssystemet. Den enda form av insyn och kontroll över hemlig övervakning som finns utövas av riksdagen. Den grundas på en formell, huvudsakligen statistisk, redovisning som varje år lämnas av regeringen. Denna bygger i sin tur på intetsägande och svårgenomskådliga uppgifter från Rikspolisstyrelsen och riksåklagaren. Av dessa myndigheters redogörelse för 1998 kan man utläsa att minst hälften av övervakningarna inte gav något resultat. Man hävdar att den andra hälften haft betydelse för förundersökningen. Men den avgörande frågan får inget svar: I hur många fall har den hemliga övervakningen haft betydelse för en fällande dom? Det material som i hemlighet spelas in är mycket omfattande. Mängden överskottsinformation, alltså information som inte är av betydelse för det brott som föranlett övervakningen, måste vara enorm. Frågan i vad mån sådan information ska få användas för andra syften än den pågående brottsutredningen är inte reglerad i lag. Med nuvarande regler saknas möjlighet att kontrollera vad som sker. På hela detta fält saknar Sverige i dag grundläggande rättssäkerhetsgarantier. Ändå står regeringen i begrepp att ta sista steget in i människors privatliv: inom kort föreslås att polisen ska ha rätt att använda sig av buggning – planterade, dolda mikrofoner. Tekniken erbjuder alltmer sofistikerade övervakningsmetoder. Vi har nu kommit till ett vägskäl där vi måste välja riktning. Ska vi fortsätta låta rättssäkerheten inskränkas genom den tekniska utvecklingen eller ska vi välja en väg som innebär att medborgarintegriteten återupprättas som kriterium för vilka hemliga tvångsmedel som blir tillåtna? Om det införs regler om buggning når vi en punkt där metoderna är så avancerade att det inte ens är praktiskt möjligt att tillförsäkra medborgarna en rimlig rättssäkerhet. Utan sådana garantier kan metoden både missbrukas och ge upphov till farhågor om missbruk. Brottsbekämpning må vara ett aldrig så lovvärt syfte. Men ingen kan vara säker på hur dolda mikrofoner används i praktiken. Vetskapen om att man i alla sammanhang kan vara avlyssnad föder en allmän misstro. Det leder osvikligt till det öppna samhällets förfall. Någonstans måste det dras en gräns för hur många oskyldiga som kan ”offras” för att få fast en brottsling. Vid buggning är en sådan gränsdragning omöjlig. Polis och åklagare hävdar att hemliga mikrofoner måste kunna placeras i alla utrymmen för att buggning ska vara effektivt. Det innebär att polisen måste få rätt att bryta sig in i bostäder för att placera och återta utrustningen. Det saknas oberoende forskning kring buggningens betydelse för brottsbekämpning. Men man vet åtminstone genom erfarenheter från andra länder att nyttan är begränsad. Buggning är dessutom en personalkrävande metod, vilket rimmar illa med de nedskärningar som drabbat svenskt polisväsende på senare år. Användandet av en principiellt betänklig metod i kombination med en minskad personalstyrka kan bli förödande för förtroendet för svensk polis. Regeringens troliga motmedel är att föreslå att regler om ett offentligt ombud införs. Ombudet ska bakom lyckta dörrar företräda den misstänkte vid tillståndsprövningen. Den misstänkte får ingenting veta om saken. Övervägandena och beslutet förblir hemligstämplade för all framtid. Eftersom ombudet är hänvisad till det material åklagaren presenterar blir ombudets roll mycket begränsad. Risken är stor att ombudet blir ett alibi för en domstolsprövning som redan i dag har karaktären av juridisk kosmetika. Laila Freivalds har själv, i slutet av 1980-talet, skjutit ett liknande förslag i sank. Det skedde i proposition 1988/89:124, Om vissa tvångsmedelsfrågor. Freivalds förde fram sin kritik från utgångspunkten att ombudet inte har möjlighet att fungera som en självständig part. I samma proposition tog hon även ställning mot ett förslag om att införa buggning. De grundläggande förutsättningarna har inte ändrats sedan dess. Det som har ändrats är justitieministerns inställning. Dessa frågor belyses i Svenska Helsingforskommitténs ”Buggning och hemlig kameraövervakning – statliga tvångsingrepp i privatlivet”, en rapport som kommer ut i dag. Vi anser att omsorgen om medborgarnas rättssäkerhet i fortsättningen ska styra utvecklingen på detta område. Då är det oacceptabelt att tillåta buggning. I stället för att vidga statens rätt att avlyssna bör den svenska regeringen undanröja luckor och oklarheter i nuvarande lagstiftning. Dessa åtgärder bör innefatta: 
en oberoende utvärdering av behovet av och effektiviteten hos nuvarande övervakningsmetoder – i detta bör ingå en översyn av den statistik som förs i dag för att göra den tillförlitlig och relevant
regler om att den övervakade, vid lämplig tidpunkt, ska underrättas i efterhand och ges möjlighet att överklaga ett felaktigt beslut
en lagreglering av samtliga övervakningsmetoder
bestämmelser om polisens användning av överskottsinformation
inrättandet av ett oberoende kontrollorgan vars enda uppgift ska vara att tillgodose rättsskyddet vid både tillståndsprövning och genomförande av hemlig övervakning.
Gerald Nagler
ordförande Percy Bratt vice ordförande Bibi Andersson styrelseledamot Karl Birnbaum styrelseledamot Ann-Marie Boström styrelseledamot Arne Ruth styrelseledamot Susanne Urwitz styrelseledamot Thomas von Vegesack styrelseledamot Maciej Zaremba styrelseledamot Robert Hårdh jurist Svenska Helsingforskommittén för Mänskliga Rättigheter Tiden är inne att söka sanna svar om balterna
Ingvar Carlsson var statsminister när Wiesenthalcentret i Los Angeles i november 1986 skrev till den svenska regeringen om tolv namngivna baltiska krigsförbrytare som antogs leva i Sverige. Av de 12 var 8 döda. Värre var att tre av institutets fyra källor var ett kvartssekel gamla, sovjetiska propagandaskrifter av enklaste slag; den fjärde hade inget med saken att göra och där nämndes inte en enda balt. En avhoppad lettisk KGB-officer som redigerat de båda lettiska propagandaskrifter som Wiesenthalcentret hänvisade till förklarade senare att ”ingen av dessa publikationer syftade till att på ett objektivt sätt återge fakta”. Enligt den lettiska socialdemokratins ”grand old man”, Bruno Kalnins, som själv suttit i nazistiskt läger och senare blivit Socialistinternationalens hedersordförande, var ingen av de utpekade letterna krigsförbrytare. En av dem var hans nära medarbetare, en annan hade flera gånger besökt Sovjet – hade han verkligen vågat och kunnat det om det funnits fog för utpekandet av honom som ”nazistisk krigsförbrytare”? Den enda estniska källan var en skrift av KGB-pseudonymen ”Raul Kruus”. Enligt ”honom” var (Väst)tysklands dåvarande kansler Konrad Adenauer ”krigisk och senil” och gillade gamla fascister, det svenska högerpartiet bestod av ”profascister” och så vidare. Däremot fann jag inga belägg för att de av Wiesenthalcentret utpekade skulle ha gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser. Och likväl, på grundval av detta redan då gamla hopkok ägnar sig svenska tidningar närmast åt ”hets mot folkgrupp” genom att skriva om de ”tusentals baltiska krigsförbrytare” som fick en fristad i Sverige efter kriget... Den som fortfarande tror att 1986 års skrivelse hade något sakligt värde bör ta del av den och rättschefernas pm. Varken rättscheferna eller dåvarande statsministern Ingvar Carlsson har något att skämmas för i sammanhanget. Inte heller Simon Wiesenthal som alltid varit en av mina ideologiska ”idoler” eftersom han lika självklart tagit avstånd från kommunistiska som nazistiska brott. Han skulle aldrig ha pekat ut någon som krigsförbrytare utifrån en enda källa, allra minst en sovjetisk sådan, och informerades inte heller i förväg om ”baltlistan”... Wechselmanns framställning är lika slafsig som 1986 års skrivelse. Hon får rättscheferna och 1944 års justitieminister att framstå som omoraliska idioter genom att bara citera en halv mening – men inte hela regeringens grundsats att Sverige inte fick bli ”en fristad för verkliga krigsförbrytare och verkliga landsförrädare”. MW citerar gärna den brittiske författaren Tom Bower. Men naturligtvis inte hans omdöme om en av de letter som Wiesenthalcentret utpekade som krigsförbrytare, Valdemars Ginters. Alla letter jag frågat – socialdemokrater som borgare – har fnyst åt utpekandet. Enligt Bower (sidan 61 i svenska utgåvan av ”Det röda nätet”) var just Ginters ”obesudlade rykte” förutsättningen för britternas samarbete med honom efter kriget. Detta ledde till att Ginters förtalades i de lettiska KGB-broschyrer från tidigt 1960-tal som Wiesenthal-centret senare angav som sina enda källor för ”baltlistan”. Men förintelsen som det hittills grövsta brottet mot mänskligheten är alltför allvarlig för att vi ska strunta i elementär källkritik och lita på KGB-propagandister som inte ens själva längre vill vidkännas sina gamla alster eller ”Treblinkamytomanen” som lurade en annars hedervärd svensk författare. Självklart fanns det krigsförbrytare bland balterna liksom bland alla andra folk som drogs med i andra världskriget. De bör brännmärkas offentligt och lagföras i de numera fria baltstaterna om det finns belägg för deras skuld. Men om någon av de baltiska krigsförbrytarna flydde till Sverige fortsatte de nog snarast till längre bort belägna länder – särskilt sedan Sverige under 1946 års baltutlämning sänt också oskyldiga ungdomar till sovjetiska läger. På en punkt är jag dock beredd att ge Wechselmann rätt. Den lögnaktiga sovjetkommunismens sammanbrott har gjort det lättare att söka sanningen också om nazistiska krigsförbrytelser på andra sidan Östersjön. Nu är tiden inne för seriös forskning, som de baltiska presidentkommissionerna intensivt sysslar med och som den avhandling om koncentrationslägret i Tartu som häromdagen lades fram vid det gamla svenska universitetet där. Denna forskning måste snarast utnyttjas för att förbättra också litauisk, lettisk och estnisk skolundervisning och annan upplysning om förintelsen i det ockuperade Baltikum! Andres Küng
författare epost: debatt@aftonbladet.se tips: 08-725 2000 fax: 08-562 528 99 växeln: 08-725 20 00 |
|
Andres Küng: