| Publicerad: 2007-11-14 | Tipsa en vän | Skriv ut | Textstorlek: |
|
|
VIVA ESPANA
Landslaget med 17 nationaliteter
De som drar på sig den spanska landslagströjan spelar både för sig själva, sin region och sitt land - ofta i den ordningen.
Spanien är världsfotbollens i särklassigt största förlorare.
Sportmagasinet har granskat en delad nation och försökt förstå varför Raul gör mål för Real Madrid, men skjuter över för landslaget.
Spanien är världsfotbollens i särklassigt största förlorare.
Sportmagasinet har granskat en delad nation och försökt förstå varför Raul gör mål för Real Madrid, men skjuter över för landslaget.
Det skulle bli den största dagen i hans liv. Naturligtvis var Igor Saez noga med varenda detalj inför sitt bröllop.
Vilka skulle bjudas in? Vad skulle de äta? Och framför allt, när skulle ceremonin egentligen hållas? Alltid var det ju någon som inte kunde, som var upptagen med annat.
Den 15 november 2003 verkade bäst på alla sätt och vis, men då fanns ju den där risken. Risken för att det otänkbara ändå skulle hända. Märkt av sina erfarenheter tog Igor Saez till slut mod till sig och frågade:
- Vad händer om vi inte vinner kvalgruppen, pappa?
Igors pappa skrattade till. Han heter Inaki Saez och är förbundskapten för det spanska fotbollslandslaget.
- Nonsens. Den dagen blir alldeles utmärkt.
Den 15 november gifte sig alltså Igor i en kyrka i Bilbao. Hans pappa var inte där. Han var i stället tvungen att vara i Valencia för att leda sitt lag genom ett avgörande play-off mot Norge.
Spanien hade ställt till det för sig. Igen. De hade blivit slagna av Grekland i en EM-kvalgrupp som de egentligen borde vunnit utan problem.
Men det är ju som det är med det spanska landslaget. De borde göra en ohygglig massa, men när det väl kommer till kritan så händer inte speciellt mycket alls. Ingen annanstans är avståndet så stort mellan vad som förväntas presteras och vad som faktiskt levereras.
Förra sommaren ropades det om fiasko igen, när de blev utslagna av Sydkorea i VM-kvartsfinalen. Ändå var det egentligen en jätteframgång.
Det var nämligen ett av Spaniens allra bästa resultat någonsin. Visserligen kvalificerade de sig för det andra gruppspelet 1950, men faktum är att de aldrig vunnit en kvartsfinal i ett VM. Aldrig någonsin. Trots alla storspelare, alla framgångsrika klubblag och - inte minst - alla gigantiska förväntningar.
Okej, men nu är det EM, säger du. Och visst, Spanien vann faktiskt turneringen 1964. Det man bör komma ihåg med den turneringen är dock dels att den spelades på hemmaplan dels att bara fyra lag deltog. Och sedan är det bara finalen från 1984 kvar innan även EM-historien är en enda lång rad av misslyckanden.
"Här kommer Spanien. De verkar aldrig motsvara förväntningarna i internationella turneringar." Så sa kommentatorn i filmen Goal, som sattes ihop efter VM 1966.
1966! På nästan 40 år har absolut ingenting förändrats.
Att floppa en eller ett par gånger kan bero på slump eller otur. Händer det vid ett halvdussin tillfällen måste frågor ställas och huvuden kanske rulla. Men vad sjutton gör man om det händer 15, 20 gånger?
Att kalla det för att underprestera är för lindrigt. Det är en mardröm som aldrig verkar ta slut. Det är som om Hernan Medford skulle fortsätta skjuta 2-1 på Sverige i varje mästerskap vartannat år – 70 år i rad.
Den här gången gick det ändå vägen. Spanien var helt enkelt för överlägsna i play off-matcherna mot Norge – så överlägsna att inte ens de själva lyckades krångla till det för sig.
3-0 i bortamatchen var en imponerande överkörning, och naturligtvis förvandlades laget från avskum till EM-favoriter på 90 minuter.
Sedan dess har inte Spanien haft någon match – men ändå har flera av spelarna spelat landskamper.
Det är en märklig logisk kullerbytta vars innebörd man måste begripa om man ska ha en chans att förstå sig på spansk fotboll – och dess misslyckanden.
Spanien är nämligen inte ett land, inte på det sättet som vi är vana vid. Spanien är en stat bestående av 17 autonoma – självstyrande – regioner.
När vi utomstående såg Spanien spela mot Norge så såg vi just det, två matcher där spanjorer mötte norrmän. Många av dem som själva bor nere på den iberiska halvön såg något helt annat. De såg ett landslag som inte representerade dem själva, och firade på sin höjd segern med en måttligt belåten gäspning.
Däremot brydde de sig betydligt mer om några matcher som spelades i mellandagarna. Det är nämligen då som bland annat Andalusien, Asturien, Baskien, Galicien, Kantabrien, Katalonien, Valencia och de Baleariska öarna
brukar spela landskamper.
Det är matcher som verkligen ger luft åt klyschan om fotboll som något mycket mer än bara sport. Trots att de egentligen inte gäller något betyder de ändå allt.
Det är dags för en snabb och ytlig historielektion. Spanien både splittrades och enades under 1930-talet. Det var då det bittra inbördeskriget utkämpades mellan olika regioner och mellan nationalister och anarkister.
När kriget tog slut 1939 skapade fascisten Francisco Franco en totalitär stat som varade ända fram till hans död, 1975.
Hans recept för att hålla ihop nationen – och göra sig själv till envåldshärskare – var att centralisera styret till Madrid, förbjuda minoritetsspråk som baskiska, katalanska, valenciano och galego, och kväva alla oppositionella röster med en brutal polismakt.
Centralmakten var dock så extrem att den motverkade sitt syfte. Alla år av förtryck gjorde bara stoltheten över de egna regionerna och motviljan mot den spanska staten starkare. Den enda plats där motstånd kunde uttryckas öppet var på fotbollsplanen och läktarna runtomkring, och det är det som har gjort att sporten fått en alldeles unik position i den spanska nutidshistorien. Den brittiske journalisten Phil Ball skriver om fenomenet i sin bok "Morbo":
"Spansk fotboll reflekterar och representerar sin regionala kultur mycket mer än fotboll någon annanstans i Europa. Man kan gå ännu längre och säga att fotboll har blivit oskiljaktigt från att uttrycka regional kultur i Spanien – det har blivit samma sak. Jag använder orden "spanjorer" och "Spanien" för bekvämlighetens skull, men man måste ha i åtanke att många av landets invånare skulle protestera mot att beskrivas med såna ord. (") Till slut var Francos 40-åriga exercis i centralism så kompromisslös att den lyckades skapa regionala nationaliströrelser i tidigare fogliga platser som Murcia och Extremadura. Regioner kom ihåg vem som hade slagits för vem, och de har inte glömt det. Fotbollsarenor växte upp ur den delade jorden, och de har inte heller glömt."
Alla vet att matcherna mellan Barcelona och Real Madrid är bland de allra hetaste i fotbollsvärlden. Barcelona är Kataloniens så kallade flaggskepp, medan Real Madrid fortfarande representerar Francos statsmakt för många. De allra flesta känner även till att klubbarna från Baskien är unika. Både Athletic Bilbao och Real Sociedad har en historia där de vägrat låta "icke-baskiska" spanjorer spela för laget.
Det är de två mest självklara och extrema exemplen på regionalism som går hand i hand med fotboll, men det är långt ifrån de enda.
Efter Francos död kollapsade hans välde snabbt. Fria val infördes, och 1978 byttes den centralistiska diktaturen ut mot den stat av autonoma regioner som fortfarande exi-sterar. I dag har alla regioner egen president, regering, parlament, domstol, flagga och huvudstad. Många har dessutom egna polisstyrkor, sjukvårds- och utbildningsväsenden – och fotbollslandslag.
Det går att dra en parallell som visserligen är lite vulgär, men ändå svår att undvika. Jugoslavien var också en nation som egentligen var konstgjord, men ändå hölls ihop av en diktator i nästan 40 år.
I dag finns inget Jugoslavien, men däremot Bosnien, Kroatien, Makedonien, Serbien-Montenegro och Slovenien. Det sägs ha varit en fotbollsmatch mellan Dinamo Zagreb från Kroatien och Röda Stjärnan från Belgrad som utlöste självständighetskrigen.
Många av oss i Sverige har nog svårt att förstå vilken enormt stor patriotisk betydelse fotboll verkligen kan ha. En av de nya nationerna på Balkan ansökte till exempel först om medlemskap i Fifa, sedan i FN.
Just nu förbereder sig den belgiske advokaten Jean-Louis Dupont för att försöka få de baskiska och katalanska landslagen officiellt erkända, ge dem rätten att delta i EM- och VM-turneringar.
– I vissa av världens regioner har nationalism blivit mer och mer särskiljt från konceptet om en stat. Exempel på det är Katalonien, Skottland och Flanders. På samma gång så är "idrottslig representativitet" numera ett av
kriterierna för att få en nationalitet godkänd. Nyckelfrågan är: Eftersom vissa "nationaliteter" förmodligen aldrig kommer att bli stater i traditionell bemärkelse, ska de då förnekas en idrottslig nationell identitet när ett sådant
element är så viktigt för deras självbekräftelse?
Dupont? Jodå, det var han som företrädde en viss Jean-Marc Bosman i EU-domstolen och ritade om fotbollskartan för alltid. Men eftersom hans juridiska resonemang om idrottens betydelse för nationell självkänsla är lite snårigt kanske det är enklare att förstå Josep Guardiola.
Han var den briljante mittfältaren som gjorde 47 landskamper för Spanien, men som ändå svarade så här på frågan om hur han såg på internationell fotboll.
- Jag är katalan, och om det finns ett katalanskt landslag så är det för det som jag vill spela.
Av spelarna som representerade Spanien i play off-matcherna mot Norge så såg den regionala fördelningen ut så här: Raul, Casillas, Torres och Guti är födda i Madrid. Joaquin, Reyes och Marchena är från Andalusien, medan Etxeberria och Xabi Alonso är basker. Albelda och Vicente är födda i Valencia, Puyol i Katalonien, Salgado i Galicien, Helguera i Kantabrien, César i Asturien, Baraja i Kastillien-Leon och Valeron på Kanarieöarna.
Utan att säga för mycket om deras politiska inställning så skulle de flesta av dem som spelar för det spanska landslaget egentligen föredragit att ha på sig en annan tröja.
1998 var Javier Clemente förbundskaptenen som ledde det spanska landslaget till VM i Frankrike.
Trycket från pressen var enorm.
På de sex år han bestämt över landslaget hade han gjort sig till mediernas dödsfiende. Naturligtvis först och främst för att han hade misslyckats – Spanien hade åkt ut i kvartsfinal i både VM-94 och EM-96 – men också för att
den så kallade kemin inte stämde mellan honom och journalisterna.
Nästan varje betydelsefull spansk fotbollsreporter jobbar på redaktioner i Madrid, några få i Barcelona. Clemente är bask.
Att han länge vägrade att ta ut Madrids älskling Raul i landslaget gjorde att skyttegravarna grävdes. Att han i stället envisades med att ha med stor del baskiska "landsmän" gjorde att skottsalvor började fyras av.
Under både VM-94 och EM-96 hamnade Clemente i handgemäng med spanska journalister.
"Det räcker att ha gjort ett par hyfsade matcher för Athletic Bilbao för att bli uttagen i hans landslag", skrev Julian Ruiz på Madrid-tidningen Marca.
Det som var kontroversiellt med laguttagningen 1998 var dock inte att Clemente tagit med någon bask med för lite erfarenhet – det var att han gjort precis tvärtom.
Som enda människa i hela Spanien – plus minus två, tre stycken – tyckte nämligen förbundskaptenen att tre VM och 123 landskamper inte var tillräckligt för den nästan 37-årige baskiska målvakten Andoni Zubizarreta. Hans motivering dämpade kritikerna ungefär lika mycket som den där stormen lugnar det där öppna havet.
- Det är som att bjuda in folk till middag. Du frågar inte de som du inte känner dig bekväm med. Så enkelt är det. Zubi är min vän. Slutdiskuterat.
Eller också inte. Zubizarreta fick Magnus Hedman att se ut som en målvakt i världsklass. Spaniens första match mot Nigeria avgjordes när han lyckades med konststycket att inte bara missa ett löst markinlägg – utan dessutom samtidigt styra in det i eget mål.
Spanien hämtade sig aldrig. 0–0 mot Paraguay var ännu ett bakslag, och efter det räckte inte ens 6-1 mot Bulgarien för att gå vidare från gruppen.
- Jag tänker inte avgå. Jag vill däremot uttrycka min vänskap och tacksamhet till en man som ni låtit gå igenom helvetiska timmar: Andoni Zubizarreta, den bäste målvakten och största människan i världen. Jag hoppas att ni visar honom respekt. Jag själv sov väldigt bra i går kväll. I natt kommer jag däremot kanske att tänka på några av er, och därför förmodligen ha mardrömmar, var Javier Clementes sista ord på presskonferensen.
Han var historia. Ett par månader efter VM förlorade landslaget mot Cypern i kvalet till EM 2000, och den gången fick pressen sin vilja igenom när förbundskaptenen fick sparken. Än i dag refereras det till som "clementismo"
när en spansk tränare har problem med medierna.
Men allvarligt talat, undrar du nu, var det här verkligen allt? Några halvkonstiga laguttagningar och en bunt misslyckade resultat? Något mer måste väl ändå krävas för att hamna så mycket i luven på pressen att man får en egen
beskrivning uppkallad efter sig.
Tja, jo " Javier Clementes situation förbättrades väl inte direkt av att hans syster var gift med en av den baskiska terrororganisationen ETA:s mest jagade män.
Han var helt enkelt alldeles för öppen med sin egen baskiska nationalism för att någonsin bli accepterad i särskilt många delar av det splittrade Spanien.
När han fick sparken som förbundskapten tog han överraskande nog jobbet som tränare för Real Betis, längst nere i Andalusien i den spanska södern. Han skaffade sig inte många vänner där. Efter en av många tråkiga 0-0-matcher spottade en av hemmasupportrarna på honom när han gick ut från arenan.
- Sånt är normalt här nere. Jag är ledsen att säga det, men jag kommer från ett annat land, summerade Clemente - lika smidig och diplomatisk som alltid.
Han fick sparken omedelbart, och blev i stället tränare för baskiska Real Sociedad.
Det var en historia om hur regionala motsättningar förstört för det spanska landslaget.
Det finns fler.
En är den om hur laget misslyckades totalt i hemma-VM 1982 eftersom blocken av spelare från Real Madrid och Real Sociedad - de klubbar som då dominerade La Liga - inte var på samma våglängd.
En annan är den om hur den spanske patrioten Fernando Hierro inte kom överens med den katalanske nationalisten Josep Guardiola under stora delar av 90-talet.
Dessutom finns det flera spelare som helt enkelt har tackat nej till att representera Spanien. De mest kända är baskerna Ignacio Kortbarria och José Angel Iribar. Ett drygt år efter Francos död bar nämligen de två - lagkaptener för Real Sociedad respektive Athletic Bilbao - tillsammans ut den tidigare förbjudna baskiska flaggan på planen inför ett derby som direktsändes i statlig tv. Sedan ställde lagen upp sig runt mittcirkeln medan ETA-sången Eusko
Gudariak (Baskiska soldater) spelades ur högtalarna. Det är bland det närmaste en fotbollsmatch kommit en politisk manifestation på den här sidan om Hitler-Tyskland. Både Kortbarria och Iribar blev till slut lokalpolitiker i stället för landslagsspelare.
Nu bör det ändå sägas att teorin om regional splittring långt ifrån är någon vedertagen sanning. Visst är de flesta överens om att det fortfarande är skillnad på Spanien och Spanien - men att tvärsäkert påstå att det är därför
fotbollslandslaget alltid gör fiasko är nog att gå ett steg för långt.
Och inte nu för att man alltid ska lyssna på systern om man vill ha ett omdöme om brodern, men den som pratar med spanjorerna själva om fotboll får ganska sällan höra något om regionala motsättningar.
I stället är det oftast den vanliga räckan av bortförklaringar – den som ser nästan likadan ut oavsett om den hörs i Spanien, England, Holland eller Italien - som kommer fram. Det klagas på otur, skador, dåliga domare, en liga med för många utlänningar, inkompetenta tränare, usel disciplin hos överbetalda stjärnor, inga investeringar från ett sniket förbund och så vidare.
Spelarna själva ger sig ofta på psykologiska varianter:
- Vi saknar en vinnarmentalitet. När vi spelar för Real Madrid är vi övertygade om att vi kommer att vinna. Vi ser det som vår plikt. Så är det inte med landslaget, vi har inte den där vinnartraditionen. Och så har vi haft otur. Allt som behövs är nog en seger mot en av de stora nationerna, så vänder det, säger Ivan Helguera.
Kanske. Kanske inte. Något det däremot ytterst sällan funderas över är det mest självklara. Är det inte så att spanska spelare helt enkelt är för dåliga, att de har ett rykte de helt enkelt inte har förmåga att leva upp till?
Hur många spanska spelare från de senaste 30 åren kan du räkna upp som verkligen hört till den yppersta, yppersta världseliten? Raul? Okej. Hierro?
Inte riktigt. Butragueno? Njaae. Zubizarreta? Knappast. Vem mer? Någon?
Oavsett vem som räknar skulle Frankrike, England, Italien, Tyskland och Holland alla skrapa ihop 15-20 stycken vardera utan problem. Möjligen är inte svaret på frågan om de spanska misslyckandena svårare än så.
Vad som definitivt är säkert är att absolut ingenting förändrades efter att Clemente fick sparken och den mer populäre och patriotiske José Antonio Camacho tog över jobbet som spansk förbundskapten.
Förväntningarna var fortfarande lika höga, men medierna förblev lika missnöjda eftersom resultaten fortsatte vara lika skrala.
Inför EM 2000 hade Spanien gått som en ångvält genom kvalet med 42 gjorda mål på åtta matcher. I en enkät svarade alla tillfrågade journalister att de förutsatte att laget skulle gå minst till semifinal.
- Innan turneringarna sjunger alltid folk samma sång. Ända sedan jag blev involverad i fotboll vid 18 års ålder har Spanien alltid varit favorit till allting. Ska vi aldrig lära oss att anpassa förväntningarna efter vad som är realistiskt, frågade sig Camacho.
Den krassa, bistra och realistiska sanningen om EM 2000 var att Spanien fick stryk i första matchen mot Norge och riskerade att åka ut direkt om de förlorade mot Slovenien också.
Journalistkåren slipade knivarna och skrev rubriker om nya "katastrofer". Tidningen El Pais ställde frågan om det var något fel på spanskt DNA, och grunnade på om det kunde vara en lösning att klona några gamla tyskar. Camacho försökte parera.
- Ni förstår verkligen ingenting om livet. Det är bara fotboll. Ska vi ha flaggan på halv stång för det? Det är upp till er om ni vill göra det här till en tragedi, men det här är ingen katastrof. Titta på tv-bilder från jordbävningar och svält så förstår ni, sa han på presskonferensen.
Några journalister utbytte menande ögonkast efter den lilla pläderingen. Sedan tog det en halv sekund innan nästa fråga:
Är ni mentalt svaga?
- Alla frågar såna frågor. Ni frågar dem dag efter dag, vecka efter vecka. Mina spelare är bara mänskliga. Det är inte konstigt att de känner av trycket till slut. Ni verkar uppslukade av pessimism. Men vad kan man göra? Slår vi
Slovenien kommer ni säga att vi är klara för finalen igen.
Spanien slog Slovenien och gick vidare från gruppen. Det började pratas om final. Men sedan tog allt slut lika plötsligt i kvartsfinalen när Raul lyfte den där straffen över mot Frankrike.
Ett EM var slut som vanligt - men snart var det dags för ett VM igen, Japan och Sydkorea 2002.
Same procedure as last year, James?!
Innan VM började - och Camacho gav sig ut på sitt klassiska enmanskorståg mot deodorantfabrikanterna - passade han på att som vanligt ge sig i clinch med skribenterna och deras hysteriska förhandspropaganda.
- Till att börja med åker vi inte dit som favoriter. Vi är en stor fotbollsnation, men innan vi vunnit något kan vi omöjligt vara favoriter. Vi har ingen historia.
Sedan förlorade Spanien sin sista uppvärmningsmatch, så okej då. Nu var de inte favoriter längre. Nu kunde de lika gärna åka hem. Tidningarna öste på. Camacho öste på.
- Många av er har bara åkt hit för att ställa till problem, och det är jag inte den ende som säger. Jag är inte arg, jag vill bara ha lugn och ro. Är det vad ni också vill?
Några sekunders tystnad. Sedan en fråga om spelsystem.
- Kanske är det så att det är du som inte visar någon respekt när du frågar om system utan att en aning om vad du pratar om, utan att någonsin ha tränat ett lag. Varje dag får jag rapporter om vad som skrivs, och det är bara en massa kritik. Jag har pratat med redaktörerna, och de säger att ni måste sälja tidningar. Okej. Ni kan ha era åsikter, men jag vill även att folk ska få veta att de kanske inte är sanna.
Tre raka segrar i gruppspelet senare, och tidningen AS tryckte en framsida som bara bestod av datumen på den väg till finalen som nu ansågs spikrak: Irland 16 juni, Italien 22 juni, Tyskland 25 juni och Brasilien 30 juni.
Den 22 juni var Spaniens VM över. De förlorade kvartsfinalen på straffar mot Sydkorea.
Så var det med det världsmästerskapet. Camacho sa upp sig, spelarna och pressen drog vidare mot nya mål och stridsdammet lade sig. Det tog faktiskt inte många dagar innan nationen verkade glömt bort att det överhuvudtaget varit en turnering.
VM 2002 var det som radiokommentatorn Paco Garcia Caridad kallade för "det osynliga mästerskapet". Engagemanget var måttligt. Det går att göra en jämförelse med Italien. De är fortfarande fullständigt rasande över att de blev utslagna efter några kontroversiella domarbeslut. Spanien råkade ut för nästan exakt samma sak och blev... lite förbannade.
Eftersom domaren var egyptier kallade tidningen El Correo Deportivo matchen för ett "Faraoiskt rån" i en rubrik, men vad tusan nu det än är hade alla glömt det efter en vecka. Det är klart att det var tråkigt att de hade förlorat, men egentligen, så mycket hade de ju inte brytt sig ens från början.
Tittarsiffrorna var klart lägst jämfört med de från andra klassiska fotbollsnationer. De allra flesta matcherna visades dessutom bara i en smal betalkanal som bara en halv miljoner spanjorer har tillgång till. Ett tag var det till och med på tal att Spaniens egna matcher skulle gå i Via Digital, men statliga Antena 3 gick in och räddade sändningarna.
- I juni kommer alla att bli lite intresserade, men det finns inte samma känsla för landslaget här som i andra stora fotbollsländer. Folk skulle föredra att Barcelona vann ligan ännu en gång framför att landslaget vann sitt första mästerskap någonsin, sa gamle landslagsforwarden Julio Salinas.
Mot Slovenien i öppningsmatchen var det färre än 50 spanska supportrar på plats. Jämför det med ungefär 40 000 engelsmän, eller till och med 8 000 svenskar.
- Entusiasmen hos fansen och spelarna är helt annorlunda hos oss än andra. Jag spelar i ett klubblag (Valencia) fullt av argentinare, och jag märker att de har mycket starkare känslor för sitt landslag. Jag hoppas att vi kan ändra på vår mentalitet, för hade vi haft fullt stöd från hela landet tror jag att vi varit allvarliga kandidater till att vinna hela VM, sa mittfältaren David Albelda.
Det spanska landslaget har ingen hemmaarena. I stället turnerar det runt och spelar på olika platser, bland annat för att försöka bli en angelägenhet för hela landet. Det finns dock undantag. Landslaget spelar i praktiken aldrig på Camp Nou i Barcelona och har inte varit i Baskien överhuvudtaget sedan 1967.
Ni märker vad som håller på att hända med den här texten. Vi håller på att glida tillbaka till början, in i den dimmiga regionalismens land. Det är dock dags att knyta ihop säcken, gå ett steg längre och undersöka roten till fenomenet. Det stavas individualism.
Spanien är Europas mest anti-auktoritära land. Det är ingen slump att det bara är här som anarkismen fått ordentligt politiskt fäste under 1900-talet. Under inbördeskriget var det vanligt att stridande grupper vägrade utnämna
befälhavare. Många byar förklarade sig på egen hand självständigt från staten och tryckte egna sedlar med piratsymboler på.
Ännu tidigare, under Napoleontiden, förklarade borgmästaren för den lilla byn Mosteles personligen krig mot Frankrike.
"Spanien är inte bara ett regionalt land, utan även passionerat lokalförankrat. För många spanjorer sträcker sig inte patriotismen längre än den egna byn, och Spanien är något abstrakt som bara symboliseras av en skatteindrivare", skrev den brittiske författaren Jan Morris i sin bok om landet.
Anledningen till att spanjorerna ofta är regionalister är kort och gott att de gärna prioriterar det de har nära sig själva. Salvador de Madariaga är ännu tydligare när han beskriver hur mentaliteten fungerar:
"För spanjoren framstår lokala frågor som små bredvid den ofantliga betydelsen och vikten av honom själv."
Vi ska akta oss för att gå alldeles för långt i försöken att försöka förklara hur spanjorerna fungerar och hur det påverkar deras fotbollslandslag, men vi vågar oss ända på ett påstående: Genom åren har resultaten ofta fått lida eftersom många spelare i första hand spelat för sig själva snarare än laget.
Ett ganska talande exempel är att mittbacken Fernando Hierro var landslagets bäste målskytt genom tiderna ända tills Raul passerade honom i fjol. Ett annat är att till och med Ronaldo - knappast definitionen av en självuppoffrande lagspelare - sägs vilja lämna Real Madrid eftersom just Raul är för egoistisk.
Så vad fick vi ihop till slut? Ett landslag som ingen bryr sig om, fyllt av egoistiska, lokalpatriotiska och överskattade spelare med mentala problem som egentligen inte vill spela för Spanien, uttagna av förbundskaptener med dolda
agendor som är övervakade av en mediekår som inte bryr sig om vems huvuden är så länge de rullar?
Ja, faktiskt. Hur man än vrider och vänder på det är spansk fotboll allt det där - men den är naturligtvis även så väldigt mycket mer.
När man skriver om landslaget är det nästan en skyldighet att vinkla artikeln negativt på grund av alla besvikelser, men fotboll är en sport med så små marginaler att liknande texter mycket väl kan se väldigt annorlunda ut redan
nästa höst. Några EM-studsar åt rätt håll, och de kan plötsligt handla om hur ett sammansvetsat landslag hjälpt till att ena en nation genom att demonstrera hur mångfald kan vara en styrka på planen.
Det är dags att avsluta med en poäng som illustrerar både styrkan och svagheten med den spanska fotbollen.
Som nämnts tidigare spelar alltid flera av de regionala representationslagen landskamper i mellandagarna. I år slog Andalusien Lettland med 1-0, Baskien vann med 2-1 över Uruguay och Valencia besegrade Kamerun med 1-0. Katalonien då? Jo, de vann också. 4-2 mot Ecuador inför nästan 70 000 åskådare.
Kontentan: Fyra regionslag vann över tre lag som spelade VM 2002 och ett som är klart för EM i sommar. Och visst, man ska komma ihåg att matcherna inte gällde något, att vissa av motståndarna inte hade sina bästa spelare och att resultaten långt ifrån alltid varit lika bra för regionslagen.
Men det visar ändå på kvaliteten som finns hos de spanska spelarna. Det pekar på att de verkligen kan prestera internationellt när de har hjärtat och publiken till hundra procent med sig. Och det är en påminnelse om att det är långt ifrån säkert att det spanska landslaget klara av att göra samma resultat.
Senaste numret – ute nu!
Svensklaget Detroit
Yzerman-andan lever kvar i Red Wings
Arne Hegerfors – 40 år i din tv!
Charterderbyn
Fotbollshets på semestern
Robin Söder
Vägen tillbaka – Sportmagasinet var med på operationen
Jätteenkät om elitserien
Stjärnan som är överlägsen
Talangfabriken Brynäs
Svensk hockeys framtid
