Sovjetiskt kallblod
Historia
Det sovjetiska kallblodet utvecklades från slutet av 1800-talet och fram till år 1940 då rasen konsoliderades. Avelsarbetet började med att de lokala hästarna förbättrades genom inkorsning av ardenner, percheron och brabanthästar. De bästa exemplaren av korsningsprodukterna valdes ut och användes till selektiv avel.
Det sovjetiska kallblodet är den populäraste arbetshästen i Ryssland och har både störst antal individer och störst spridning i landet av alla kallblodsraser. Den anvands också för att förbättra andra kallblodsraser.
Sovjetiska kallblodshästen föds framförallt upp på Pochinkov- och Mordovstuterierna och på kollektivjordbruken, de så kallde kolchoserna.
Exteriör
Mankhöjden ligger på mellan omkring 155 och 170 cm och vikten är mellan 600 och 780 kilo. Förekommande färger är fux, brun och brunskimmel.
Huvudet är litet eller medelstort med rak eller något konvex nosprofil, stora ganascher, medellånga öron och vaken, snäll blick.
Halsen är vackert böjd med markerad nacke, den är aningen kort och mycket muskulös, kraftig och vågig man.
Låg, bred manke stark och bred rygg och länd, muskelfyllt sluttande kors, väl ansatt svans.
Bred och djup brostkorg, kraftiga ocn raka bogar, utmärkt revbensvalvning och rundad buk.
Benen år korta, solida och torra med starka ledgångar och tydligt hovskägg. Breda och runda hovar.
Rörelserna i skritt och trav är utmärkta om än inte särskilt snabba. Rasen är prestationsduglig, har livligt temperament och anspråkslös vad beträffar foder och skötsel.