Dalesponny
Historia
Dalesponnyn från de östra sluttningarna i Pennines i Storbritannien har ursprungligen avlats som packponny. Från romartiden fram till mitten av 1800-talet blomstrade gruvindusrtin i området och till detta användes dalesponnyer som packdjur för att bära malm, bränsle och bly. Dalesponnyn gjorde sig känd för sin styrka, sitt tålamod och förmåga att ta sig fram i karga landskap i god fart.
Under medeltiden fanns det två typer av dalesponnyer; en ridponny, och en travponny för pack- och armébehov. De större klostren ägnade sig åt att föda upp ponnyer, och till skillnad mot för idag föredrog man skimlar framför mörkare färger.
Senare påverkades dalesponnyn av de skottska galloways. Dessa galloways var kända för att ha stort djup, rena ben, vara av god kvalitet, snabba, kraftiga och säkra på foten över karga, bergiga landskap. Det är tydligt att dalesponnyn övertog många av dessa kvalitéer.
Bönderna i Dales använde sig också utav ponnyerna, men inte då främst som packdjur, utan till arbete på gårdarna. De starka ponnyerna kunde dra upp till ett ton i kärra, bära både ryttare och upp till 76 kilo hö samtidigt, ibland i djup snö, dra plogen eller sädesmaskinen, stilfullt dra bonden till marknaden och som den goda hoppare den är, vara med på en tillfällig dagsjakt. Vid mitten av 1800-talet blev dales också populära som travponnyer.
Vid början av 1900-talet var det stor efterfrågan på lastvagnshästar. Många dalesston parades med clydesdaleshingstar för att producera lastvagnshästar eftersom det gav bönderna en god inkomst. Men detta blev ett hot mot den rena dalesponnyaveln.
Därför grunldades år 1916 Dales Ponny Förbättringsföreningen och en egen sektion öppnades i Nationella Ponny Föreningens Stambok. Under åren 1914 till 1918 togs många ponnyer till armén. 1920-talet var också ett dåligt årtionde för rasen och det var nära att den upplöstes. Men tack vare kungligt beskydd räddades rasen tillbaka i säkerhet.
Andra världskriget krävde många hästar och ponnyer. Då det var ont om bensin togs ponnyerna in till staden för att arbeta där. Många användes också för att avla fram lastvagnshästar. Efter kriget då alla hästar och ponnyer inte behövdes längre, skickades de till slakt i tusentals. Detta var förödande för aveln av större ponnyer. Registrering av dalesponnyer förbisågs och år 1955 registrerades endast fyra ponnyer, samtliga stoföl, och det var några få dalesmän som till sist räddade rasen från att dö ut helt.
Avelsarbetet gick långsamt och det fanns få bra hingstar. Dales ponnyföreningen återupprättades men ordet "Förbättring" togs bort från titeln. Föreningen åkte ut till förlorade ponnyer, bedömde höjd, typ och färg för registrering. Många av ponnyerna hade förlorat sina papper eller hade aldrig blivit registrerade. Alla dessa nyförvärvade ponnyer togs upp i ett särskilt register, vilket stängdes år 1971. Då hade antalet dalesponnyer stigit stadigt, men även kvaliteten på ponnyerna. Fram till år 1969 hade det varit brist på hingstar, varför fellhingstar med dalesblodslinjer hade använts.
Exteriör
Mankhöjden ligger omkring 145 cm. Vanligaste färgerna är svart, svartbrun, brun och gråskimmel. Vita tecken är ovanliga och endast tillåtna på kotorna bak eller som stjärna eller snopp.
Lätt huvud med rak nosprofil, bred panna, små öron som skall kröka sig lätt inåt, ögonen skall sitta brett isär och de måste vara klara och allerta, markerade näsborrar och tjock pannlugg.
Bred, kraftig och ganska kort hals med kraftig man. Hingstar skall ha en väl välvd mankam.
Ganska välutvecklad manke, rätt så kort rygg ibland med lite svank, bred och välmusklad länd, brett, muskulöst och sluttande kors, väl, något lågt ansatt svans med rikligt med långt tagel .
Gott djup och ganska brant bogparti. Ganska långa ben med god muskulatur, bred, flata och rena hasor, korta och mycket muskulösa underarmar, välutvecklade senor och goda fötter med hovskägg.
Dalesponnyn lever mycket länge och många kan fortfarande arbeta över trettio års ålder.