Brumby

Historia
”Brumby” är det australienska ordet för vildhäst. Man känner inte till ordets ursprung, och det finns tre teorier om denna sak: att ordet härstammar från "baroomy" som är det queenländska ordet för vild, eller från en uppfödarpionjär som hette James Brumby, eller från en station och en liten flod i Queensland vid namn Baramba.
  Under den stora guldrushen under 1850- och 1860-talen kom ett stort antal av de australienska nybyggarnas hästar lösa. Hästarna förvildades och förökades i frihet, vilket i många fall innebar inavel och försämrad kvalité. Men precis som andra hästar som återgått till vilt tillstånd blev de mer härdiga och listiga. De blev också mindre, bogarna rakare vilket gav dem sämre rörelser, men de blev snabbare, och de fick tillbaka de uråldriga viltfärgerna vilket ger bättre kamouflage i skogen.
  Brumbyhästarna förökade sig så omfattande att det blev ett problem för jordbruket. Efter första världskriget ökade de ännu mera i antal i samband med mekaniseringen då ytterligare, icke längre önskvärda, hästar släpptes lösa. Vildhästarna betraktades snart som en pestplåga för de skador som de gjorde på betesmarker, inhägnader och vattenställen samt genom sina ständiga påhälsningar av tamhästar. För att få ordning blev man tvungen att avskjuta, gillra fällor och inhägna vildhästarnas favoritleder.
  Vid början av 1960-talet jagades brumbys till och med från helikoptrar. Den omfattande avskjutningen har lett till att rasen de senaste decennierna snarare hotas av utrotning.
  Brumbyn är mycket listig och fruktansvärt svår att fånga. Jägare med lätta flygplan och jeepar har försökt att fånga dem, men de är betydligt klipskare än vad jägarna kan föreställa sig, och hästarna känner till varje kvadratmeter av det skogsbevuxna steniga landet. Män som bott i landskapet i åratal och försökt fånga dem har misslyckats. Men om man ändå skulle lyckas fånga en brumby så är det knappast värt besväret då de är så gott som omöjliga att tämja och i stort sett värdelösa på grund av sin vilda natur.

Exteriör
  Markhöjden varierar liksom typerna. Alla färger förekommer.
  Huvudet är ganska tungt, halsen och ryggen är korta, korset är stupande, bogarna raka och benen solida.
Eva Eternell Hagen