Patrik skulle inte ha lyckats utan honom
Lasse Sandlin: Nousiainen gick inte i döden med sparade krafter
I fredagens Göteborgs-Posten läser jag, att Viljo Nousiainen har ont i magen, att han tycker det är stressigt med träningen, och att 23 höjdhoppare egentligen är alldeles för många för honom att träna.
  Dan efter är Viljo död.
  ”Vi får inte gå i döden med sparade krafter”, skriver Gunnar Ekelöf nånstans.
  Det gjorde inte heller Viljo Nouisiainen, styvpappan som gjorde Patrik Sjöberg till vad han var.
   För mej var Viljo Nouisiainen mannen som alltid fanns där på läktarn, så nära höjdhoppsgropen som möjligt, och som gjorde små tecken som bara han och, förhoppningsvis, Patrik Sjöberg förstod.
  De båda följdes åt från det Patrik hoppade 1,30 som 10-åring tills samarbetet bröts hösten 1997, och hans betydelse som tränare för Patrik Sjöberg går knappast att överskatta.
Patrik pekade själv på Viljos betydelse, när han för fem år sedan lämnade Örgryte IS efter att hela sitt liv ha tävlat för Öis. Orsak: han tyckte inte att Sällskapet gjorde rätt för sig mot Viljo.

Dör mitt i sitt arbete
   Viljo dör mindre än tre månader efter det att Patrik den 22 mars på The Roger Smith Hotel i New York berättat, att nu var det äntligen färdighoppat.
  Trots Patriks avslut dör Viljo mitt uppe i sitt arbete. Som grenansvarig för höjdhoppet i Sverige, som hjälptränare till Stefan Holm och med talanger som Ola Carlsson, Christian Olsson och tjugo till som adepter.
  Men han såg ingen ljus framtid för höjdhoppet, varken i Sverige eller världen, eller som han säger fredagens GP-intervju:
  – Ingen Sjöberg, ingen Avdejenko, ingen Thränhardt.
  I sina memoarer ”Att leva på hoppet”, som kom 1994, skriver Patrik om hur han och storebror Peter hade det hemma hos mamma Birgitta, innan Viljo trädde in i deras liv:

Uppmuntrade envishet
   ”Hemma är det inte riktigt som hos andra. Morsan gillar att umgås med alla slags människor och genom åren passerar en massa roliga eller åtminstone fascinerande typer revy. Ett antal män vinner hennes hjärta – men aldrig för någon längre tid.
  Hennes faderslösa uppväxt med en bitter mor, som aldrig accepterade sin enda dotter, har satt sina spår. Hon väljer omöjliga män. Män, som är udda eller svaga.
  Morsan är som hon är. På gott och ont. Mest på gott.”
  I det läget – efter Sven (rörmokare och snäll men lite för trög), Odd (den kriminellt belastade) och Vicke (den durkdrivne kassaskåpssprängaren) – träder Viljo Nouisiainen in i familjen Sjöbergs liv.
  Patriks talang och envishet kan han inte påverka utan bara uppmuntra. Men Viljo ser till, att Patrik tränar annorlunda än andra höjdhoppare med mer koordinationsövningar för musklerna inbördes och med mer muskeltänjningar.
  Så blev också Jan Niclas Patrik Sjöberg med tiden världens bäste höjdhoppare.
Sen han 1987 hoppade 2,42 på Stockholms Stadion strax efter halv tio en varm junikväll – jag var där, så jag vet – så har en enda hoppare i världen passerat en högre ribba utan hjälp av stav; kubanen Javier Sotomayor.
   Patrik skulle knappast ha lyckats utan hjälp av mannen på läktarn med de små tecknen och vägledningarna.
  Svensk friidrott har sorg idag.