Nelson Mandela - mannen som under slutet av 1900-talet mer än någon annan förkroppsligat godheten och hoppet. Här fotograferad på ett valmöte i Soweto 1999. Foto: JOACHIM LUNDGREN
KANSKE VAR HAN BARA NOSTALGISK. Det hade i så fall varit ett tidens tecken. Vi har ännu inte distans till 90-talet, händelser och uttryck är för nära för att vi ska förstå vad de betyder.
Men nostalgin är påtaglig.
Mode, musik, möbler och arkitektur har med få undantag varit tillbakablickande under 90-talet. Uttryck för en längtan tillbaka till de stora idéernas decennium.
Bostadsutställningen H99 i Helsingborg var talande. I paradlägenheten som visades bodde han, 34 år, IT-konsult och hon, 32, översättare i EU-komissionen.
Hon den nya politiska klassen och han barn av IT-revolutionen med mer i lön per timme än ett vårdbiträde tjänar på ett nattpass.
Lägenheten, nybyggd, men som om den var från den svenska funktionalismens storhetstid på 30-, 40-talet. Fast då var idén ljusa, rymliga, lättstädade hem till folket, i material som kunde göras billiga med hjälp av ny teknik.
Idag är idén 16 000 kronor i månaden i hyra.
Herr IT och fru EU hade härliga ytor i sitt hem, men inte tid med barn eftersom de nästan aldrig var hemma i Sverige. De hade ett kök för en halv miljon kronor, men äter fem av sju dagar på restaurang.
Men då och då sjunker de ner i sina Bruno Mathsson-möbler från 30-talet, som skulle möblerat folkhemmet men som i dag är tecken på rikedom, och bläddrar i glansiga modemagasin, ser samma möbler och samma kläder som de själva har och läser att de är tidlösa.
Av någon anledning har tidlöst blivit nyckelord i livsstilsmagasinen. Som om det någonsin funnits en färg, form eller idé som inte gått ur tiden.
Kanske hittar vi denna längtan till tidlöshet i vår oro för den framtid som säger att den inte behöver oss.
- Internet är bara ett hot för dem som inte ser det som en möjlighet, säger de nyfrälsta IT-revolutionärerna.
Det är de som under 90-talets sista år skurit guld med täljkniv. De är unga, smarta, sällan välutbildade i våra traditionella utbildningssystem, men de är fulla av ork och har kapacitet att ta till sig nyheter i ett tempo som får äldre eller mindre begåvade att bli illamående av stress.
Deras prat om att en ny ekonomi är här lugnar knappast alla.
I synnerhet inte dem som tog del av vad som sades på Fairmont Hotel i San Francisco 1995. Michail Gorbatjov hade samlat en rad pensionerade världsledare som Georg Bush och Margaret Thatcher för att föra dem samman med makthavarna i den nya världen som Ted Turner, Microsoftgrundaren Bill Gates. De satte sig i diskussionsgrupper med professorer från Stanford, Harvard och Oxford.
Deras slutsats var iskall: Världen går mot en helt ny civilisation, den har ett problem: bara en femtedel av jordens befolkningen behövs för att hålla världsekonmin i gång.
Resten är överflödiga. Lösningen?
- Tittytainment, sade Zbigniew Brezinski, expert på geostrategiska frågor.
En ordlek med det amerikanska slangordet för kvinnobröst, tits, och underhållning, entertainment. Idén var att skapa en lagom tröstande, beroendeframkallande och närande underhållning för att hålla de överflödiga fyra femtedelarna på gott humör och undvika revolution.
Vi fick ingen generationsroman som skildrade detta. Men vi fick en strof i en sång av en ung, arg men lite trött man från Seattle.
Kurt Cobain sammafattade en generations hållning när han med sitt band Nirvana sjöng:
”Here we are now - entertain us!”
Identifikationen för miljoner och åter miljoner som kände sig icke behövda i västvärlden var total. Framgången blev monumental och för Kurt Cobain själv ohanterbar.
27 år gammal sköt han sig och lyckades så för evigt göra sig själv till den 90-talsikon och generationstalesman han så desperat försökte undvika att bli.
MEN HÖRNI, vi kan inte sluta så här dystert.
Fanns det inget i 90-talet som pekade utåt och framåt mot något gott?
Jo, en man förkroppsligade detta den 11 februari 1990 i Kapstaden. Efter 27 år i fängelse för sin hudfärgs och sina åsikters skull gick Nelson Mandela ut i friheten.
Han gick käpprak i ryggen, obruten, leende. Hans första ord:
- Hatet får inte stå ivägen för framsteg.
Inte ett ord om hämnd, bara om förlåtelse.
Varför hans Sydafrika nu rämnar under korruption, maktkamp och krimialitet kan vi lämna åt politiska analytiker att besvara.
För viktigare är att Nelson Mandelas uppvisning i mänsklig värdighet den där dagen visar att det är möjligt att besegra de krafter som gjorde 1900-talet ont.
Hans raka rygg visar riktningen mot en ny tid. Om vi vill.
Jan Helin